Kära diakoner och präster i Skara stift, kära vänner,
För mig är det mycket stort att stå här tillsammans med er idag. Det är stort att samlas så här i vårt stift. Och på många sätt så självklart. Vi är ett ”tillsammans-stift”. Vi vet vad ”tillsammansskap” betyder.
Därför tror jag att vi på ett särskilt sätt också vet vad orden som Paulus riktar till romarna och till församlingen i Korinth betyder:
”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, 5så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. 6Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, 7tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, 8tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.” (Rom 12:4-8)
Vi vet att Ögat inte kan säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte (1 Kor 21)
Vi vet att Gud har gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville…
”Rosa satt, så att King kunde gå!”
”Rosa satt, så att King kunde gå!” Så skriver Sören Sommelius i en bok som heter; ”Från Gandhi till King” och som skildrar medborgarrättsrörelsens utveckling under 1900 talet.
”Den 1 december 1955, vägrade Rosa Parks lyda busschauffören som sa åt henne att sätta sig i den del av bussen som var till för de färgade. Men hon vägrade. Det blev början på en protest som förändrade ett helt system.
Att Rosa satt, gjorde att Martin Luther King kunde gå. Rosa gjorde inte både och, inte heller King. De hakade i varandras kamp. De delade en kamp och gjorde det som insatsen just då och just där krävde av dem - och som de själva bedömde att de kunde och orkade göra.
Och nu måste jag citera den engelska texten, annars förlorar vi själva poängen:
”Rosa sat, so Martin could walk.
Martin walked so Barak could run (for president)
Barak ran and won
So that all our children could fly”
Dag Hammarskjöld skriver i sina Vägmärken att ”Insatsen säker dig”. Nelson Mandela sa ofta inför det som var svårt; ”It is in our hands”. Både dessa uttryck sammanfattar precis detta - att hoppet och möjligheterna till förändring ligger i våra händer. Men bara om vi låter våra händer arbeta och ta emot tillsammans. Inte de ensamma händerna. De gemensamma händerna. De som kan be, bryta brödet och bygga en ny värld.
De händerna som vet att vi inte kan släppa ngns hand och säga; jag behöver inte dig!
Tid för Guds fred
Temat för våra dagar är ”Tid för Guds fred”. Vem kunde ana att det temat bara växer sig starkare i aktualitet för varje dag. Är det någon tid då vi verkligen behöver hålla kvar i varandras händer så är det nu. Bara ett av de otaliga exempel på detta är att;
Förra veckan beslutade den grekisk-ortodoxa S:t Porfyrius och katolska Heliga familjens kyrka, som båda i Gaza stad, varit en tillflyktsort för hundratals civila sedan krigsutbrottet 2023 – i förra veckan beslutade sig att stanna kvar hos de skadade och döende. För som de skriver:
”Att lämna Gaza stad och försöka fly söderut vore inget annat än en dödsdom.” De håller kvar sina händer i varandra – för att dom är kristna.
Världen är som aldrig förr, en orolig plats – och vi lever mitt i den.
I dag kan vi se en alltmer delad värld utveckla sig framför våra ögon.
Aldrig tidigare har det varit möjligt för en grupp människor att utrota så många människor samtidigt.
Aldrig tidigare har vi varit i en position att förstöra så mycket av planetens miljöresurser.
I ett pressmeddelande för två veckor sedan skriver påven: “Så som världen ser ut så är det inte nog att tala om fred.
Vi måste förkroppsliga det i en livsstil som avvisar varje form av våld, oavsett om det är synligt eller systemiskt. "Denna fred måste vara obeväpnad, det vill säga, inte baserad på rädsla, hot eller vapen. Och den måste vara nedrustande, kapabel att lösa konflikter, öppna hjärtan och skapa ömsesidigt förtroende, empati och hopp.".
För om vi inte strävar efter att upprätthålla fred, så att alla mänskliga rättigheter för alla människor vid alla tidpunkter på alla platser, då kommer vi alla att förlora våra mänskliga rättigheter, och i förlusten av det kommer vi att förlora vår värdighet.
Det är därför står vi här idag.
