På eftermiddagen, den 24 mars 2018, knackar det på Gun Taranders dörr. Hon möts av två poliser som meddelar det ofattbara, Guns äldste son Tony har påträffats avliden.
– Världen rasade fullständigt. Det är så mycket från de första timmarna som jag knappt minns, berättar hon.
Tiden efter sonens död förklarar Gun som en bubbla, som hon inte ens själv förstod att hon var inne i. Hon erbjöds enskilda samtal med en diakon som hon kom i kontakt med via kyrkan.
– Det var så skönt att hon alltid kom hem till mig, jag behövde inte ta mig någonstans. Att bara ta sig utanför dörren hade annars varit ett stort steg. Jag är så tacksam för att hon alltid fanns där, alltid tillgänglig om jag behövde stöd.
Gun förklarar att samtalen hjälpte henne mycket.
Även om man inte behöver vara religiös för att få stöd av kyrkan så var det skönt att prata med någon som har en stark tro.
– Att få sitta med någon som möter så många i sorg, som diakoner och präster gör, är värt mycket. De är så vana vid att prata om döden och lägger aldrig skuld på en. Jag kunde svära och säga hemska saker för att jag var ledsen, och hon förklarade att det var naturligt. Hon var en mottagare av allt jag kände, säger Gun Tarander och fortsätter.
– Även om man inte behöver vara religiös för att få stöd av kyrkan så var det skönt att prata med någon som har en stark tro. Jag var nästan lite avundsjuk över att jag inte kunde tro så starkt, även om jag också har en tro så vacklar den. Helst skulle jag vilja att Tony bara ringde till mig och berättade att han har det bra.
Under våren 2019 blev Gun inbjuden till en sorgegrupp för föräldrar som förlorat ett barn, som anordnades av kyrkan. Varje vecka hade gruppen ett tema där alla fick möjlighet att berätta om sina tankar och känslor.
– Det är det bästa jag har gjort. Jag visste inte hur det skulle gå till, men det var otroligt bra. Att vara med andra som också mist sina barn var otroligt läkande. Det var inte en grupp där man behövde vara religiös, vi fick alltid uttrycka vår egen tro. Jag minns en dag då vi skulle ta med oss ett foto på våra barn, alla fick berätta om och se varandras barn. Vi avslutade med att gå in i kyrksalen, ställa upp bilderna, tända ljus och lyssna på musik. Det är bland det starkaste jag varit med om, att dela det med andra som också var i den här bottenlösa sorgen gjorde att jag inte kände mig så ensam.
Guns son Tony skulle ha blivit 33 i år. Han var pappa till två flickor som han älskade mest av allt. Gun beskriver honom som en genomsnäll person med ett intresse för musik och samhällsfrågor, men som hamnade fel i livet och drabbades av sjukdomen beroende. Periodvis gick det bra men i november 2017 kom han hem till Gun och bodde till och från hos henne på grund av sina problem.
– För mig är han en sommarpojke med shorts, sandaler, linne och en keps på huvudet. Det är min Tony. Alltid ett leende på läpparna. Han kanske var duktig på att hjälpa andra, men inte sig själv, det mäktade han inte med.
Tony hade tidigare valt en plats där han helst ville ligga, och hans aska spreds ut så nära den platsen som möjligt.
–Vi valde att inte ha en grav. Dels för att vi inte tror att han finns där, och dels för att hans lillebror inte bor i stan. Jag vill inte att han ska känna att han måste åka till brorsans grav, att det ska bli en förpliktelse. Han ska kunna gå vart han vill och tänka på och minnas sin bror. Den bästa platsen där jag möter Tony är när jag sitter på trappan utanför Stora kyrkan och blickar ut över Österängen, Storsjön och fjällen. Österäng var den vackraste platsen Tony visste, just att man kunde titta ut över sjön och mot fjällen.
Den 2-3 november firas högtiden Allhelgona, då vi minns de vi älskar men som inte finns med oss i livet längre. Många människor besöker då sina döda närståendes gravar och tänder ljus. För Gun och hennes andra son, tillika Tonys lillebror, var det naturligt att inte ha en grav, men hon tänker att hon kommer kunna fira Allhelgona ändå.
– Vi kan ju gå i kyrkan och tända ljus där. Egentligen kan jag tända ett ljus vart jag vill och tänka på honom. Förra året var jag i Hoppets kapell, vilket var otroligt fint. Prästen höll ett tal som inte utelämnade en enda människa. Att bara få sitta ner med andra, höra fin musik och känna lugnet. Det är väl enda gången då det är tillåtet att låta sorgen komma fram och tänka på de som är döda.
I år ska Gun egentligen jobba under Allhelgonahelgen, men hon ska försöka att komma ifrån en stund. – Det är viktigt för mig. Dessutom tycker jag att det är väldigt vackert att titta på kyrkogårdarna och alla ljus som brinner. Man kan ändå vara i samhörighet, det är viktigast.
