Pandemi är inte ett Guds straff
I en pandemi är det lätt att gripas av panik och fråga sig varför, och ofta har svaret blivit att det är ett Guds straff för människors synder. Att svara så på världens svårigheter är för mig att vara lat, när man istället borde fråga sig vad kan jag göra för min Gud och mina medmänniskor.
Genom Jesus död på korset uppoffrar Gud själv sig i kärlek till oss, och ber oss att göra de samma för varandra. I berättelsen om den barmhärtige samariern beskriver Gud hur Gud tänker att vi skall vara mot varandra. Samarier och judar var som fiendefolkslag i biblisk tid, men när den barmhärtige samariern ser en judisk man ligga slagen och rånad längs vägkanten stannar han och hjälper mannen. Gud ber oss att se varandras nöd och hjälpa varandra. Som det står i Johannesevangeliet:
”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Joh 3:17.
Att Gud skulle använda sin allsmäktighet för att straffa oss, skulle alltså vara rätt kontraproduktivt, eftersom Gud genom Jesus har skapat ett kärlekskontrakt mellan sig själv, mänskligheten och människor emellan. Gud skulle då bryta kontraktet som Gud själv har skapat. Covid-19 är alltså inte ett Guds straff, och om Gud ingriper är det för att rädda, inte för att döma. I krisen som vi nu befinner oss i har vi fått en möjlighet att själva upprätthålla kontraktet. Att minska smittspridningen är att som den barmhärtige samariern hjälpa den rånade och slagna mannen längs vägkanten.
Linnea Carlbark
Pastorsadjunkt Svenska kyrkan
Vfu-homilektik
PHUPP