För som SvK läronämnd skriver så är det:
”…kyrkans kallelse att stå upp för alla människors lika värde och värdighet, mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet och därigenom verka för Guds rike.” (Ln 2024:6y)
Och i kykrkoordningens inledning till 14:e avdelningen om Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund, läser vi:
”Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.”
Vi har lovat att leva så bland människor, att vi blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet.
Det innebär att vi alla är insatta i en rörelse, en kallelse som syftar till att återupprätta skapelsen och göra världen till en plats där människor kan leva värdigt.
För världens skull
Att tala om fred och mänskliga rättigheter och att ta vara på skapelsen är relativt enkelt. Att tala är ganska enkelt. Det har vi gjort hela den gångna veckan i Stockholm och Uppsala.
Många av oss älskar ordet fred – men att skapa fred är helt annorlunda och mycket svårare.
Fred skapas inte främst efter att man lagt ner vapnen, eld-upphör är beordrat och krigshandlingarna slutar. Fred byggs också varje dag innan dess, långt innan kriget ens var under upptrappning och vi fortfarande kunde hoppas att det inte skulle bli till verklighet. Fred hör ytterst samman med vårt beroende av varandra. Ett beroende som ingen egentligen kan välja bort utan att förlora grunden till den egna humaniteten. ”Genom att avhumanisera andra avhumaniserar man också sig själv. Det lärde vi oss i kampen mot apartheid”, skriver den SA teologen John W. de Gruchy.[i] Det är här vägen till avgrunden börjar. När vi överger vår anständighet. Det tror jag egentligen att vi alla vet.
Idag finns det en inklusion som har svårt att få utrymme i de offentliga samtalen idag. Samtal som präglas mer och mer av exklusion, separation, vi och dem, onda och goda, bra och dåliga människor. Innanför eller utanför. Och ord som inklusion, solidaritet, tillsammansskap, beroende, öppenhet har inte lika hög valör längre i de samtalen. Det är inte mot en större öppenhet gentemot varandra, varandras kulturer, religion, bakgrund, sexualitet som vårt fokus riktas idag. Det är mot en större likriktning vi tycks sträva. Så att den som avviker ”icke göre sig besvär” att ta del av vår ”gemenskap”.
Ju mer jag tänker på den kroatiske teologen Miroslav Volfs ord (och det har ni hört mig tala om tidigare) om att Gud är varje människas Gud och i lika hög utsträckning. Att Gud inte är mer för mig än för min fiende desto mer inser jag hur oerhört radikala de är. Gud är varje människas Gud och utan urskiljning. Det finns ingenting som kan dela upp oss i olika slags människor. Inte religion, inte kultur, sexualitet, moral, handlingar, hudfärg, kön, position. Ingenting kan ta ifrån oss vår värdighet som människor. Människor är vi utan skäl. Det är en födslorätt. Något som bara är. Ovillkorat, från början. Vi får det utan att be om det. Bär det utan att vi förtjänar det. Är så länge vi finns till. Och ingen kan ta det ifrån oss.
Alla håller inte med om att det är så. Somliga menar att man faktiskt kan förlora sin tillhörighet i den mänskliga gemenskapen. Förverka den på grund av vad man gjort eller vilken hudfärg man har, kultur eller religion man räknar som sin. Det är här det börjar. Vägen till våldet. Vägen till krig och konflikter och kränkningar och övergrepp. När vi avhumaniserar den andre. När vi skiljer oss från varandra och inte ser det självklara – att vi alla är människor, oavsett vad.
Men en kristen gemenskap är inte en gemenskap där vi väljer varandra utifrån smak, tycke, rätt, fel. En kristen gemenskap är en gemenskap där vi håller fast i varandra – trots allt.
Att vara kristen handlar i grunden om att vara människa. Egentligen har vi en enkel uppgift, som Malmöförfattaren och poeten Kristian Lundberg så vackert och viktigt i boken, Gud är inte ett främmande namn, har beskrivit det:
Vi färdas med ett uppdrag. Vi människor har en enkel uppgift. Vi misslyckas och lyckas, vi visar upp och gömmer undan. Vi kommer och går, bygger upp och river ner. Det som är uppgiften i allt det som sker, uppdraget – är att kräva det självklara i att bli bemött som en människa, oavsett vad. Det är oss lovat att det ska vara så.
