Att söka på ”fel plats”
”Det var en gång en man som hade tappat bort sina nycklar. Och han letade febrilt efter dom, men kunde för sitt liv inte hitta dom. Så kommer en vän och hjälper honom att leta och undrar efter ett tag; men, minns du var du tappade bort dem? – Där borta, svarade mannen. – Men, varför letar du inte där då, undrade vännen. – Där borta är det mörkt, så där vill jag inte leta. Här är så mycket ljusare och finare.”
Jag undrar vem mannen var som kom till Jesus med sin fråga om evigt liv - sin som jag uppfattar det, genuina längtan efter att göra det som är rätt för att kunna leva, också i en evighet. Men kanske allra helst med sig själv som människa på jorden.
Jag undrar om han, liksom mannen i berättelsen om de borttappade nycklarna, uppehöll sig där, där det är ok att vara, där det inte gör för ont eller är för svårt eller kräver konsekvenser av mig i mitt liv som blir ett för högt pris för mig.
Han gick bedrövad bort, står det, när han hörde vad Jesus uppmanade honom att göra. Söka efter livet på den plats där han inte var beredd att söka.
Är det vi som går bedrövade bort?
Är det också vi som går bedrövade bort?
Vi i Svenska kyrkan - som gör allt rätt, håller alla buden, kyrkoordningen, följer handboken, använder rätt grafisk profil, kommunicerar i det offentliga rummet på nutidens språk, höjer våra röster när det behövs och arbetar på strävsamt ute i församlingar och pastorat – och som ändå inte tycker att vi hittar rätt?
Vad ska vi göra åt de sjunkande medlemstalen, konfirmandstatistiken, dopfrekvensen?
Hur är vi en relevant kyrka idag?
Kanske finns det fler än jag som känner igen de frågorna?
Kanske också med en viss bedrövelse är det som vi går iväg med dessa frågor i vårt sinne.
Utan framgång
”Om kyrkan inte är mer framgångsrik förlorar hon relevans.” Under ett samtal för en tid sedan kom denna mening på tal. Och jag undrade vad det innebär att vara framgångsrik som kyrka?
Är det egentligen inte alldeles tvärtom? Att leva som kristen och vara en del av kyrkan handlar väl snarare om att leva utan fokus på framgång eller relevans?
Idag talas det mycket om hur människor ska hitta kyrkan, hitta till kyrkan, hur vi ska nå ut och öka våra medlemstal.
Samtidigt som detta naturligtvis är viktiga samtal så finns det också en smärtsam ängslighet i de bedömningar som kommer utifrån, från någon annan som säger att vi inte duger och bedömer om vi är relevanta eller inte. En ängslighet som jag tror till sist kan beröva oss vår identitet, självkänsla och stolthet.
Att vara kristen, handlar inte det om det alldeles motsatta? Om modet att leva utan fokus på framgång, om modet att leva och vara människa med sig själv och tillsammans med andra - också när allt har krackelerat, förlorats, förstörts och för alltid blivit förändrat?
Jag tänker ibland på martyrerna, när medlemsantal och statistik kommer på tal. De navigerade inte efter framgång. De navigerade efter sin tro och anständighet som kristna. Även om de förlorade allt, till och med sina liv.
En av dem, den tyske motståndsprästen Dietrich Bonhoeffer skriver att ”kyrkan är endast kyrka när den är till för andra” och ”i din hand ligger mina dagar”. Han lyfter hela tiden fram denna dubbelhet vi lever i – med uppdraget att stå upp mot orättvisor och det som hotar livet, att vara varandras sällskap när livet blir svårare, gråta med dem som gråter och naturligtvis också skratta med dem som skrattar - samtidigt som vi är fullständigt beroende av Guds nåd. Fokus handlar inte om huruvida jag eller kyrkan lyckas eller är framgångsrika – utan om att kasta sig i famnen på Gud och ta Guds lidande i världen på allvar.
Det förändrade fokusets paradox
I det försoningsprogram som jag under många år har arbetat med, både i Sverige och i Sydafrika finns det en brytpunkt som är mycket viktig för hela den försonande processen. Vi kallar det för Det förändrade fokusets paradox och det hör nära samman med att sluta leta efter det man så gärna vill ha på det ställe där man gärna vill leta.
I försoningsarbetet handlar paradoxen om - att när jag, som så gärna vill nå förlåtelse och försoning – när jag slutar att fokusera på mig själv och min egen läkedom, på jag, mig och mitt – och istället vänder blicken mot du, dig och ditt och försöker göra vad jag kan för att hjälpa dig att leva med det som gått sönder – då läker också någonting i mig själv. När jag så att säga släpper taget om det ibland förtvivlade fasthållandet av mig själv och min egen läkedom, för att bistå i min nästas läkedom – då läker paradoxalt nog också jag själv.
Utgångspunkten i detta ligger naturligtvis i tron att vi människor hör samman, är beroende av varandra för att kunna leva som människor.
Detta som SA första folkvalde president, Nelson Mandela har beskrivit som: ”vårt gemensamma sökande efter en bättre värld har sin grund i vetskapen om att vi aldrig kan vara människor ensamma, på egen hand”
Att välja
I Vår GT text idag läser vi om uppmaningen som Mose får om att välja livet. ”Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka” och så ngr rader senare, visserligen utanför vår text för 18e e tref, men som hör tätt samman med budskapet i texten – ”Du ska välja livet”.
