Diakoner i Skara stift möter varje dag människor som lever i utsatthet, oro och osäkerhet. Människor som riskerar att bli ärenden i ett system eller siffror i statistik, men som är våra medmänniskor, med samma värde och samma längtan efter trygghet och framtidshopp som vi själva. Det här är en sådan berättelse.
Det kommer ett telefonsamtal en tidig morgon från den kvinna med fyra barn som församlingen haft kontakt med under lång tid. Hon och barnen har fått avslag på alla ansökningar de skickat in och har levt som papperslösa. Trots det har alla andra val varit sämre än att leva papperslös i Sverige. Det är för barnens skull, att de ska få en bättre framtid.
Mamman ber om hjälp med att packa deras saker eftersom polisen är hos dem för att hämta dem med tvång. De har fått tid att packa det allra nödvändigaste och de kommer få lämna Sverige redan samma dag. Hon beskriver med några ord vad hon och barnen vill få sparat ifall det finns möjlighet att få sakerna skickade.
Någon dag senare befinner sig diakonen i hemmet som lämnats i all hast och försöker hitta och ta hand om det kvinnan beskrivit. Sedan lämnas resten. Teckningar, födelsedagskort, tofflor, matvaror och toalettartiklar. Familjens liv är för alltid förändrat och av det som vittnar om ett liv här återstår bara saker som berättar om ett hastigt uppbrott, utan möjlighet att säga hej då, utan några avsked.
”Send them back!” ropade politiker i EU-parlamentet när de tuffaste migrationslagarna på årtionden antogs i mitten av juni. Det är lätt att redogöra för hur människor som sökt skydd ska avlägsnas med berättelsen att de leder till ett tryggare samhälle.
Verkligheten är mycket mer komplicerad. En mamma med fyra barn tvingades lämna sitt hem i panik, med leksaker och kläder utspridda över golvet. Hon kunde inte förmå sig att möta verkligheten att familjens asylskäl inte räckte för att få stanna i Sverige, och inte heller berätta för sina barn att de måste lämna det land de kallar sitt hem, utan möjlighet att säga hej då.
Alla som söker sig till Sverige kommer inte att kunna stanna. Men varje människa har rätt att bli bemött med respekt och värdighet genom hela processen, också när ett avvisningsbeslut ska verkställas. När det inte sker väcker det smärtsamma frågor om hur vi behandlar människor i utsatta situationer.
Bakom varje beslut finns människor med liv lika betydelsefulla som våra egna. Var och en bär en berättelse, tillhör sammanhang av relationer och familj, och lever med både oro och hopp inför framtiden. I en tid då människor ofta beskrivs i termer av nytta, kostnader eller tillhörighet behöver den påminnelsen höras igen. Ingen människa är bara ett ärende eller en siffra i statistiken. Hon är en människa skapad till Guds avbild.
Inger Awenlöf-Ehrstedt, diakon i Toarps församling
Ulrica Fritzson, biskop i Skara stift