Fråga:
Hej Vi har varit tillsammans i över 20 år och haft ett bra liv tills för några år sedan. Då svek jag min fru eftersom jag inte fanns där känslomässigt när hennes mamma fick en stroke med tillhörande familjära komplikationer, sk. anhörigsjukdom. Det blev början på en nedåtgående spiral där jag blev mindre och mindre sedd och älskad. Detta drabbade även vårt sexliv som tidigare varit väldigt bra. I höstas drabbades jag av en allmän livsleda där jag tänkte " består livet bara av stressigt frustrerande jobb, trilskande tonåringar och ett allmänt kämpande för att få ekonomi att gå ihop etc.?" Dessutom blev jag av med mitt jobb pga arbetsbrist i vintras, allt detta ledde på något sätt fram till en otrohet som pågick sporadiskt i ca 5 mån. Allt avslöjades i juli pga. av några sms kom på villovägar. Min fru fick en chock och vi har varit i kris sen dess. Vi har pratat otroligt mycket om varför det hände men hon känner sig fortfarande enormt sårad där tilliten fått sig en rejäl knäck till mig. Jag har gång på gång sagt att det "bara" handlade om sex och inget annat vilket är helt sant då kvinnan jag träffade hade hamnat i en liknande situation och inga känslor uppstod mellan oss. Trots allt älskar jag och min fru varandra och vill lösa detta så vi började gå i parterapi men var tvungna att avbryta efter bara en gång då det inte funkade med den terapeuten. Vi känner nu att vi måste ha hjälp utifrån då det finns såna låsningar mellan oss. Tyvärr bor vi en liten stad där det är svårt att gå till kommunens familjerådgivning eftersom hon känner till min fru sen tidigare. Vi har inte ekonomi att gå privat så vad göra? Tacksam för alla kloka råd som finns...
Lars
Svar:
Hej Lars!
Tack för din fråga, där du berättar tydligt och med självinsikt om hur ni, i er långa relation, båda råkat ut för det svåra som livet för med sig. Gamla sjuka föräldrar, arbetslöshet och bekymmer med ekonomi. Dessutom familjeliv med tonåringarnas alla svårigheter. Problemet blir här att ”vi” många gånger inte vet hur vi ska stötta varandra. Du beskriver så väl att du inte fanns som ett känslomässigt stöd för din fru något som upplevdes som ett svek. När du själv sedan blev nedstämd och dessutom förlorat arbetet och behövde tröst och stöd tycker vi oss förstå att det inte fanns tillgängligt för dig där hemma. Istället för att söka tröst i din relation sökte du den utanför. Detta blev till din hemlighet. När något måste hållas hemligt för ens partner så leder avslöjandet alltid till upplevelsen av svek, både för vad som gjorts och för att detta hemlighållits.
Då din fru avslöjade din hemlighållna otrohet blev hon chockad och ni hamnade i en akut kris.
Här vill vi berömma er, ni har gjort allt rätt i den akuta krisen. Pratat mycket med varandra om vad som hänt och varför. Du har varit transparant och besvarat hennes frågor. Ni har kommit fram till att ni fortfarande älskar varandra så mycket att ni vill lösa detta och fortsätta tillsammans. Ni tog gemensamt beslut om att gå i parterapi. Nu är krisen inte längre akut utan relationen är i gungning för att tilliten till varandra är så skadad. Oturligt nog stämde det inte med den parterapeut ni träffade och då inga andra möjligheter står er till buds så önskar ni råd från oss.
Hur kan ni tillsammans hjälpas åt att reparera den skadade tillit som uppstått? Tillit är hjärtat i äktenskapet, otroheten är en kränkning av den tilliten.
Vi tror att din fru, som de flesta av oss, blandat ihop tillit med trygghet, som en rationell riskbedömning, som en garant för att inte såra varandra. Kanske vill hon att du lovar henne att inte sätta dina egna behov före hennes känslor. Här kan det bli lite fel. Då du sa att din otrohet bara handlade om sex och att inga andra känslor var inblandade. Det är säkert viktigt för dig att få det sagt men för er relation spelar det ingen roll. Istället för att övertyga henne om att det bara var närhet du sökte så behöver din fru mer ärlighet. Ni behöver ett nytt sätt att samtala om era känslor för varandra. Ett sätt att lära känna varandra på nytt, med ny ärlighet och där tryggheten mer består i att man får göra fel men att ni är förtroliga nog att ta upp era fel och era behov av varandra rent känslomässigt.
I otrohet och brusten tillit hamnar man ofta i ältandet som tar sig uttryck i kontroll och en känsla av övervakning. Att kontrollera i det yttre istället för att bjuda på sitt osäkra och rädda inre. Detta är ett misstag och därför måste man vända upp och ner på det. Rätta sättet blir istället att den som svikit börjar öva sig i att komma till den svikna och förtroligt tala om vad som händer och hur den känner kring saker och ting i vardagen. En ny öppenhet. Först då kan den svikne träna på att lita till den nya öppenheten hos sin partner.
Tillit hänger inte ihop med det förutsägbara, istället hänger förtroende och tillit ihop med det oförutsägbara. Fast vi inte kan veta hur vår partner kommer agerar i alla lägen så kan tillit och förtrolighet brygga över vår osäkerhet. Tilliten är en manifestation av känslomässig trygghet som får oss tro på att vår partner finns där för oss om något händer och att denne heller inte skulle göra något för att skada eller såra oss utan anledning. Att komma dit tar förståss tid, men ett tecken på att man kommit en lång väg med krisbearbetningen är då man börjar benämna sveken som vår kris. Istället för som tidigare; ”När du var otrogen”/”När jag var otrogen”. Att nu istället tala om det som vår kris, tala om det som hänt som vår gemensamma historia.
Vi önskar er lycka till på vägen.
Familjerådgivarna
