”Idag har räddningen nått detta hus”
”I dag har räddningen nått detta hus”
Det är vad samhällsansvaret handlar om. Att inte släppa taget om någon. Det är därför människosonen kommit till oss.
”För att söka efter det som var förlorat och rädda det.«
Vår kristna tro vilar på detta löfte. Som också är en kallelse, ett ansvar och ett hopp för oss alla. Att vi nås av räddningen när vi inte själva vet var vi befinner oss.
”We are fine”
För några veckor sedan var vi i var i Sydafrika och träffade vårt vänstift. Vi var i en by som heter Umphumulu och som ligger ute på landsbygden i sydöstra SA, långt från någon stor stad.
En tidig morgon gick jag en promenad och kom förbi en skola. Och jag mötte många små barn i sina skoluniformer som var på väg dit.
Och som man gör sa jag ”goodmorning how are you” till alla jag mötte. Somliga vågade svara ”I’m fine how are you”, andra tittade storögt på mig och undrade vad jag gjorde där.
Och sen kom det en lite större klunga små barn som jag hälsade på på samma sätt, ”Goodmorning, how are you”, varpå en pojke svarar – ”We are fine, how are you”
Jag tänkte på hans sätt att svara när jag läste söndagens texter. Han sa inte I’m fine, how are you, han sa – We are fine! Han svarade för alla, han visste detta, barnen visste det - Att vi måste ta hand om varandra, den minste måste gå i sällskap med andra, varandra.
Det krävs något för att svara så. Det krävs att man går tillsammans, att man räknar sig som en del av en större helhet som är beroende av att alla har det bra, eller åtminstone är ok.
Gör inte skillnad på människor
Men vi vet också allt för väl att vi så småningom lär oss att göra annorlunda. Att göra åtskillnad på människor.
När den indiska författaren Arundati Roy, 2004 tar emot Sydney peace price för sina insatser och mod att stå upp mot de orättvisor som drabbar de allra fattigaste allra hårdast, så säger hon:
”Kom inte och säg att det finns några röstlösa människor. Det finns inga röstlösa människor – det finns enbart de människor som vi medvetet tystar eller de som vi föredrar att inte lyssna till.”
Det går att formulera hennes ord på annat vis:
Det finns inga människor som inte ska vara här/som måste ut från vårt land – det finns bara de som vi inte vill ha nära oss eller ha något att göra med.
Våra texter idag handlar precis om detta - hur vi ser på varandra och hur vi behandlar varandra.
Och det är tydliga texter, som om de var hämtade från dagens motstånd mot olika politiska förslag som just nu florerar:
”Gör inte skillnad på människor”. Eller i GT som vi visserligen inte hört idag: ”Du skall inte vränga rätten för invandraren”
Det finns många skillnader mellan oss människor. Men inte en enda av de skillnaderna ska vi använda för att dela upp oss i sämre och bättre människor. Det finns bara en slags människa – och det är människan, den som är vår broder eller syster, vår granne, vår medmänniska.
Att vara människa är en födslorätt Något som bara är. Ovillkorat, från början, Vi får det utan att be om det. Vi bär det utan att förtjäna det. Vi är det så länge vi finns till. Och ingen kan ta det ifrån oss.
Men att bevara tron på att det är så – det är färskvara, något vi måste välja och bevara, ibland varje dag. Så att vi inte flyttar gränserna för var det mänskliga är och vem som är människa och inte.
Rättfärdighet och rättvisa hör ihop
Ibland får vi i kyrkan kritik för att vi står upp för andra människor och engagerar oss i samhällsdebatten. Och det heter att ”Vi inte ska lägga oss i politik och världsliga ting – vi ska syssla med det andliga.”
Och så hänvisar man ibland till de två regementena, för att understryka var vår roll och plats är. På det sättet har ofta skillnaden mellan det andliga och det världsliga regementet misstolkats som ett sätt att ställa kyrka och samhälle eller politik mot varandra.
Men i luthersk teologi lyfter man inte fram skillnaden mellan tro och politik, mellan det andliga och det världsliga, för att skilja dem åt, utan för att hålla dem samman på rätt sätt. Rättfärdighet och rättvisa hör nämligen ihop. Den som tror på rättfärdighet är också intresserad av att det går så rättvist som möjligt till i världen.
Autentisk tro
Den tjeckiske prästen och teologen Tomas Halik, som visserligen inte är lutheran, utan katolik ställer i sin bok ”Morgondagens kristendom”, ”Afternoon christianity. The courage to change”, frågan: Vem är autentiskt troende?
Med den frågan talar ha rakt in i våra texter och i den kritik som vi kristna (och kanske oftare vi lutheraner) ofta får när vi engagerar oss i samhällsfrågor.
Vem är autentiskt troende? Jo svarar han: Den som älskar!
Och kärleken knyter han till handling. Till ex genom att hänvisa till Matt 25:
”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”
Jesus hänvisar aldrig en människa till hennes egna lidande. I stället är han envis i sin kärleksfullhet. Går alltid till den andres mörker. Vägrar ge upp om den allra minsta.
Och här kallar han oss att göra honom sällskap, att med honom gå till den andres mörker, med honom göra motstånd mot orättvisor, och ta honom på orden när han säger till oss att aldrig glömma den som är en av dessa våra minsta.
Somliga kallar det politik. Det är klart det är politik, för det får konsekvenser för livet i samhällsgemenskapen. Men det är inte den slags politik som gör sig lojal med något parti. Det är den slags politik som är lojal med Guds kärlek till varje människa.
Så visst är det politik - men framför allt är det kärlek. Detta som sammanfattas i lagens kungsbud;
Du skall älska din nästa som dig själv, då gör ni rätt, som vi läser i Jakobsbrevet idag.
I 1700 år har vi hållit fast vid tron på Jesus som sann Gud och sann människa, så som den nicenska trosbekännelsen uttrycker det. Det är tron på Gud som gör att vi är ett, och det är Guds kärlek och erkännande av människan och skapelsen som utmanar oss att säga ja till varandra. Så som vi är skapade till Guds avbild, kallade att följa Jesus tillsammans. På kärlekens väg.
Den kristna tron är först och främst ett ja – till Gud och till Guds vilja att söka sig till varje hus, varje gömställe där vi försöker skyla över vår egen eller andras mänsklighet.
Detta är människosonens eviga fokus och om man så vill, destination. Att söka efter oss när vi förlorat fotfästet eller hoppet, eller vår humanitet, vår omsorg om varandra – för att leda oss tillbaka till vägen. Som är Jesus själv.
Jag kallar er inte längre tjänare, säger Jesus, Jag kallar er vänner;
En vän överger inte den som klättrar upp i et träd och gömmer sig, för att han skäms eller står utanför.
En vän ser den som är vilse, följer med, vågar sig hem och vågar både konfrontera och leda rätt
En vän jublar när räddningen når vännens hus
En vän som ärligt kan svara på frågan – hur är läget? We are fine