Vad säger vi om det här?
Ja hörrni - vad säger vi om det här?
”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.”
Jag känner att jag som vi hörde Miroslav Volf tidigare säga, skulle vilja; helping Jesus getting out of trouble, because I dont like what he says
Orden landar ganska hårt. Evangelietexten avslutas inte med en varm inbjudan direkt, utan med ett tilltal som känns så där.
Och lärjungarna – dom försöker ju bara svara rätt. Och säkert också göra rätt. Precis som jag tror dom allra flesta av oss, gör.
Även om den är bister i slutet, tycker jag mycket om den här typen av texter - när Jesus ger oss en berättelse som avslutas med en fråga - som till synes rymmer ett ganska enkelt svar - Men, som när vi försöker svara rätt, så blir det ändå inte rätt.
Det påminner om gammal rabbinsk pedagogik kring bibelläsning/tolkning; Ofta presenteras vi för en ganska tydlig och enkel fråga som lockar oss till ett lika tydligt och enkelt svar. Men det luriga är att svaret oftast varken är rätt eller fel, hur vi än försöker. Istället vill frågan som avslutar berättelsen, få oss att se det vi inte ser, tänka på det som inte kanske först är uppenbart.
Så tror jag att Jesus vill idag - få oss förbi ytan, det uppenbara, förbi det där som handlar om rätt eller fel…
I Amostexten möter vi nästan samma sak – även om de gör ”rätt”, de offrar och gläder sig, så blir det inte bra!
”Jag hatar era fester, jag står inte ut med era högtider, era offer vill jag inte se! // Låt istället rätten välls fram som vatten”, hör vi på slutet.
Mishpat – Rättvisa ovanifrån eller underifrån?
Den nyligen avlidne teologen Walter Brueggemann lyfter precis detta på ett mycket intressant sätt. Han säger att rättvisan fungerar som just rättvisa, den blir rätt – enbart om den s.a.s. kommer från rätt håll och syftar mot rätt sak.
Han beskriver det så, att det finns en kamp genom hela GT mellan justice from above och justice from below. Rättvisa ovanifrån – som formas och ägs av makten. Den som tenderar att bli en rovdjursrättvisa: ”jag tar det jag vill ha, jag ordnar samhället så att status quo bevaras”.
Men den rättvisa som kommer underifrån – den kommer ur människors rop, ur de föraktades rop efter upprättelse, ur de fattigas och fångnas rop efter befrielse, ur de utstötas rop efter inkludering. Den rättvisan handlar inte om att bevara makt, utan om att förvandla liv.
Det är den rättvisan som profeterna ständigt återvänder till, menar Brueggemann. Och i synnerhet Amos, som så ofta återkommer till sambandet mellan kulten och etiken, om hur firandet, offrandet, sångerna, danserna aldrig får losskopplas från kraven på barmhärtighet.
Gudstjänstens firande får aldrig ske på bekostnad av barmhärtighetens diakonala uppdrag eller tvärtom.
Det handlar heller inte om antingen eller, inte antingen gudstjänst eller diakoni – utan om sambandet. Om man så vill – om hur gloriat vi sjunger har sin grund i kyriet…
Och här anar vi en rörelse som pekar framåt: Rättvisan som måste förankras i livet, hos den som inte just nu kan leva ett värdigt liv, ….
Det är också en rättvisa som med nödvändighet tar oss alla i anspråk. Och som binder samman tro och liv. Tron kan inte särskiljas från livet och tvärtom.
Och här anar vi också vilken Gud vi har att göra med – en som inte navigerar efter att stärka sin egen makt utan som navigerar efter det tjänande som inte ger upp förrän kärleken också når in till det allra svåraste i våra liv, och fram till de mest utsatta och utstötta.
En Gud som visar sig i en kärlek som tömmer sig själv utan att förlora sig själv, som förlåter utan att ge upp, som älskar också det mest föraktade. Det utmanar och underminerar både makten och härligheten hos dem som utropar sig själv som fullkomliga och gudomliga.
Förbindelsen mellan livet och tron
Den sydafrikanske teologen Ackerman uttrycker det så vackert:
Förbindelsen mellan livet och tron,”… finns i ett glas vatten, i en hand som sträcks ut, i en kropp som får tröst. När vi lever på det sättet, då delar vi i den kärlek som byggde stjärnorna. Att leva så är inte bara att ha liv, utan att ha liv i överflöd.”
