”Allhelgonatiden väcker många känslor. Vi påminns om de personer som lämnat oss. Och som ett sätt att uttrycka sorg och saknad tänder vi ljus. Svenska kyrkan delar just nu ut ljus i Örebro. Den här enkla gåvan, ett ljus, är en hälsning att ”Du är inte ensam”.
Den här allhelgonahelgen tänker jag särskilt på alla som drabbades den 4 februari på Risbergska. Alla de som förlorade familj, vänner och arbetskamrater. För många blev förlusten stor och sorgen svår. Det var en dag som skakade om vår stad. För alla örebroare var det en fruktansvärd och overklig dag. Men mitt i mörkret fanns det också ljus. Inte bara bokstavligt som i alla de tusentals ljus som tändes som ett tecken på medkänsla och omsorg, utan också i allt det människor gjorde för varandra. Händer sträcktes ut, måltider lagades, tröst och samtal gavs. Och jag tänker att hela Örebro visade varandra att medkänslan är starkare än rädslan. Den erfarenheten bär ett hopp: att vår stad kan svara på det svåraste med omtanke och mod, och att vi tillsammans kan vara ljus för varandra i svåra tider.
I kväll sjunger vi under titeln ”Stad i ljus!. Det är inte en stad utan skuggor. Det är vår stad, med allt det svåra och allt det goda som ryms i verkliga liv. Men i den staden finns människor som väljer att vara ljus för varandra. Inte för att vi alltid är starka, utan för att vi, just i vår mänsklighet, kan lysa upp varandras väg. Ibland räcker en varm blick, en hand på en axel, ett enkelt “hur är det?”. Ibland krävs uthållighet: att fortsätta höra av sig, att följa med på en promenad, att sitta kvar en stund till.
När vi tänder våra ljus den här helgen får de stå för tre saker. Först: kärleken som aldrig försvinner – minnet lever, banden består. Sedan: hoppet som bär – inte som en lättvindig tröst, utan som en stilla övertygelse om att mörkret inte får sista ordet. Och till sist: kraften vi har tillsammans – att göra världen lite ljusare där vi står.
Min önskan är att kvällens sånger får ge röst åt både sorgen och längtan. Att de får bära tacksamheten över dem vi saknar och modet att fortsätta älska. Och när vi går ut i natten, må våra steg – hur försiktiga de än är – bidra till den stad i ljus som vi alla behöver. För här finns vi för varandra. Här finns ljus. Här finns hopp.”