Anton Nilsson från Överhörnäs är 18 år och går sista året på bildestetiska programmet på Nolaskolan. När han inte går i skolan jobbar han som museivärd på Örnsköldsviks museum och konsthall.
I januari 2026 skrev Anton en uppmärksammad insändare i Örnsköldsviks Allehanda, där han valde att sätta ord på sina erfarenheter av att vara ung och homosexuell i en småstad präglad av en stark machokultur som han inte tycker att många pratar om.
I texten beskrev han hur han upplever att unga Hbtqi+personer i Örnsköldsvik är i ett utanförskap och ställs inför begränsade alternativ.
– Jag skrev till exempel om hur svårt det är att hitta en partner här. Det är ganska ensamt att leva som gay i Ö-vik och man måste på något vis lära sig att vara ensam, men på ett bra sätt utan att begrava sig i ensamheten, berättar Anton.
Till hösten lämnar han Örnsköldsvik för att studera ett kandidatprogram i Lund. Insändaren blev därför också ett sätt för honom att säga något högt innan han åker härifrån.
– Jag kände att jag ville höja min röst och säga ifrån innan jag flyttar. Inte bara för min egen skull utan för andra som kanske känner likadant.
I början av 2000-talet utsågs Örnsköldsvik till Sveriges mest homofientliga stad och trots att mycket har förändrats sedan dess är det fortfarande svårt att leva här som ung och homosexuell. I insändaren lyfter Anton även fram hur han upplever att jargongen kring hockeyn, som har en stark ställning i Örnsköldsvik ibland bidrar till ett klimat där det är svårt att vara öppen med sin sexuella läggning.
– Jag vill inte gå på spelarna eller MODO som förening, säger han. Men det finns en kultur kring hockeyn där vuxna på läktaren och framför tv:n skriker aggressiva saker om spelarna och domarna som normaliserar ett beteende som barn sedan tar med sig till skolgården.
När Antons insändare publicerades fick den stor uppmärksamhet och ledde också till svar.
– Jag trodde faktiskt inte att den skulle få så mycket respons. Men jag har bara bemötts av kärlek, säger han.
Samtidigt visar reaktionerna att frågan berör många. För Anton är det ett tecken på att fler känner igen sig i det han beskriver.
En plats där Anton själv upplevt något annat är Svenska kyrkan.
– När jag själv konfirmerades hade jag det som jobbigast men jag möttes av trygga ledare som verkligen tog emot mig som den jag var. Det var min räddning. Kyrkan har varit ett rum för mig där jag kunnat andas.
Idag är Anton själv ung konfirmandledare och med i kyrkans verksamhet.
– Jag försöker själv vara en trygg vuxen för ungdomar. Jag vill visa för dagens konfirmander att jag är bög och att jag står stadigt i det. Det säger något om vad kyrkan faktiskt står för.
Hur ser du på utvecklingen framåt för HBTQI+ klimatet här i Örnsköldsvik?
– Inkludering behöver vara mer än symboliska handlingar. Det räcker inte med en Pride-parad en gång om året eller att sätta ett regnbågsklistermärke på en dörr. Man måste jobba med de här frågorna hela året. Om man inte är född här kan det vara svårt att lära känna folk. Vi behöver bli bättre på att släppa in människor och inkludera.
I slutändan handlar det ju egentligen om något ganska enkelt, säger Anton.
– Min farmor brukade säga att man ska lyssna på dem som är “på golvet”. Och min pappa säger alltid att vi måste släppa in folk i samhället. Det spelar ingen roll om du är bög, trans, kommer från Dalarna eller från Uruguay. Alla ska få vara med.
Han ler lite och tillägger:
– Det är egentligen något man lär sig redan i förskolan. Att bjuda in till gemenskapen. Låt alla vara med och leka!
Text och bild: Charlotte Nordin