Min fråga:
Jag är en 82-årig farmor, och har inte fått träffa mitt barnbarn på snart fem år. Vi hade jättefin kontakt förut, men hans mamma vägrar.Min son är inte dömd för något, och har enligt hovrätten umgängesrätt. Han har anmält mammans beteende, men inget händer.Jag har jobbat inom barnomsorgen i 32 år och kan inte förstå – när man separerar ska man väl göra det så bra som möjligt för barnen?Jag sitter här ensam och bara gråter. Han är tonåring i dag. Skulle han ens känna igen mig nu?
Vad kan jag göra? Jag saknar mitt barnbarn. Min högsta önskan är att få träffa honom.
"Farmor"
Familjerådgivarna svarar:
Till farmor!
När man läser ditt brev så kan man riktigt känna din saknad, frustration och längtan. Att situationer som den du hamnat i uppstår är inte allt för ovanligt. Då nära kontakter bryts och murar av myndighetsutövning och osämja inom familjen skiljer oss åt finns ett litet hopp ändå kvar. Ditt hopp handlar om att anta en helt ny attityd till det som hänt och de som är inblandade. Om du skulle välja att se ditt barnbarns mamma som en mor som allt igenom skyddar sin pojke från er av oro och rädsla för något. En rädsla som du inte förstår, då skulle du kunna skriva till ditt barnbarns mamma. Visa att hon inte behöver vara orolig. Att du vill ha henne med i kontakten. Du får lov att vara öppen, tydlig med vad du vill och önskar kring kontakten. Men viktigast av allt, tala om att du förstår hur viktig mamman är för ditt barnbarn och att du vill vara neutral i allt detta. Ofta är man som förälder med enskild vårdnad misstänksam mot sin omgivning och rädd att hamna där man en gång var! Här följer råd kring vad som kan hjälpa dig i skrivandet för att skapa en början till kontakt.
Vinn förtroendet hos mamman genom ödmjukhet. Börja väldigt försiktigt, be mamman om lov att få skriva vidare till dem båda. Att i brev tala om hur du har det, i positiva ordalag. Vad du gör om dagarna, att du lyckönskar ditt barnbarn med skola, fritid eller kring hälsan. Att till en början vänta med att uttrycka för starka önskemål om kontakt, träffar, gåvor eller umgänge. Låta detta vänta tills ni tre byggt upp ett förtroende för varandra. Om du får en önskan om att nämna pojkens pappa så gör inte det! Den relationen kan du inte hjälpa upp. Kom ihåg att det är din relation till pojken detta handlar om. I dina brev kan du även visa att du uppskattar de saker som pojkens mamma gör för honom om det är möjligt. Om du tänker till så kan du säkert se att det finns något hon kan uppskattas för och som hon kan bli glad av att få höra. Uttryck att du vill släppa det gamla och gå in i något nytt där du vill finnas för ditt barnbarn och vara ett stöd även för hans mamma om det passar. Lämna din adress och telefonnummer så att kontakt blir möjlig. Var trägen och skicka flera brev med jämna mellanrum, det brukar nämligen ta tid innan man får en reaktion. Skicka glada vykort med varma hälsningar, det lättar upp.
Om sorgen är för svår att bära så prata med någon som står dig nära eller kontakta oss, våra präster eller diakoner för att dela din sorg med någon.
Du är inte ensam, sorgligt nog. I Sverige uppskattade den tidigare föreningen ”Saknade barnbarn” att det 2018 fanns nästan 200 000 mor- och farföräldrar som drabbats av detta. Plus de barnbarn som inte får träffa dem. Föreningen jobbade i många år på att få politikerna att ändra lagstiftningen, så att mor- och farföräldrar skulle få större möjligheter att driva rätten till umgänge rättsligt.
Det blev till slut en liten förändring i 6 kap. 15§ tredje stycket i föräldrabalken. Nu finns det en rätt för barnet att umgås med personer som står barnet nära. Socialnämnden har också möjlighet att väcka talan om att barnet har rätt till umgänge med sina mor- och farföräldrar. Men mor- och farföräldrar har ingen uttrycklig laglig rätt att umgås med sina barnbarn, utan måste i så fall be om hjälp via socialnämnden.
Familjerådgivarna