Majlis Glindsjö är en ideell medarbetare i S:t Olofs församling, verksam som kursledare i Hedvigsgården och kyrkvärd i S:t Olai kyrka.
Vem var kvinnan som vid 24 års ålder gifte sig med den betydligt äldre och beryktade Martin Luther? Hon blev tidigt moderlös och sattes av fadern i klosterskola. Efter några år blev hon också nunna. Luthers djärva teser trängde in i klostercellerna och påverkade starkt nunnornas tankar och längtan efter ett liv med bön och arbete utanför klostermurarna. Med stöd av Luther och en varutransport till klostret fördes Katarina och andra unga nunnor först till Torgau och senare till Wittenberg där de fick arbete och undervisning hos Luthers vänner och bekanta.
Katarina visade sig ha goda husliga anlag samt en ovanlig organisationsförmåga, och lämpliga friare söktes. Tyvärr var de aktuella unga männens föräldrar inte så förtjusta i en flicka från fattigadeln som dessutom var förrymd nunna. Martin Luther, som övergivet munklivet men som förblivit ogift, började tänka på att gifta sig med den försmådda flickan. Detta trots att påvens förbannelse vilade över hans huvud och hans inkomster var skrala.
Sommaren 1523 vigdes de och Katarina flyttade in i det stora f d Augustinerklostret i Wittenberg där Luther hade sin bostad. Så blev Katarina ”doctorissa Lutherin” och härskarinna i ”Svarta klostret”. Som tur var hade hon utrustats med en järnhård vilja och det hon föresatte sig, utförde hon med stor beslutsamhet. Huset reparerades och trädgård med fiskdammar anlades, fähus byggdes och folk anställdes. Inget var för svårt för Katarina som bryggde sitt eget öl av egen odlad humle. Först av alla steg hon upp medan det ännu var mörkt och hennes man kallade henne för Wittenbergs morgonstjärna. Kanske var det hennes skicklighet att organisera, utveckla och förvalta som gjorde att maken gav henne smeknamnet ”Herr Käthe”?
Hennes arbetsbörda ökade efterhand som familjen och hushållet växte och hon födde sex barn, men två dog i tidig ålder. Föräldralösa fosterbarn togs om hand av makarna och de uppfostrades som de egna barnen. Varje dag kom dessutom besökare för att lyssna till Martins föreläsningar och delta i samtal, men även betalande studenter och skolpojkar ingick i hushållet vilket gjorde att man oftast var 30 personer runt middagsbordet.
Det var svåra tider med krig, farsoter och dålig ekonomi, men makarna kämpade tillsammans och deras många vänner har vittnat om att de stod mycket nära varandra i allt.
Mitt i kalla vintern 1546 reste Martin till Eisleben för att stifta fred mellan två furstar som hotade att börja kriga mot varandra. Luthers hälsa hade länge varit sviktande och nu försämrades hans tillstånd akut. En natt i februari insomnade han fridfullt utan att ha fått återvända till sin älskade familj. I ett brev till en svägerska skriver Katarina att hon inte skulle sörja så djupt om hon förlorat ett helt kungadöme som vid förlusten av denne käre man som inte bara tagits ifrån henne utan från hela världen. Som änka delade Katarina ödet med andra laglösa änkor som på den tiden bara fick behålla lösöret och morgongåvan. Men hennes osannolika man hade skrivit ett testamente som formellt var olagligt, men som kurfursten förklarade giltigt. Detta gjorde att hon inte behövde gå från hus och hem.
Pesten som härjade i Europa nådde Wittenberg och Katarina reste med barnen bort från staden. Under färden skenade hästarna och Katarina skadades svårt och blev sängliggande. Dottern Margareta som då var arton år vårdade henne, men efter några månader i jultiden 1552 slutade hennes verksamma liv. Katarinas credo var: ”Det måste ske- och emedan det måste ske, så måste det vara gott.”
Jag förundras över Katarinas tro, engagemang och medkänsla och mötet med henne har stärkt min tro på att kärleken och sanningen gör oss fria, modiga och starka.