När nyheterna kom för ett litet tag sedan att vi i Victoria skulle gå in i en ny Covid-19 lockdown kändes det jobbigt. Det var lite av samma känsla som man får när man sticker hål i en ballong.
Jag hade planerat att åka till Sydney för att hälsa på mina barn som jag inte har träffat sedan i början av mars månad och dessutom tänkte jag uppvakta en nära vän som fyllde 80 år. Något som jag verkligen såg fram emot. För en gångs skull skulle jag kunna vara med på födelsedagsfesten, eftersom det inte blir någon sommarsemester i Sverige i år. Men så blev det inte på grund av lockdown.
Här på kyrkan blev det också annorlunda. Vår butik och vårt cafe hann bara vara öppna i lite mer än tre veckor innan det var dags att stänga dörrarna för denna gång. Så nu är det bara beställning och försäljning vid grinden som gäller ett tag framåt och vi fortsätter med våra nätgudstjänster ett tag till.
Det kändes mycket tråkigt men är det något som den här tiden sedan mars och Covid-19 har lärt mig och många andra, så är det att vara flexibel, att anpassa sig och att ställa om.
I kyrkan planerar vi ofta långt framåt, vi gör scheman, vi planerar för gudstjänster och olika sorts aktiviteter. Det är något som är svårt att göra just nu när vi inte vet hur det blir framöver. Nu måste vi fatta beslut utan att veta hur det går och vilka konsekvenser det får. I början av mars tänkte vi kanske inte att detta kommer att påverka oss så långt framöver men nu tror jag att de flesta av oss har insett att det tyvärr är sant.
Men jag och de andra på kyrkan kommer att fortsätta att hålla er uppdaterade och vi ser fram emot när vi kan träffas ”på riktigt” igen.
Jag vet att många av er håller kontakten med både oss på kyrkan och med varandra. Det känns bra att få hålla sig uppdaterad om vad som händer och hur livet ser ut för oss alla. Men det som ofta kommer upp i samtal är känslan av att ändå känna sig ensam och isolerad. Det är något som vi alla känner av.
För det handlar om trygghet, vad vi är vana vid och rädsla för det vi inte vet något om. Hur hanterar man det när det just nu känns som om mycket i livet är osäkert? Tveka inte att ta kontakt med oss om du vill prata en stund.
Idag kom det ett paket med posten med böcker från en privatperson i Sydney. Vi har fått flera sådana bokpaket från samma person och det är alltid roligt, särskilt som det alltid står några ord om varje bok och vad personen tycker om dem.
Böckerna är tänkta till vårt bibliotek och den här gången var det särskilt en bok som jag fastnade för och som jag har börjat att läsa: Du är mer än du anar – om konsten att bli vän med sin själ av Tommy Hellsten, terapeut, teolog och författare till flera böcker. Det känns som en bra bok att läsa just nu. Jag vill gärna bli vän med min själ.
På baksidan av boken står det bland annat så här: ”Själen behöver kunna uttrycka sig på olika sätt. Därför borde vi människor ägna sig åt saker där själen får bli synlig och vibrera”.
När jag öppnar boken och läser vidare fastnar jag i Tommy Hellstens funderingar om att längta efter ett liv där kropp och själ lever i harmoni. Han skriver att vår livsstil och höga tempo hindrar oss från att se vad själen känner. Jag kan inte låta bli att tänka att det är något som jag och många med mig har fått tänka mycket på i och med Covid-19.
Alla de saker som vi har tagit för givna och som har tagit upp så mycket av vår tid, är inte längre möjliga. Vi tvingas till att umgås med oss själva på ett helt annat sätt nuförtiden.
Det är både enklare men samtidigt svårare att vänja sig vid. Mina rutiner nu jämfört med innan, är rätt enkla. Allt går lite långsammare, jag arbetar, går ut och går, promenerar med ryggsäck till mataffären, läser mycket böcker och önskar att jag, som så många andra jag ser på Facebook, hade en hund eller katt till sällskap. Just nu har jag all tid i världen att lyssna till min själ …
Min man och jag har mycket tid tillsammans, mer än någonsin och för honom är det matlagning och att pyssla i trädgården som ger inre frid.
Tommy Hellsten skriver att det är viktigt att lyssna till sin själ, till sitt inre. För det är ett sätt att leva. Själen har nämligen ett evighetsperspektiv på livet. När man lyssnar på sin själ och göra sina val utifrån det, så märker man att livet lägger sig som författaren uttrycker det: ”i sådana fåror att man mår bra”. Då är det inre och det yttre livet i balans.
Förut upplevde jag ofta att det inte fanns tillräckligt med tid. Nu gör det plötsligt det.
Alla har vi säkert erfarenhet av att vi har gjort något som gör att tiden och timmarna bara försvinner utan att vi märker det?
Då har vi varit intensivt närvarande i nuet.
Där finns inte tiden, den betyder ingenting.
Och när tiden inte finns, då har man inte heller bråttom.
Själen kan aldrig ha bråttom säger Tommy Hellsten i sin bok, eftersom den egentligen aldrig är på väg någonstans - av den enkla orsaken att den redan är framme. Framme i just det här ögonblicket.
Det är något att fortsätta att fundera över.
Ta hand om er och Gud välsigne er.
Katja Lin, kyrkoherde