Sorg, allhelgona, Moni Höglund, begravning
Foto: Ulla-Carin Ekblom

Sex frågor till prästen Moni Höglund om allhelgona och sorg

Nyhet Publicerad Ändrad

Vi behöver någonting konkret för att uttrycka vår sorg, saknad och tacksamhet. Kanske är det därför så många beger sig till kyrkor och kyrkogårdar för att tända ljus under allhelgonahelgen, menar prästen Moni Höglund.

Allhelgonahelgen har blivit en av årets största helger. Hur blev det så? I den här intervjun funderar Moni Höglund, församlingsherde i Mikaels församling i Örebro, över allhelgona och sorg.

Hur blev allhelgonahelgen så stor – vad är det som har hänt? 
– Jag är inte så säker på vad som har hänt, men kanske har det blivit legitimt att gå till kyrkogården eller kyrkan för att tända ett ljus. Många tycker nog också att det är lugnt och rofyllt på kyrkogården och i kyrkan och söker sig dit för en stunds stillhet. Jag tror också att känslan av att finnas med i ett större sammanhang är viktig. Ljuset vi tänder är på ett sätt ett uttryck för hopp om att ljuset är mycket starkare än mörkret.

Vad kan den här helgen innebära för den som mist någon under året? 
– Jag tror att vi behöver något konkret att göra som hjälper oss att uttrycka vår sorg, saknad, tacksamhet och hopp – och då är ljuständning ett sätt.

– För några kan det vara den enda gång man tillsammans som familj följs åt till kyrkogården, tänder ett ljus och minns den person som stått oss nära. För den som är ensam kan det bli en känsla av gemenskap, eftersom det är många som kommer till kyrkogården för att tända ljus. Vi behöver tid i lugn och avskildhet för att vara i sorgen. Det kan vara så att den här helgen ger oss mod att stanna till inför de stora frågorna om livets mening, om lidande och död.

Vad betyder allhelgonahelgen för dig?
– Mina föräldrars grav finns inte här i Örebro, däremot brukar jag åka till någon av kyrkogårdarna här i stan för att tända ett ljus, minnas, glädjas över det som jag fick tillsammans med dem och påminna mig om hoppet om ett evigt liv. För mig handlar det också om att få höra ihop med mina rötter, att jag är en del av ett större sammanhang. Vi har som familj ofta åkt till en kyrkogård på kvällen för att titta på alla ljus som brinner och det är alltid en stor och mäktig känsla att få vara med om det. Det är som att mitt liv flätas ihop med andras liv för en kort stund i det så mänskliga att sörja, att minnas, att hoppas, att sakna och att fråga sig varför.

Har vi blivit bättre på att prata om död och sorg?
– Jag tror att det varierar från person till person hur öppen man är att prata om sin sorg. Det finns en öppenhet att tala om det men det finns fortfarande en ovana att tala om sin sorg. Sorgen har många olika ansikten och jag tror också att man uttrycker sin sorg på olika sätt. Sorgen och sättet att sörja på är så personlig och jag kan ibland vara väldigt rädd för hur den jag berättar om min sorg för tar emot min berättelse. Trots detta skulle jag nog säga att vi pratar mer om sorgen och döden idag än man gjorde förut. Jag tror att vi pratar mer om våra känslor över huvudtaget.   

Varför är det viktigt att sörja? Finns det ingen quickfix?
– ”Han fattas mig” skriver Astrid Lindgren i Ronja Rövardotter. Ofta känns sorgen så att något av mig själv saknas, något eller snarare någon som varit min trygghet är borta. Det kan också vara så att han eller hon fattas mig för vi hann inte prata klart, jag fick aldrig säga farväl. Kanske det är så att en person fattas mig för att den personen aldrig var den far eller mor jag behövde.

– Sorgen är viktig som en bearbetning av förlusten och det är viktigt att sörja för att läkas igen. Tårarna frigör instängda känslor i mig och man talar ibland om en ”känslomässig rening”. Återigen är det viktigt att se att sorgen kan se olika ut för var och en av oss. En del har väldigt svårt att gråta medan andra gråter väldigt lätt. Vi brukar tala om ett sorgearbete där sorgen blir som en vandring. Sorgens vandring går genom både mörka och ljusa gläntor och stigar. Jag tror inte på att sorgen går att fixa på ett snabbt sätt, låt det få ta den tid den behöver. Däremot skulle jag vilja säga, trots att sorgen och saknaden finns där får man vara glad mitt i sorgen. Ibland tror man att man inte får skratta och vara glad mitt i sorgen, men vi behöver det också. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”.   

Om jag är i sorg och allhelgona närmar sig – finns det några råd eller kloka ord att bära med sig på vägen?
– Jag vill som en medmänniska till en annan säga: Var inte rädd för de känslor som fyller dig i sorgen, du är på sorgens stig. Försök att dela den med någon i din närhet. Dela dina minnen med någon annan. Om du inte har någon att prata med om din sorg, sök gärna upp någon i den kyrka eller församling som finns i din närhet och be att få prata med någon. Till sist vill jag dela några rader som har hjälpt mig i min sorg och saknad efter dem som jag har hållit kär. Det är några rader från Tomas Sjödin som skriver såhär i boken Eftervärme: ”Nog gör det litet med våra förluster att tänka att det finns någon annan, i en annan värld, som också längtar efter det vi hållit så kärt. Att det i tillvarons andra ände finns en Gud, en varm personlighet, någon vars ansvar inte tar slut, någon som står där och säger: Nu tar jag över ansvaret”.

Foto på tom bänk under träd. Speglar sidans ämne: När någon nära dör, sorgegrupper.

När någon nära dör – Svenska kyrkans stöd- och sorgegrupper

Att få dela tankar och känslor med andra som är i samma situation kan göra din sor­g lättare att bära. Därför har Svenska kyrkan sorgegrupper i Örebro där du som mist en anhörig får hjälp att bearbeta din sorg tillsammans med andra.