Tisdag i stilla veckan

Rannsakan

Tänk att få synen åter. Bli botad från sin blindhet. Få mod att se allt. Det är inte odelat enkelt att få uppleva detta, inte ens säkert att det känns hjälpsamt alla gånger. Kanske är det bara överväldigande. Att rannsaka sig handlar om att umgås med sanningen. Att åtminstone för en stund sätta sig ner och ärligt, noggrant och kritiskt undersöka vad jag egentligen har gjort. Hur det kunde bli så som det blev, och vad är mitt ansvar i det? 

Att rannsaka sig kräver tid, men inte fördömelse. Att rannsaka sig kräver ärlighet och mod. Ett steg på vägen till försoning och liv som inte är möjligt att hoppa över. Om vi inte gör detta kan vi inte ställa vår skuld och vårt ansvar i relation till vare sig oss själva eller dem vi skadat. 

Rannsakan är vacker, mitt i sin kompromisslöshet. Den kräver att hela människan träder fram och blir synlig. Inte enbart de finaste, bästa delarna av oss. De som vi kanske gärna lyfter fram, ibland för att dölja de svåra sidorna hos oss själva. Rannsakan kräver hela oss. Det är bara om vi låter hela oss synas, allt det vi är och har gjort, som vi kan hitta vägen till helande.

Jesus visar oss rannsakans centrum. Han kommer inte med några ursäkter, inga bortförklaringar eller förmildrande ursäkter. Han träder bara fram. ”Det är jag.” Så enkelt, så svårt. Att stå fram med sig själv, utan några förbehåll eller undanflykter. Det är egentligen enbart tre ord vi behöver som sällskap vid vår rannsakan: ”Det är jag.”

Frågor

Vem är du? Vad hindrar dig från att träda fram utan förklaringar, ursäkter eller förmildrande omständigheter?

Bön

Gud, ge mig av ditt mod
så att jag vägar träda fram som den jag är
med allt som är
utan förbehåll
i din kärlek.

Amen