Foto: Simon Lazier

"Våra församlingsbor kan vara stolta över att de bidrar till de här viktiga projekten"

I november 2019, besökte kyrkoherde Staffan Hellgren, Marie Lönnqvist, Ullakarin Westlin och Jonas Olsson byn Fukeni i Tanzania. Syftet var att fortsätta utveckla samarbetet med Österåkers pastorats vänförsamling där. Informatör Ellinore Nilsson har intervjuat Marie om resan.

Österåkers pastorats anställda på tanzaniaresan

Marie Lönnqvist arbetar som fastighetsansvarig och är en av pastoratets representanter i pastoratets internationella grupp. Internationella gruppen är rådgivande till kyrkoherden om vad de budgeterade pengarna för mission (ett av Svenska kyrkans fyra ben – gudstjänst, mission, undervisning och diakoni) ska gå till.

Staffan är kyrkoherde i Österåkers pastorat. Ullakarin är diakon och Jonas församlingsassistent och de är, precis som Marie, representanter för den internationella gruppen.

Vad har ni gjort i Tanzania?
Vi åkte ner tillsammans med Moshigruppen från Danderyds församling, som också stödjer samarbetet, för att titta på de projekt som pastoratet är med och stöttar. En av dagarna var vi i Fukeni där mjölkprojektet pågår. Sedan var vi tre dagar i Chekereni, där det drivs flera småprojekt som Danderyds Moshigrupp är med och stöttar. Det är projekt som en borrad brunn eller en maskin som de kan plöja åkrar med. Projekten är ämnade att hjälpa folket att höja levnadsstandarden och för att få igång mikroföretagande i byarna.

Vilka platser har ni besökt?
Vi bodde i Moshi och reste runt till olika platser i Fukeni och Chekereni samt småbyar runtomkring. Moshi är staden och Fukeni och Chekereni är två av många byar i stadsområdet. Moshi ligger precis vid Kilimanjaros sydspets och Fukeni ligger ovanför Moshi uppåt sluttningen på berget. Chekereni ligger nedanför Moshi på slätten. Chekereni har nio underförsamlingar som vi också besökte.

På rundvandring i byn Fukeni. Foto: Marie Lönnqvist

Vad har ni sett?
När vi var i Fukeni fick vi besöka en förskola, två skolor och mejeriet. Sedan åkte vi uppåt berget och besökte ännu en skola i en by som heter Olimo. Vid den skolan har de en kyltank där stora mängder mjölk kan förvaras eftersom det är omständligt att resa till Fukeni ofta. Familjerna har inga egna kylmöjligheter. Den här mjölkstationen i Olimo är en del av mjölkprojektet.

När vi varit i Olimo åkte vi ännu längre upp, så högt upp man kan komma innan Kilimanjaro nationalpark börjar, där de har en plantskola för träd. När plantorna är tillräckligt stora planteras de nere på slätten. Där har det varit stor skövling eftersom många familjer som inte har el behöver ved för att kunna laga mat. När regnperioden kommer förstörs allt eftersom det inte står några träd i vägen för floderna. Prästenentreprenören och projektledaren Kennedy Kisanga, som tillsammans med Mick och Magnus från Danderyds församling startade projekten runtom Moshi, har startat ett trädplanteringsprojekt så att 2 000 plantor om året planteras ut. Läs mer om Kennedy här

