I en tid där mycket i vår omvärld ständigt gör anspråk på vår uppmärksamhet och vår tid, är det alltid något som talar till oss. Via olika kanaler som ord, tv, internet, bilder och texter. Vi är ständigt uppkopplade och hjärnan går på högvarv. Scrollandet i sociala medier tycks aldrig ta slut, utan matar oss kontinuerligt och skapar ett behov av bekräftelse.
Trots detta är det inte alls säkert att vi tar till oss det som förmedlas på ett medvetet sätt. Att verkligen lyssna är nämligen något annat än att bara höra. Lyssnandet kräver fokus, öppenhet och närvaro och just där ligger utmaningen.
Lyssnandet stannar heller inte hos oss själva. Det kallar oss ibland att lyssna på varandra, i mötet med andra människor. Att ge av vårt utrymme, vår tid och vår närvaro. Att lyssna utan att redan formulera ett svar eller tänka ut något klokt att säga, utan bara ta emot det som delas, som en gåva. Det är i sådana möten som både hopp och tröst kan få gro. Samtidigt är detta bland det svåraste vi människor gör: att fokuserat och närvarande mötas och lyssna.
Detta gäller inte minst lyssnandet inåt, till det som tyst andas och viskas inom oss. Att möta stillheten och tystnaden i oss själva. Det handlar inte om att vända sig bort från vardagen eller omvärlden, utan om modet att stanna upp mitt i den. Att bli uppmärksam på världen omkring oss: skapelsen med sin kraft och skörhet, naturen, haven och årstidernas rytm.
Mitt i bruset får vi möta det som finns inom oss, tankar, känslor, tro, tvivel, oro och längtan. I stillheten kan sådant komma upp som vi annars försökt begrava, sådant som inte fått ta plats i vardagens tempo. Funderingar kring det som hänt och det som inte blev. Förluster och goda minnen. Frågor om vad som egentligen är viktigt på riktigt. Det är inte alltid bekvämt eller vilsamt. Ibland utmanar det oss och får oss att ifrågasätta våra val och vår livssituation. Men just det kan vara nödvändigt för att vi ska kunna växa som människor och hitta vår riktning framåt.
I den inre tystnaden kan vi också möta Gud, som en varm och kärleksfull närvaro som omsluter oss. Kanske är det inre lyssnandet en form av bön, där vi får lägga våra tankar, glädjeämnen, omsorger, rädslor och bekymmer i Guds hand.
Cecilia Afvander