Mikael Alm är präst i Kolmårdens församling.
Judarna i Västeuropa under medeltiden var ständigt misstänkliggjorda, diskriminerade och periodvis förföljda. De anklagades för att orsaka sjukdomar och naturkatastrofer, att hålla hemliga ceremonier där stulet nattvardsbröd vanhelgades, att offra spädbarn och mycket annat. Att de var ett folk utan land förklarades vara Guds straff för att de dödat Jesus. Kyrkliga företrädare och författare förhöll sig mycket olika i frågan om judarnas ställning. Från en relativt nyanserad och med tidens mått mätt, tolerant hållning, (Som i "En filosofs dialog med en Jude och en Kristen " av Peter Abelard) till en rabiat hatfull hållning som nästan förespråkade judarnas utrotning (som i "Pilkoger mot judarna " av Hans Folz). Luther hann under sitt liv inta båda dessa positioner.
Luthers grundhållning till judendomen byggde på hans tolkning av Gamla Testamentet. Där såg han tydliga förutsägelser om att Gud skulle sända en Messias till sitt folk och att dessa förutsägelser gått i uppfyllelse i Jesus. De fromma judar som under gamla testamentets tid väntat på Messias var att räkna som Guds folk, men de som efter Jesus fortsatte att vänta på en annan Messias än Jesus hade enligt Luther svikit Guds ords klara innebörd och därför förlorat sin status som Guds folk. I reformationens inledning är Luther mycket hoppfull vad gäller judarna. Han förväntar sig att de nu när kyrkan reformeras och befrias från missbruk och mänskliga påfund, ska få Guds ord predikat för sig så att de inser sina misstag och på sikt omvänder sig till kristendomen.
Det är här viktigt att påminna sig om att Luther och hans samtida såg problemet med judarna i deras religion och inte deras ras. Tanken på olika människoraser och den judiska rasens underlägsenhet växer fram först under 1800- talet och kulminerar i nazisternas förföljelser och mord under Andra världskriget. För Luther var en jude som omvände sig till kristendomen inte längre något problem. Därför talade han mot diskriminering och för förståelse och tålamod med den judiska befolkningen. " Vi måste ta emot dem hjärtligt, och tillåta dem att bedriva handel och arbeta med oss, så att de får tillfälle och möjlighet att umgås med oss, höra vår kristna lära och se vårt kristna liv. Om några av dem skulle visa sig hårdnackade, vad betyder det? Vi är hursomhelst inte alla goda kristna heller." Så skrev Luther i sin bok "Att Jesus Kristus föddes jude" från 1523. Tyvärr skulle hans för tiden toleranta hållning inte bestå.
Den massomvändelse av judar till kristendomen som Martin Luther väntade sig uteblev förstås. Med tiden blev han allt mer besviken över detta och började alltmer att tro på de rykten om judarnas dolda brott och konspirationer som fanns i hans samtid. De sista åren av hans liv blossade ett hat och en vrede upp mot judarna. I predikningar och skrifter lät han en grov antisemitism träda fram, där han beskrev judarna som förrädiska, giriga, konspiratoriska och något som det kristna samhället måste försvara sig mot. Tydligast blir detta i skriften " Om Judarna och deras lögner" från 1543. Där uppmanade Luther furstarna att bränna alla synagogor och judiska skolor, förstöra judars hem och egendom, beslagta deras religiösa skrifter, förbjuda rabbinerna att undervisa, neka judar säkert resande på vägarna, förbjuda dem att syssla med pengahantering samt inrätta arbetsläger för unga judar. Att denna skrift gillades och användes av Hitler och nazisterna är lätt att förstå. Med den i handen blev det lättare att få tyska lutheraner med på det antisemitiska tåget. För att citera kyrkohistorikern Roland H Bainton:" Man önskar att Luther hade dött innan denna bok blev skriven."
De kyrkor som ingår i Lutherska världsförbundet har tagit skarpt avstånd från antisemitismen, och många av dem har fördömt Luthers antisemitiska skrifter.