Sedan var vi nästan tre dagar i Chekereni, där vi besökte de mindre projkten i alla småbyar. I en av byarna vi kom till hade de fått bidrag till att köpa in ett partytält. För en del av vinstpengarna hade de köpt ett till tält för uthyrning och för vinstpengarna från det tältet hade de köpt stolar för uthyrning. För dem vinstpengarna hade de köpt in köksutrustning och nu engagerade de kvinnor i byn som kunde jobba med catering. Det senaste de hade investerat i var fyra små kiosker som de hyrde ut. Det var så häftigt att se hur de återinvesterat pengar som tjänats så att de kunde utveckla verksamheten hela tiden. I den fattigaste byn vi besökte bodde folket i lerhyddor och hade trasor till kläder, vissa hade inte skor. De hade fått en trehjulig motorcykel som de kunde använda för att plöja åkrarna med och ålderkvinnan i byn kom på att de även kunde hyra ut den för att tjäna pengar. Tyvärr var den trasig när vi var där och vi tänkte då att de skulle vilja ha pengar av oss för att kunna laga den, men hon hade använt intjänade pengar till att beställa nya delar för att laga den, det var imponerande och starkt.

Sista dagen i Chekereni höll Staffan ett fantastiskt tal där han framhävde hur viktiga kvinnorna var för arbetet och utvecklingen men också hur viktigt det är att barnen får gå i skolan för utbildning är vägen ur fattigdom. En annan sak han sa i en del av sitt tal var: ”Om någon kommer till mig och säger att han är hungrig ger jag honom inte mat, utan ett fiskespö så att han kan skaffa egen mat utan begränsning. Jag hjälper någon att hjälpa sig själv.” Det var så roligt att se att det lilla som vi har gett folket norr om Moshi har växt och att de har förvaltat det på ett väldigt bra sätt.

Utöver dessa projekt bidrar vi även med pengar till PIL (partnership in learning) på Agape learning centre i Moshi, som har byggts av bidrag i flera omgångar, både från oss och från andra organisationer. Österåkers pastorat bidrar med 45 000–50 000 kr om året, vilket precis räcker till en kvinnokurs för 50 kvinnor. På kursen får kvinnorna lära sig om juridik, alltså vilka rättigheter de har, vilket få har kunskap om. Det kan till exempel handla om vilka rättigheter man har i sitt äktenskap, som änka, gentemot marken man äger eller sin man eller sina barn, de flesta kvinnorna är helt i beroendeställning till sina män. De lär sig även om hälsa, hur man skyddar sig mot sjukdomar, hur man sköter hygien både för sig själv och runt matlagning. Mr Kessie som driver Agape learning centre ser till att det kommer dit en kvinnlig polis, en kvinnlig jurist, en kvinna från hälsovårdsmyndigheten, med andra ord att kvinnor lär ut till kvinnor. En del av Agape learning centre ska bli ett själavårdscentrum, där de som utbildar sig till präster eller predikanter kan lära sig om självavårdssamtal. Centret ska invigas i slutet av januari 2020.

Intill gränsen till Kilimanjaro nationalpark drivs plantskolan för att man ska kunna plantera 2 000 träd om året nere på slätten. Foto: Marie Lönnqvist
När regnperioderna kommer förstör vattnet vägar och mark. Foto: Marie Lönnqvist
Så här kan vägarna ut efter kraftigt regn. Foto: Marie Lönnqvist

Hur kändes det att se allt på plats?
Det var fantastiskt. Jag har hört om projekten i Tanzania i så många år, om olika personer och platser som bara har varit namn och eventuellt något som man har sett på bild. Miljön där nere är helt fantastisk, det är som en helt annan värld och tidsålder. De lever inte efter tid på samma sätt som vi gör här. Vi hade minutschema under resan, men vi var försenade till vartenda möte. Det berodde delvis på att vi var nyfikna och ville stanna kvar och prata med många såklart, men mycket för att de inte förhåller sig till tiden på samma sätt som vi. Man skyndar inte, utan man är i nuet, närvarande. Det var en större krock när man kom hem än det var när vi kom dit. Det var också jättehäftigt och lärorikt att få se projekten på plats.

Vad tycker du att församlingsborna bör veta om de projekt som pågår där?
Jag tycker att de ska vara stolta över att vara medlemmar i ett pastorat där man på ett så tydligt sätt gör skillnad för människor och där det inte bara handlar om att ge bidrag. Det finns en annan dimension i det också och det är vänskapen som vi har. Det handlar inte bara om att vi skickar pengar till dem, utan vi har ett samarbete och ett vänskapsband. Församlingsborna ska vara stolta över att de är med och bidrar i de här projekten.

