Ett fönster höll på att falla ut ur den vackra kyrkan. Fönstret hade suttit där nästan åtta hundra år. Det föreställde en ros och skulle påminna om Maria, Jesu mor. Ramarna i fönstret var av sten och huggna i ett enda stycke. Det var ett mycket stort fönster och oerhört vackert. Nu hängde det ovanför ett sidoaltare i kyrkan och ramen var trasig och fönsterglasen var borta. Stenhuggaren som hade fått till uppgift att förhindra att det skulle falla ut kunde inte renovera fönstret och ville samtidigt inte att det skulle kasseras. Så han lagade de trasiga bitarna och lät hänga upp det på en vägg bakom ett altare i kyrkan.
Jag hann aldrig se fönstret pryda sin ursprungliga plats, men väl sin nuvarande. Och jag kan naturligtvis inte avgöra var fönstret var vackrast, men det jag nu såg var så vackert att jag nästan tappade andan. Efter att ha tjänat sin kyrka i många hundra år, så blev det inte bortkastat – trots sig trasighet, trots att det inte kunde fylla sin funktion. Precis det drabbade mig djupt. Någon bemödade sig att bevara fönstret så det kunde fortsätta låta Kristusljuset sippra igenom.
Och trots att glasrutorna var borta, ramen trasig och fönstret nu hängde på en vägg där inget ljus fanns, så formligen strålade Kristusljuset igenom till oss. Fönstret blev en symbol inte bara för Jesu mor, utan också för Jesus själv som alltid navigerar förbi våra gränser, positioner och bedömningar för att söka efter oss – både i de sammanhang där vi håller på att förlora oss själva, tron på oss själva, hoppet om oss själva och i de sammanhang där vi släpper taget om varandra som människor. Kanske var det därför jag nästan tappade andan av fönstrets skönhet. För det speglade Jesu kärlek till oss alla, vem vi än är, hur vi än ser ut, var vi än kommer ifrån, vem vi än älskar, vilken hudfärg vi än har, vad vi än har gjort. Det blev också en bild för när vi människor är som bäst och varsamt förhindrar att någon faller ur gemenskapen.
För precis som vi läser i Salomos Vishet så säger min tro mig att Gud älskar allt som Gud har skapat; ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade/…/du älskar allt levande, ty din oförgängliga ande finns i allt” (Salomos Vishet 11:24,26, 12:1).
Min tro säger mig att inte någon enda av oss sorteras bort för att vi inte är perfekta i andras eller våra egna ögon.
Min tro säger mig att ingen av oss kan tjäna ut som människor.
Min tro säger mig att när någon av oss håller på att falla ur den mänskliga gemenskapen är det vår uppgift att stå där och fånga upp den som inte får plats och ge plats.
Min tro säger mig att i slutet av dagen är vi alla människor skapade och älskade av Gud.