Trettonde söndagen efter trefaldighet
Medmänniskan
Efter mina teologiska studier i Uppsala 1980 flyttade jag och min familj till Piteå där jag fick min första tjänst i EFS som föreståndare för ungdomshemmet Storstrand. Det var mycket för mig att ta in och förstå hur människorna här fungerade och tänkte om sin ungdomsgård. Jag gjorde många fel både praktiskt och andligt de första åren. Men till slut föll polletten ner även för mig hur gården skulle drivas.
En som var till god hjälp för mig både praktiskt och andligt där på gården var en äldre bönekvinna vid namn Irma Grönlund. Hon dog för någon månad sedan över nittio år gammal. Mätt på att leva och med en längtan att få komma hem och möta den Jesus som hon älskat sedan den dagen hon fick ett himlastormande möte med honom.
Hon har varit en varm vän och förebedjare för mig och min familj genom åren. Hon kunde ringa mig och fråga hur jag mådde och hon kunde ställa med profetisk direkthet frågor till det som jag var inne i. Hon blev en andlig moder för mig.
Helgens texter handlar om medmänniskan och i texterna möter vi bland annat två män som inte namnges men som är betydelsefulla för sammanhanget i den liknelse som Jesus berättar.
När konfirmanderna fick fria händer att återberätta någon biblisk berättelse i samband med redovisningen inför sina föräldrar då återberättade de gärna liknelsen om den barmhärtiga Samariern.
Det är berättelsen om hur en man blir slagen medvetslös av rövare och hur sedan en samarier hittar honom vid vägkanten som binder om hans sår, lyfter upp honom på sin Åsna och bär honom till ett sjukhus där han får adekvat hjälp. Samariern betalar också för hans sjukhusvård. Den här berättelsen kan du läsa om i Lukas 10:30ff.
Det jag tyckte kändes viktigt när jag läste denna berättelse idag är att de båda huvudrollsinnehavarna nämns inte vid namn. De är för oss okända män som Jesus berättar om men som ger oss en tydlig anvisning om hur vi ska vara och leva.
Samariern utförde det som vi kyrkan nämner som diakoni. Han fanns där vid den slagnes sida och hjälpte honom. Under september månad brukar Sveriges kristna råd fokusera på diakoni.
Ett diakonalt framhållnings sätt menar man att kyrkan bör ha, för att vara trovärdiga vittnen om Jesus Kristus. Det menar jag att min vän Irma hade genom sitt bönearbete, hon var som samariern som tog sig ann och bar människor fram till läkaren Jesus Kristus.
Kanske du som läser denna krönika, känner dig som den slagne eller som samariern, du har levt och möjligen lever du i känslan av att människor går förbi, människorna i din närhet ser dig inte. Men mitt ibland våra medmänniskors ansikten finns ett ansikte som lyser klarare och varmare än alla andra. Gud har ett ansikte! Han har visat det genom Jesus.
Jesu ansikte är ett kärlekens ansikte som utstrålar trygghet, värme, förlåtelse, förståelse och ger mod att leva. Se människan, se Jesus. Här kommer Irmas älsklingssång. Författaren är okänd.
”Jag är iklädd manteln av rättfärdighet, som Herren Jesus ger till mig. Jag är överskyld av Jesu dyra blod och renad och han bor i mig. Vilken glädje att förstå, min far i himlen älskar så, han ger till mig min Jesus och när han ser på mig så ser han inte den jag var men han ser Jesus.”
Allt gott
Gösta Degerman