Gör kollekten vi samlar in här någon skillnad där?
Kollekten som vi samlar in till mjölkprojektet gör att fler barn får mjölk fler dagar i veckan. Mjölken gör enorm skillnad för barnen. Deras grundföda är oftast majsgröt som inte är speciellt näringsrik. Mjölken som de får i skolan gör att de kan lära sig mycket mer. Utan näringen de får av mjölken går de miste om så mycket kunskap som de behöver från skolan. Skolan i sin tur är ju skillnaden mellan att få en utbildning och att inte få det, utbildning behövs för att de ska kunna försörja sig när de blir vuxna.

Skolbarnen står på kö för få ett av sina två glas mjölk i veckan. Foto: Marie Lönnqvist

Berätta om Kennedy Kisanga och hans roll i projekten.
Kennedy är född och uppvuxen i Fukeni, men blev placerad i Chekereni när han utbildat sig till präst. Dock har han alltid haft hjärtat i Fukeni och han har alltid sett vilka möjligheter det funnits uppe i sluttningen. Där har han velat göra sillnad. Han har ett otroligt driv och entreprenörskap, han vill verkligen att fler ska få det bättre och förstår att utbildning är viktigt. Det var han som såg möjligheten med att ha ett mejeri i byn, av flera anledningar. Dels gav det arbetstillfällen i mejeriet, dels gav det barnen möjligheten att få mjölk och dels gav det familjer möjlighet att tjäna pengar. Många kvinnor tog i början ett mikrolån för att köpa en ko och tack vare det kunde de sälja mjölk till mejeriet, vilket gav deras familjer en försörjning. Så det här mejeriet ger mycket mer än mjölk till skolbarnen. Det är Kennedys stora gåva, att han kan se effekter och bieffekter av det man skapar redan från början. Han startar projekt som ger effekt för många personer. Det som vi i Österåkers pastorat bidrar med är att se till att skolbarnen får mjölk och orkar lära sig i skolan, men det i sin tur gör att mejeriet fungerar och då kan flera tjäna på det. Mjölken, och även ost från mjölken, som blir över säljs till hotell och restauranger i Moshi.

Vad har resan gett dig?
Först och främst en helt annan förståelse för projekten som vi är med och driver i Fukeni. Jag förstår nu att det inte bara handlar om att vi skickar pengar utan om något mycket mer. Resan har också gett mig en kärlek till Tanzania, men även till personerna vi mötte. Den stora behållningen var människorna och miljön där.

Vad händer härnäst?
Vi har ett nytt projekt på gång i vår. Det är fantastiskt för de barn som har möjlighet att gå i skolan, vilken är gratis i Tanzania eftersom den är statligt finansierad. Men utan skoluniform får man inte gå i skolan och uniformerna kostar pengar. De barn som inte går i skolan får heller ingen mjölk. Det finns familjer som har flera barn, men bara en skoluniform och då får barnen turas om att gå i skolan. Många barn har kläder eller skor som inte passar. Det nya projektet går ut på att hitta de familjer med barn som inte har hela skoluniformer, eller inga alls, och bidra så att fler barn ska kunna gå i skolan. Tanken är att vi ska skicka pengar till Kennedy som hittar en lokal sömmerska, som köper lokalt producerat tyg och syr skoluniformer. Då får de som säljer tyget pengar, sömmerskan får pengar för att hon säljer skoluniformer och barnen får gå i skolan. Vi vill att det ska bli ringar på vattnet av allt vi gör. För varje barn som döps här i Österåkers pastorat kommer vi att öronmärka pengar som går till skoluniformer i Tanzania. En gåva från ett barn till ett annat barn.