Andra söndagen i fastan
Den kämpande tron
Jag flyttade som 17-åring ner till Hallsberg på Närkeslätten där jag fick jobb i en fabrik. Jag tog mitt körkort där och köpte en ljusgrå Volvo PV av 1960 års modell. Jag var oerhört stolt över bilen, jag putsade och rengjorde den så ofta jag kunde.
Något år senare flyttade jag upp till mina hemtrakter och påbörjade en snickarutbildning vid Liljaskolan i Vännes. Där mötte jag Jesus i mitt inackorderingsrum, glädjen blev stor och då hände det också något med bilen. Jag lackerade om den. Till det yttre såg bilen ganska bra ut men det jag då inte visste det var att under bilens bärande balkar fanns allvarliga rostangrepp.
Du kan ju undra varför jag skriver om min gamla PV, men det har sin orsak i att jag fick associationer till helgens episteltext från Hebréerbrevet. Författaren skriver om hur Mose lämnade sin egyptiska högadliga släkt för att följa Guds väg. ”Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden.”
Den texten klistrade jag fast på instrumentbrädan väl synligt för alla som åkte med. Dessutom satte jag fast olika knappar med bibelcitat lite här och där. Jag ville visa hela världen vem det var som jag trodde på.
Där började min kamp att försvara det jag trodde på. Det var inte enkelt bland kompisar, syskon, arbetskamrater att stå upp för min nyfunna kristna tro. Ofta låg jag på knä och ropade ut kyrkans kyrie, ”Herre förbarma dig.”
I en av helgens texter möter vi Jakob som senare fick namnet Israel, han brottades med en ängel en hel natt, han sa ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” I en annan av texterna möter vi en kananeisk kvinna som kämpade för att komma nära intill Jesus. Kvinna var förtvivlad och kämpade sig fram till Jesus trots allt motstånd hon mötte från lärjungarna, de försökte att tysta och mota bort henne från Jesus.
Hon var väldigt målinriktad. Hon hade ett mål för sina ögon, och det var att få Jesu fulla uppmärksamhet. Hennes dotter plågades svårt av demoner och hon visste att hjälpen den fanns endast hos Jesus. Hennes rop har jag också ropat ut tillsammans med kyrkan som i alla tider ropat, ”Herre förbarma dig.”
Jag skrev att min gamla PV var ordentligt genomsyrad av rost i de bärande balkarna. Bilen var trafikfarlig utan att jag visste om det. Jag tänker så här utifrån bilden av min bils svåra rostangrepp. Om vi tänker oss in i hur vårt kristenliv är. Hur har du med det som är bärande i ditt kristenliv? Hur har du det med din kristna tro? Är ditt kristenliv snyggt och uppolerat på utsidan men i det bärande underlaget är det rostangrepp? Om så är fallet kan du tillsammans med mig stämma in i ropet från kvinnan i helgens text och ropet från kyrkans bön
”Herre förbarma dig!”
Allt gott
Gösta Degerman