Att överlämna
Läsning Ps 23
Det finns i stilla veckans budskap ett bebådande, ett löfte om att det kommer en annan dag, en morgondag. Ett löfte om liv efter döden, möjligheter bortom det som känns slut och omöjligt, tomt och bottenlöst. Den stilla veckan slutar inte vid långfredagens kors. Den är en korsväg som leder mot livet – en väg som inte väjer för döden, utan går rakt igenom den.
“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.”
(Ps 22:2)
“Eloi, Eloi, lema sabachtani?” – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
(Mark 15:34)
“Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig.”
(Ps 23:4)
Det är orden från Psaltaren som Jesus ropar när han närmar sig döden – det yttersta överlämnandet. Orden bär både övergivenhet och förtvivlan, den ensamhet som är så svår att bära som människa. Men de följs tätt av ett löfte: att vi inte ens i den mörkaste dal, inte ens i dödens rum, är övergivna.
Även när ensamheten omger oss är vi inte ensamma. Gud följer med ända in – längst ner i den djupaste utsattheten, i den fullständiga övergivenheten. Gud väntar där, alldeles nära. Väntar tills tårarna fallit. Väntar och vet hur ömtåliga vi är.