Att leva så är att leva i ett utflöde av Kristi kärlek och uppståndelse. Det är att leva, som Peter Lodberg sa i sin föreläsning, ”sitt liv i ljuset av vad Kristus visat oss. Det är att leva så att döden inte sista ordet”
Välsignelsen blir verklig när de hungriga får mat, de törstiga något att dricka, främlingen välkomnas och varje människa möts med värde och värdighet - precis som Jesus sa att vi skulle göra.
Våra välsignelser är inte bara till för oss själva/endast våra egna – de är människans
Sackaiosmänniskorna – vår spegelbild
I vår ev text pekar Jesus på hororna och tullindrivarna, om man så vill, Sackaiosmänniskorna. De som betraktas som syndare. De som gömmer sig, eller osm vi gömmer undan. De som bär skammen och skulden. De som tänker om sig själva: jag hör inte till. De som vi så ofta också både ger skulden och föraktar…
Och så påminner han oss - att i dem ser vi vår egen spegelbild. För vi bär alla något av Sackaios inom oss. Något vi gömmer, något vi skäms för, något som får oss att tänka att vi inte räcker till.
Som en motståndshandling mot denna skam kan man förstå Augustinus ord när han sa: ”När de säger till er att ni inte är våra bröder och systrar, då ska ni svara: Ni är våra bröder och systrar.”
Det är en av kyrkans viktigaste uppgifter – att stå barfota, ödmjuka, inför varje människa, vem hon än är, vad hon än har gjort, var hon än kommer ifrån. För marken vi står på då, när vi möter varandra är helig.
Välsignelsen i att ingen gjorde rätt
När Jesus berättar om de två sönerna – en som säger nej men ändå gör så som han blir tillsagd – och - en som säger ja men sen inte gör det han lovat att göra – då är det lätt att lockas att välja vem som gör rätt.
Men berättelsen rymmer något djupare.
Den vill visa oss det vi kanske inte omedelbart ser: att ingen gjorde rätt.
Och det är just det som är välsignelsen. Ingen kan göra sig själv hel. Ingen kan älska nog, tro nog, lyckas på egen hand. Evangeliet är inte ett uppdrag att klara av eller lösa – utan en gåva, en nåd, en befrielse att leva och dela.
Nåd är både en gåva och en smärtsam insikt om vem vi är.
Älskar du mig?
Tre gånger vet vi, frågar Jesus Petrus: ”Älskar du mig?”
Det är inte en fråga om prestation. Det är inte en fråga om att svara rätt. Det är en fråga om relation och gemenskap – trots allt.
Och det är samma fråga som riktas till oss: Älskar du mig?
Rättfärdighet handlar inte om att se sig själv i spegeln och slå sig för bröstet och tänka; nu har jag gjort ngt bra och rätt. Rättfärdighet handlar ytterst om Jesu fråga till Petrus, till oss alla – älskar du mig?
Älskar du mig också när jag möter dig i den minsta av dina bröder och systrar…i din fiende?
En gemenskap av olikheter
I kyrkan ser vi en väv, en bild för hur vi bygger fred. Tillsammans. Inte som proffs, utan som dom vi är…
Och då vill jag dela några ord som jag hörde Stephen Cottrell (ÄB i York) säga:
Vi är här denna morgon, systrar och bröder, och låt mig nu förstöra illusionen:
Vi är inte här för att vi är så goda.
Inte för att vi är så visa.
Inte för att vi är så heliga.
Vi är här för att – tja, det är vi som finns tillgängliga.
Gud hade kanske önskat sig ett mer lovande gäng att arbeta med –
men, systrar och bröder, det är vi som är här - En skandalöst vacker mångfald i all som brokighet.
En kristen gemenskap är inte en samling av likar, utan en mångfaldens gemenskap, där vi inte väljer varandra – men där Gud redan har valt oss.
Så mycket har sagts om fred dessa dagar – till ex att fred och rättvisa hör samman.
Men kanske än viktigare – det är att fred alltid vilar på nåden.
”För detta är kärleken: att Gud har älskat oss först.”
Nåden bär livet
Tack och lov att vi inte kan göra oss själva hela. Tack och lov att vi behöver varandra. Tack och lov att vi är beroende av Gud.
”Älskar du mig?”
Och vi får svara – ibland med tvekan, ibland med kraft, ibland bara med en viskning:
”Herre, du vet allt.
Kanske tror vi att det är våra egna ord som svarar, men kanske är det Guds röst som viskar i djupet av oss – Du vet att jag har dig kär.”
Amen.