Sorgens och sanningens väg
Läsning Mark 11:20-25 och Joh 14:1-7
På tisdagen i Stilla veckan stannar Jesus och hans lärjungar till vid det fikonträd som under gårdagen befanns utan frukt. Idag har det vissnat.
Jag har länge tyckt att Jesus varit så orättvis mot trädet. Trots att det inte var tid för frukt, är han besviken på trädet och säger att aldrig ska någon äta frukt från det trädet igen. Inte konstigt att det vissnar då har jag ofta tänkt. När en gör sitt bästa och ändå inte duger, kan en lätt vissna.
Men det är också en viktig del av försoningens arbete att undersöka vad som inte längre är livskraftigt. Det är en del av försoningens arbete att identifiera vad som inte längre bär frukt eller är levbart och säga ”adjö” till det. Det vi ofta upptäcker då, är att vi steg för steg också behöver säga ”god dag” till ett liv som vi kanske inte önskade. Och det är ofta mycket sorgligt. Det är sorgligt att ta avsked från hopp, vanor och livsmöjligheter som varit. Det är sorgligt att släppa taget, ta farväl och inse att liv tar slut. Liv som man kanske vill ska fortsätta.
I Johannesevangeliets fjortonde kapitel kan vi läsa hur Jesus tar avsked av sina lärjungar. Han börjar med att säga till dem att de inte ska känna oro, detta som vi människor så ofta gör när vi tvingas ta avsked från det som varit och ställs inför något vi ännu inte känner till. Vi kanske undrar likt lärjungarna: ”Hur ska det gå?” ”Vilken väg ska vi ta?” ”Hur ska vi göra nu?”
Vägen som Jesus visar oss, hållningen som leder mot livet, handlar om sanning. Den väg som han själv både går och är för oss; sanningen, vägen och livet. Han visar oss att sanningen - vare sig den handlar om skam, förakt eller stolthet, eller kanske det och mycket mer - till slut leder oss vidare, bortom det vi just nu föreställer oss. Och att sanningen, hur obehaglig den än är, alltid har kontakt med Gud. Medan lögnen, hur behaglig den än verkar, aldrig har det.