SVT:s slow-tv satsning med högläsning av Sara Lidmans kulturförklarade romanklassiker Hjortronlandet, fångade min uppmärksamhet under trettonhelgen. Flera kända skådespelare turades om att i direktsändning läsa boken som delvis är skriven på Norsjöbondska. Läsningen pågick i 10 timmar från en fåtölj intill en sprakande brasa. Det var så lagom att avsluta den intensiva jul- och nyårshelgen med att ta del av denna kulturupplevelse. Dock dröjde det inte många minuter innan jag höjde volymen, lämnade tvn och började fixa och dona med annat i hemmet samtidigt som jag lyssnade.
Multitasking, att göra flera saker samtidigt är lite av min paradgren. Det funkar inte i mitt arbete som präst eftersom uppdraget i mångt och mycket handlar om närvaro och lyssnade, men hemma när det gäller hushållsarbetet och det så kallade livspusslet är det en fördel att kunna jonglera många saker samtidigt. Hemma älskar jag att “plugga in” hörlurarna med en bok då jag ska städa, tvätta, stryka, laga mat, rasta hunden, klippa gräset osv. Fort blir det gjort med en spännande deckare som sällskap. Ofta lyssnar jag dessutom på lite högre hastighet, på så sätt blir det inte långrandigt och man hinner plöja mycket handling på kort tid. Det är effektivt och funkar för mig.
Kanske är det inte bara jag som höjer hastigheten och multitaskar. Vi lever i en tid och ett samhälle där effektivitet premieras. Den digitala utvecklingen och det faktum att vi ger oss själva mer och mer skärmtid gör något med oss. Forskare talar om hur våra hjärnor anpassar sig till snabba belöningar och korta impulser – vi tränar oss själva i att hoppa mellan stimuli. Därför scrollar vi snabbare, lyssnar på ljudböcker på 1,5 gånger hastighet och tycker att långsam högläsning känns fascinerande men också… ja, just långsam. Jag funderar mycket på detta, antagligen för att det kontrasterar så starkt mot det liv som finns i kyrkan. I min boksamling står en vältummad bok: Långsamhetens lov av Owe Wikström, som manar till motstånd mot samtidens jäkt. Den påminner om något vi riskerar att tappa bort – förmågan att stanna upp och lyssna.
I Bibeln möter vi gång på gång människor som hör Guds röst i stillheten. Elia väntade på Herren i stormen, jordbävningen och elden – men Gud kom i den stilla susningen (1 Kung 19:12). Det är en bild som talar starkt: Gud skriker inte för att överrösta världen. Gud viskar. Och för att höra en viskning måste vi stanna upp. När vi stillar oss, vågar vara tysta inför Gud, öppnas en möjlighet att höra det som annars drunknar i vardagens ljud. Kanske är det en tanke som ger tröst. Kanske en påminnelse om att vi är älskade. Kanske en kallelse att se någon annan. Tystnad är inte tomhet. Den är ett rum där något kan växa.
Kanske kan vi fortsätta höja hastigheten på ljudböcker men låt oss sänka tempot i mötet med varandra. Långsamhet kan ge rum för förståelse och bättre relationer. Det är inte snabbspolning som bygger relationer, utan närvaro. I en tid då det digitala bruset blir allt högre och vi scrollar allt snabbare blir det långsamma lyssnandet en motvikt, tänker jag, som balanserar utvecklingen och kanske kan ge oss djupare livskvalitet.
“Gud, lär oss att stanna upp. Hjälp oss att lyssna – inte bara med våra öron, utan med våra hjärtan. Ge oss mod att välja stillheten framför jäktet, och närvaro framför hastighet. Låt din viskning nå oss mitt i vardagens brus. Amen”
Marie Edström, kyrkoherde