Onsdag i stilla veckan

Inte som jag vill

När det ofrånkomliga möter oss och kommer riktigt nära blir det väldigt svårt. Ofta söker vi oss bort från det. Inte sällan använder vi oss av olika sätt att fly undan, att för oss själva förneka det som hänt. I försoningsarbetet talar vi om hur vi ibland använder undanflykter och ursäkter för att slippa ställas inför det vi måste möta.

Det är djupt mänskligt att väja för det som gör ont och är svårt. Det är en förmåga som hjälper oss att försöka finna vägar ut ur och bort från det som hotar oss. Men ibland kan samma egenskap hindra oss mer än den hjälper. 

Den stora utmaningen i mötet med det ofrånkomliga är att inte fly undan det som ändå inte kommer att ändras. Det är att lägga ner försvaren, sluta fly, eller leta efter lösningar och vägar bort ifrån det som är. Den stora utmaningen är att våga acceptera, inkludera och omfamna det som kommit att bli mitt liv. 

Jesus säger att hans själ är bedrövad ”ända till döds”. Han ber Gud att få slippa det som han nu anar kommer att möta honom. Han känner ångest och är förtvivlad. Vi vet inte vilka ord Jesus använde i sin bön den kvällen. Men vi vet att han satte ord på sin rädsla, ångest och förtvivlan – att han lät alla känslor få finnas där och då. 

Han kämpade och hoppades. Och ändå säger han ”inte som jag vill” … Kanske vet han hur vår egen vilja kan bedra oss och leda oss fel. Att vi ibland använder vår kraft för att försöka ändra det som inte går att ändra. Kanske vet han att vägen till livet öppnar sig i skillnaden mellan att förändra det vi kan och att acceptera det vi inte rår på.

När vi stannar kvar i det ofrånkomliga, hur svårt detta än är, gör vi ett hårt arbete. Kanske det svåraste någonsin i våra liv. På samma gång gör vi det viktigaste vi kan göra med det som nu blivit. Arbetet vi gör om vi orkar stanna kvar handlar om att inkludera också detta i våra liv och acceptera det vi inte kan förändra. Det handlar om att våga omfamna hela livet.

Frågor

Vilka ord skulle du välja för att beskriva din livssituation just nu?
Vad är ofrånkomligt och omöjligt att förändra?
Vad är möjligt att förändra?
Vilka undanflykter brukar du använda för att slippa möta det som är ofrånkomligt?

Bön

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden. 

Amen