Min fråga:
Min sambo och jag har haft en bra relation i flera år. Han är helt fantastisk, fin och kärleksfull och en jättebra bonuspappa till mina äldre barn. För några månader föddes vårt första gemensamma barn, tyvärr stilla, då hon hade dött redan i min mage. Det är såklart svårt för oss båda. Det svåra är att vi sörjer på väldigt olika sätt. Han vill vara hemifrån, vara ifred, ifrån mig och är väldigt innesluten. Han kan verka arg och irriterad. Jag vill vara nära, prata om vårt barn och är väldigt känslig för när han verkar arg och irriterad. Dessa olika behov leder till irritation och bråk. Dessutom blir det som att när någon av oss får ett andrum av sorgen så är den andra ledsen. Det blir liksom aldrig en riktigt god stämning emellan oss. Jag börjar bli rädd att sorgen sliter isär oss och det vill jag verkligen inte. Vad kan vi göra?
Svar:
Tack för din fråga Maria!
Ni har drabbats av stor sorg. Vi känner med er och vill beklaga er förlust.
Du beskriver att ni sörjer på olika sätt och att det blir ett känslomässigt avstånd er emellan, som du befarar ska slita er isär. Eran relation har varit bra tidigare och du beskriver din sambo som fin, fantastisk och kärleksfull. Nu är ni i sorg och reagerar olika. Du vill prata och vara nära. Din sambo drar sig undan, vill vara ifred och kan verka arg och irriterad. Kontakten bryts när ni inte kan stötta varandra. Det blir en ny sorg att ni inte har varandra på samma sätt. Går det att förstå att ni har olika behov, är i otakt? Om det går, är det verksamt att förstå både sig själv och den andre och inse att just nu behöver ni varandras stöd fast på olika sätt. Om ni kan få bråken att upphöra så minskar risken att ni glider ifrån varandra. Kan ni förstå varandra och era olika reaktioner i det som är, ökar närheten, kontakten mellan er. Om ni kan sänka förväntningarna på varandra och inse att ni sörjer olika har ni vunnit mycket.
Sorg tar sig olika uttryck hos människor. Av din beskrivning så tänker vi att ni båda sörjer och försöker att ta in vad som har hänt. Kan det vara så att ni är i olika faser? Att barnets pappa är i en fas av förnekelse och då inte klarar av när du vill prata om ert barn. Att han värjer sig för det ofattbara som har hänt. Vreden kanske han använder för att stoppa dig att prata om ert barn. För att stå ut med smärtan. För dig blir det svårt om du är i en fas av bearbetning och börjar ta in vad som har hänt och vill dela det med honom. Förutom att ni kan vara i olika faser går sorg i cykler. Sorg fungerar så att perioder av saknad, förtvivlan och andra svåra känslor varvas med perioder då det känns litet lättare igen. När de svåra känslorna kommer kan det kanske upplevas som ett bakslag, men det är så sorg verkar. Det går upp och ner och efterhand som tiden går bearbetas förlusten. I början kan sorgen upplevas som bottenlös och att allt är nattsvart, men efter en tid kommer känslorna att pendla. Du beskriver att det är så för er och att ni ofta är i olika faser. När den ena har ett andrum är den andra ledsen. Ibland ser man detta mönster mellan personer som står varandra nära och kanske handlar det om att man turas om att bära varandra genom svårigheter. Man kan tänka sig att er sorg är relativt färsk då det endast gått några månader sedan ni förlorade ert barn, och att reaktionerna därmed är starka.
Det blir svårt för er att vara nära varandra och dela det som känns svårt i och med att din sambo drar sig undan och verkar arg och irriterad. Är det möjligt för dig att närma dig honom i en situation där han befinner sig i ett andrum för sorgen? Att sätta ord på det du ser av hans reaktioner och samtidigt berätta något om vad du tänker och känner. Han kanske har ett behov av att få dra sig undan, men om du ställer frågor till honom kring detta och visar förståelse kan han kanske närma sig dig och också lyssna till det som är viktigt för dig. Utifrån din beskrivning av er relation och att ni står varandra nära kan man ändå utgå från att det troligen är avlastande för er båda att få ge uttryck för det som rör sig i er, oavsett vilka känslor eller tankar det handlar om. Det kanske är lättare för din sambo att närma sig detta när han är i ett andrum och inte som mest i affekt. Om det blir svårt för er att nå varandra i samtal kan ett alternativ vara att skriva ned dina tankar i brevform och lämna till din sambo.
Ibland kan det vara en hjälp att söka samtalsstöd hos en familjerådgivare. Att få en lugn plats och ett tryggt stöd där ni båda kan få titta på er sorg. Hur olika den kan se ut. Hur var och en upplever sin smärta. Kanske få förklaringar till varför den ena parten känner att man slits isär medan den andra uppvisar ilska och undvikande. Ibland sörjer vi också olika saker och då är det viktigt att få en bild av hur sorgen ser ut för att förstå varandras känslor. Om ni inte lyckas nå varandra kan det hända att båda hamnar i en spiral av skuldkänslor över sin sorg eller över att man kommer med behov av stöd och tröst.
Ni är flera i familjen. Hur har barnen reagerat på förlusten av ett syskon som de väntat på och den situation som uppkommit? Kanske ni som föräldrar pratar med dem om detta och då också får möjlighet att berätta att det kan komma olika reaktioner på sorg. Att ilska och irritation kan vara uttryck för samma sorg som ledsenhet och tårar och att det också är tillåtet att känna glädje när de stunderna infinner sig. Kanske barnen är mer oroade över de vuxnas mående och vad som händer med familjen? Ibland kan föräldrarollen vara till hjälp för att närma sig det som är svårt för en själv och det kommer att vara till hjälp för barnen att få veta något om detta, oavsett vad de själva känner. Barn kan ibland ta på sig ansvaret att hålla ihop sig känslomässigt för att inte belasta en förälder som mår dåligt. Det är viktigt att visa och förklara för barnen att ni som vuxna tar er igenom detta och att det inte är farligt eller fel att visa sina känslor. Det ger barnen hopp. De kan ibland vara oroliga för att det svåra inte ska ta slut och att föräldrarna inte ska klara sorgen.
Den som befinner sig i sorg kanske tänker att den är ändlös. Sorgen tar den tid den behöver. Samtidigt ska vi försöka leva och få vardagen att fungera. Den som drabbas kan bara vara i de känslor som är och i bästa fall få ventilera dessa. Det finns ingen mall för hur länge sorgen pågår. Ni förlorade ert väntade barn innan ni fick möjlighet att veta vem hon var. Sorg är inte detsamma som depression och skall inte behandlas på det sättet, men det finns en något ökad risk att drabbas av depression i sorgens spår. Om nedstämdheten blir mer genomgående över tid och inte bryts av stunder av lättare känslor, om det blir svårt att få vardagen att fungera utifrån håglöshet och sänkt energinivå. Då kan man behöva söka hjälp via sjukvården, men i de flesta fall är sorg en process som är övergående av sig själv, även om saknaden och tankarna finns kvar och kan dyka upp i olika situationer under livet. Det du och din familj går igenom blir en del av er gemensamma historia och något som kanske så småningom för er samman på det sätt som såväl lycka som sorg har en förmåga att göra. Vi hoppas att något av det vi besvarat kan vara till hjälp för er för att hitta varandra i sorgen.
Familjerådgivarna
