Tanken på ensamhet väcker tvetydiga känslor hos mig och – tror jag – de flesta människor. Efter en hektisk dag med många intensiva möten eller andra krävande uppgifter längtar jag efter lugn och ro, och egen tid i avskildhet. Jag måste få återhämtning. Men jag söker också upp ensamheten när jag känner behov av att lyssna inåt. Att bege sig ensam ut i skogen för att utan press ägna sig åt egna tankar och funderingar är välgörande. Kreativa processer gynnas av sådan självvald ensamhet.
Ibland kan man paradoxalt nog få uppleva skön och avstressande ensamhet tillsammans med andra. Att sitta tyst långa stunder utan att känna pressen att småprata, gör jag bara med människor jag är trygg med. På våra pilgrimsvandringar brukar vi lägga in sträckor av tyst vandring. Då är jag fri att umgås med min inre värld, dit bara jag når. Att vara medveten om att runt omkring mig rör sig människor som på sitt sätt, just då, gläntar på sin ensamhets dörr, gör min ensamhet lite mer uthärdlig. För det finns en aspekt av människans liv som är ofrånkomligt ensam. Ibland kallas detta existentiell ensamhet. Särskilt påträngande blir denna slags ensamhet när vi står inför vår egen död. Då blir det överväldigande tydligt att det finns sådant som det inte går att dela med en enda människa.
Ensam går i djupa skogen människan och tänker tyst: finns en ensamhet som min. Öppnar Gud den bottenlösa rymden en sekund och se: världar bortom världar glimma stumt de kretsa som i drömmar genom evig ensamhet.
Bengt Anderberg
Det finns en glidande skala där ensamhet övergår från att kännas befriande, avstressande och självvald till begränsande, frustrerande och påtvingad. Att vara människa innebär förvisso att behöva lära sig hantera en viss portion av frustration. Men långa perioder av påtvingad ensamhet kan göra oss sjuka.
Enligt Peter Strang, professor vid Karolinska Institutet, innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock ständigt är aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Ensamhet innebär också en högre risk för depression. Ofrivillig ensamhet är en folkhälsorisk.
Många problem i livet kan vi hantera på egen hand, men att bryta en människas isolering förutsätter kontakt med andra människor. Vi kan alltså göra oss själva och varann friskare genom att umgås. Så enkelt och samtidigt så svårt kan det vara.