Det är något med nyhetsflödet som gör att det känns kallare än på länge. Händelser staplas på varandra, konflikter blossar upp, ord hårdnar och gränser flyttas. Det gungar – i världen, i samhällsdebatten och ibland också inom oss. Jag märker hur oro kryper närmare och frågor väcks: är det verkligen så här det ska vara?
I sådana stunder tänker jag på berättelsen om båten som hotas av stormen. Lärjungarna som kämpar för sitt liv, medan Jesus sover. Deras rop är både anklagande och desperat: bryr du dig inte om att vi går under? Det är en mänsklig fråga. Den kommer ur rädslan, ur känslan av att kontrollen glider oss ur händerna.
Vi lever i en tid som kräver vaksamhet. Det som en gång kändes självklart – respekt för människovärdet, tillit till rättsstat och demokrati, grundläggande rättigheter och anständighet – utmanas allt oftare. Det är inte konstigt om modet sviktar ibland. Jag längtar ofta efter de där stillsamma dagarna, när det är en helt vanlig grå vardag och inget dramatiskt kräver vårt ställningstagande.
Just de dagarna, när inget tycks hända, är kanske de mest värdefulla. Nådesdagar, kanske vi kan kalla dem. Pauser som ger oss kraft inför det som kommer. För mod är inget konstant tillstånd. Det växer ofta sida vid sida med det vi fruktar. Inte genom att vi förnekar rädslan, utan genom att vi handlar trots den.
Mod är sällan storslaget. Oftare är det lågmält och vardagsnära. Det visar sig i det lilla nej-et till det som förminskar, i viljan att stå upp för någon annan, i beslutet att inte låta cynismen ta över. Vi vet sällan om våra handlingar gör någon skillnad. Ofta känns de otillräckliga. Men allt måste inte vara stort för att vara verksamt. Ett enda ljus räcker för att bryta mörkret.
Det är lätt att glömma. Lätt att tro att allt redan är förlorat. Men mörkret har aldrig haft sista ordet. Det är vår djupaste tro. I Johannesevangeliets första kapitel påminns vi om precis detta, hur Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det är kanske just där vårt ansvar ligger: att hålla fast vid det, även när det gungar. Att stå stadigt, inte för att vi är orädda, utan för att vi väljer att hoppas ändå.
Och kanske är det i slutändan detta som hjälper oss att stå stadigt - att tillsammans hoppas och be om tålamod, om läkedom, om händer som orkar hålla när våra egna skakar. Att vi får tid att växa, tid att vänta, tid att vara rädda om varandra. För världen bär spår av både sår och möjligheter. Och mitt i allt detta finns fortfarande vi och den Gud som lovat att aldrig överge oss.
Med ord lånade från Anna Greta Wides dikt ber jag till sist;
Gud, du som vet att barmhärtighet är tid, du vet att all kärlek är väntan. Böj Dig över oss, vänta och tro för oss, när vi hetsar livet, när vi mästrar livet, när vi trampar ner groddar och river upp sår. Du som vet vad för ett verk vi är, slut Dina stora läkedomshänder omkring oss. I Jesu namn. Amen.