Vi vet alla, tror jag, att detta så många ggr inte är ett val. Livet drabbar oss och far fram med oss. Både med det som är livgivande OCH med död i våra liv och relationer och i vår värld. Att ha förmånen att välja är ibland en oerhörd ynnest. Alltför ofta och alltför många av oss människor på jorden får aldrig välja mellan liv och död.
Vi behöver inte gå längre än till alla de krig som vi vet rasar i vår värld. Det blir svårt då att tala om att välja mellan liv och död.
Var det insikten om ynnesten att faktiskt kunna välja, som fick den rike mannen att bedrövad gå iväg? Insikten om hur många som inte har alla de val som man kan föreställa sig att han hade.
Jesus moraliserar inte över mannen. Han tilltalar honom i hans mänskliga kapacitet.
Bör, skall och måste rymmer en begränsning i relation till valets möjligheter - medan kapacitet öppnar för mänsklig transformation.
Så bedrövelsen han går iväg med, den är god tror jag. Den rymmer den goda reflektionen, vägandet, funderandet som är avgörande för våra möjligheter att leva existentiellt med oss själva och mänskligt med varandra.
Det är där Jesus lämnar mannen.
Sen vet vi inte mer, vi vet inte om han faktiskt beslutade sig för att förändra sin livssituation eller inte.
Stå där mannen står - och välja lärjungaskapets fokus och kallelse
Och jag vill att vi gör mannen sällskap en stund. I hans situation av att behöva välja. För är det inte också precis där vi också står. Och alltid måste stå?
I det som man skulle kunna beskriva som lärjungaskapets möjligheter och utmaningar.
Den efterföljelse som bara kan ha ett fokus: Ske din vilja Gud, inte min
Och en kallelse – vår nästas rop. Detta som är så centralt i Luthers kallelselära.
Precis detta som det förändrade fokusets paradox handlar om – att skifta fokus från mig själv. Det är inte min vilja som ska ske – det är Guds vilja. Det är inte min framgång det handlar om – det är livet i världen. Det är inte mitt rop som min kallelse rör sig kring – det är min nästas.
Och där i det skiftet – läker också jag själv, det är när jag förlorar mig själv som jag finner mig själv….
Som Jesus säger i Lukev om lärjungaskapets krav: förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. 24Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det.
Världens lidande och Guds lidande
Den tyska teologen Dorothee Soelle talar med utgångspunkt i Paulus ord till kor - om den så otroligt viktiga skillnaden mellan världens lidande och Guds lidande. (lypa kata theon)
Och när jag läste om det härförleden, så tänkte jag på budskapet i våra texter idag och på samtalet mellan den rike mannen och Jesus.
Guds sorg skriver hon ”doesent revolve around itself” – Guds sorg cirklar inte kring sig själv, kring jaget, Guds sorg bär världens lidande vid sitt hjärta.
Gud är ingen interventionalist säger Soelle - som ser lidandet och genast förvandlar allt till det bästa. Kanske det inte ens behöver sägas, vi ser det ju hela tiden.
Istället beskriver Soelle Gud som intentionalist, en Gud som gör sin gudomliga vilja och intention möjlig för oss att upptäcka och som behöver oss för att kunna förverkliga sina intentioner med världen, sin framtid - som behöver att vi står där den rike mannen står, bedrövad över världens lidande kanske och vägande, funderande, lyssnande efter hur just jag, just vi på just den plats på jorden som är vår, med just våra gåvor och kompetenser kan svara an på Guds kallelse, den kallelsen som alltid navigerar efter vår nästas väl, liv och anständighet.
I Guds sorg och därmed Guds kallelse efter oss - finns ingen moralism, inga bör eller skall – det finns enbart en inbjudan - delta i den smärta som Gud ser i världen – genom att uppfatta vår kallelse, genom att bjuda motstånd, genom att …mura igen det som rämnat, göra det nedrivna bebeoligt igen….
Jag tänker att det är just här som den rike mannen står tillsammans med Jesus. Med en inbjudan att ta del i den värld som han ofrånkomligen är både beroende och en del av.
Och här måste han fatta sitt eget beslut.
Det är den stora gåvan Jesus ger honom.
Det är också den stora gåvan vi får. Att fatta de beslut som gör att vi kan ta emot Guds kärlek och på samma gång låta den strömma genom oss.
Eller som den nyligen avlidne tyske teologen Jurgen Moltman beskriver det:
“The ethic of faith is love taken for granted, and given freely without inner compulsion”
Detta kallar han för trons innersta djup, att ta kärleken för självklar och ge den vidare – utan tanke på tvång eller framgång.
Detta som i grunden gör oss mänskliga. (Och därmed till en kyrka för världen, i världen.)
Som den australiensiska filosofen Raimond Gaita så vackert formulerat det:
”Beredskapen att älska och att lida för sin kärlek utan tanke på status, klass, ras nationalitet och moraliska meriter, formar och väcker i oss en känsla av det mysterium, det dyrbara som det innebär att vara människa.”
Att lyssna i tro rymmer både detta att lyssna till ropet, världens rop, medmänniskans rop och samtidigt att tro, falla helt i Guds händer, i Guds nåd.
Kanske är det där vi alltid står och måste stå
För att kunna svara an på kallelsen
För att inte gå vilse varken i moralism eller framgångsiver
Utan för att om och om igen kunna falla i Guds famn. I vetskapen om att vi alla ytterst vilar i och lever av nåd.
”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyväckt dag” (Sv ps 509)