Den judiske religionsfilosofen Martin Buber säger - Människan som människa är alltid möjlig att förlösa, säger M Buber
Kanske är det som allra svårast att hålla kvar i de händer som vi inte tycker om…
Men - om det är någon som ska bära denna tron är det vi.
Det är kyrkans uppgift att vara ett motvärn mot det som vill reducera oss något annat än människor. Vi är människor och vi misslyckas. Det är en del av att finnas till. Kyrkan ska vara ett skyddande värn där vi kan få lov att bara andas ut, leva. ”Vara varandra till tjänst”
Fred är inte en idé. Fred är alla små och stora steg vi tar när vi trots allt som nu sker talar om, tror på, ber för, kräver och agerar för rättvisa, rättfärdighet och värdighet för alla! Allt vi gör spelar roll. Därför får vi inte tystna eller sluta tro att en annan verklighet är möjlig. Det är så vi kan ändra det som just nu sker. Tillsammans. Så att vi alla en dag med stolthet kan kalla oss människor.
Den anglikanske domprosten i Kapstaden Michel Weeder, har skrivit en dikt som handlar om just detta och som heter ”My mothers tears”;
I understand the tears that came so often.
When you were listening to the news on the radio.
When someone had died.
Whatever the cause you would pause, wipe away your tears and say a prayer.
I asked you once - maybe I was five years old at the time - if you knew the person.
No, you replied, with a slight smile, as you bent down and hugged me, but God does.
Kanske är detta vår tyngsta och vår allra viktigaste uppgift idag. Att aldrig sluta bli berörda, att aldrig tappa tron på att Gud känner till och med hårstråna på våra huvuden, vetskapen om att ingen är glömd, ingen är…att bära den åt varandra och oss själva och att leva i den tron.
Fred börjar och slutar alltid i hjärtat
Fred kräver tid, möda och tårar.
Ändå är det vårt enda hopp om överlevnad –
som individer, som nationer och som art.
Och då måste vi se bortom det som tjänar våra egna intressen
till det som värnar andras rättigheter.
Vi måste erkänna att alla människor –
och inte endast några få privilegierade –
har rätt att dela denna världens resurser.
Fredsarbete är svårt, mödosamt och ofta otacksamt. Och ändå är det vårt enda hopp om vår värld ska kunna bli hel, skapelsen läkas, mänskligt lidande och sociala orättvisor ska kunna helas och förändras.
Gud har lovat att vara med oss.
Emmanuel.
Vi tror!
När kyrkan i Nicaea bekände ”Vi tror” var det mitt i splittring och konflikter detta skedde. Det var inte en abstrakt formulering, utan ett försök att hålla ihop en bräcklig gemenskap. Också i dag, i en värld präglad av nationalism, rasism, ekologisk kollaps, krig, våld och ojämlikhet, är ”Vi tror” inte nostalgi, inte historia, utan en radikal förklaring: en annan sorts tillhörighet är möjlig. Vi tror på det
Trosbekännelsen är inte bara historia, ett arv att memorera – det är levande teologi som också säger ngt till oss idag. Varje gång vi säger ”Vi tror” gör vi ju det på en viss plats och tid. Och innebörden i orden formas av situationen vi lever i.
Tänk tanken att läsa trosbekännelsen som en offentlig handling av hopp, där situationen i Gaza och Ukraina, för kvinnor och barn utsatta för våld, för jorden finns i botten av Guds omsorg och rättvisa. När vi bekänner ”Vi tror”, så bekänner vi att vi tror på att Guds rättvisa, liv och fred alltid får sista ordet. Det är så VI tror.
Så när vi nu firar 1700 år sedan Nicaea, låt oss komma ihåg vilken kraft det finns i den gemensamma bekännelsen ”Vi tror”!!!!!
Vi vägrar sluta tro. Vi vägrar sluta hoppas att en annan sorts tillhörighet är möjlig, ett annat slags liv än det som dödar, exkluderar och förstör – både människor och skapelsen.
För brödet måste brytas.
Människan måste få veta vem hon är
Skapelsen måste få läka.
Bönen får aldrig ta slut.