De orden är fina att bära med sig när vi ska gå in i något nytt och okänt. De är också fina när vi ska lämnar något. Och när vi lever med det som är svårt och inte går att förändra eller lösa, utan som vi måste bära med oss vare sig en vill det eller inte. Självklart också mitt i glädjen. De är välsignelseord.
Välsignelsens djupaste innebörd är att bli sedd. På ett sådant sätt att vi anar att vi inte är ensamma eller övergivna. Välsignelsens ord säger inte att allt svårt ska bli löst och ordnat. Inte att vi aldrig kommer att möta mörker. De säger jag ser dig. Och jag ska aldrig överge dig.
Min favoritpoet, Kristian Lundberg, skriver i sin bok ”Gud är inte ett främmande namn” att det finns så många människor som ”aldrig får sin sak uppskriven på samhällets dagordning. Det blir bara tyst. Och in den tystnaden sjunker vi undan.”
Det som berör mig så djupt, varje gång jag hör eller läser välsignelsens ord är Guds löfte att inte låta någon enda av oss sjunka undan. Guds välsignande ords innebörd är att ingen, ingen ska leva osedd, ensam. En sådan Gud tror jag på. Som vill oss alla väl. Som vill att vi ska kunna leva våra liv sådana de är. Och som lovar att finnas där med oss, hur livet än ser ut.
För ett tag sedan såg jag en kortfilm som handlade om vad som händer med oss när vi ser varandra i ögonen under fyra minuter. Filmen heter #LookBeyondBorders, ”Se bortom gränserna” och är framtagen av Amnesty International.
Två människor som inte känner varandra och som kommer från olika sammanhang satte sig mitt emot varandra och blundade. Efter ett litet tag öppnade de ögonen och tittade på varandra i just fyra minuter. Det är ganska lång tid om man ska se på varandra hela tiden. Efter ett litet tag hände någonting. En gräns eller yta passerades, det stereotypa försvann och kontakt uppstod. Någon grät, andra log, skrattade, ett par såg blyga ut. Alla delade inte samma språk, men försökte ändå kortfattat säga något till varandra. Om sina liv, ålder, ensamhet, längtan. Filmen slutade med att de reste sig upp och tog varandra i handen, kramade om varandra. Och sen verkade de kunna gå ut i sina liv på ett annat sätt. Det berörde mig djupt.
Tänk vad det gör med oss att någon ser. Vilken välsignelse det är. Och jag tänkte att där förmedlades Guds välsignelse genom människors ögon. Det var som om blickarna de gav varandra sa; Må din väg gå dig till mötes. Så vackert, viktigt och enkelt och det tog bara fyra minuter.
Gud välsigna oss med din blick som aldrig ser bort från oss, var och vem vi än är, vad som än har hänt och vad vi än har gjort. Hjälp oss att se på varandra och oss själva med dina ögon. Amen.