Coronaåret 2020 - Omställningens tid i Månsarps församling
Första gången vi hörde om viruset i januari förra året var det ända borta i Kina. Det var nog mest en nyhet bland andra och inget vi trodde skulle påverka vårt vardagliga liv. När vi fick vårt första fall i Sverige, dessutom i Jönköping började vi nog undra hur detta skulle bli.
Folkhälsomyndigheten(fhm) gav den första tiden dagliga råd och direktiv. Antalet människor på allmänna samlingar begränsades till 500 för att i mitten på mars ändras till 50.
Under tiden mars till maj blev arbetslagets kaffepauser i församlingsgården på förmiddagarna till uppdateringar om virusets utbredning. I vissa fall i form av krismöten inför det som låg framför och som måste ställas in eller flyttas fram. I vissa fall för att bara bekräfta läget och rapportera vad vi alla gjorde i denna tid av omställning. Tidigt blev det klart att det var kyrkoherden som hade yttersta ansvaret. Från stiftet (biskopen) kom råd och rapporter men allt var upp till oss på lokalplanet att bestämma. Jag tycker att vi i början på krisen kom fram till en bra arbetsmetod. Vi hade våra, så gott som, dagliga möten där vi i samförstånd beslutade löpande vad vi skulle göra i de olika sammanhangen. Det som stängdes först var mötesplatser för människor i åldrarna över 70 år, allt enligt folkhälsomyndigheternas råd. Vad gäller barn- och ungdomsarbetet bestämde vi oss för att följa skola och barnomsorg. Om de stängde så skulle vi också lägga ned men om de hade öppet så skulle vi erbjuda verksamhet som i det närmaste skulle vara som vanligt, dock enligt alla restriktioner.
Kyrkorna stängdes lagom till påsk och ett par månader framåt. Under tiden firade en grupp anställda s k ställföreträdande gudstjänster. Det betyder att en liten grupp anställda firar gudstjänst i kyrkan i hela församlingens ställe. Vid Kristi Himmelsfärd öppnade vi försiktigt upp igen med en gräns på 50 personer. Under sommaren rullade allt på. Smittspridningen gick ned och vi hade till och med några musikgudstjänster med biljettsystem.
Det som speglar ovissheten under denna tid bäst är att titta på förra årets konfirmandgrupp. Under påsklovet skulle vi gjort en resa till Berlin. Den ställdes självklart in men frågan var: kunde vi istället åka på läger? Vi bokade och funderade men ställde in. Dock träffades vi på hemmaplan, mest utomhus. Konfirmationen var planerad till maj och då var kyrkan fortfarande stängd. Dessutom hade vi 50-gränsen att ta hänsyn till. Vi hoppades att allt skulle vara annorlunda efter sommaren och flyttade fram både läger och konfirmation. Vi denna tid hade vi också börjat tänka mer på hur vi kunde nå ut digitalt. Konfirmationen firades med endast konfirmander och deras föräldrar (via biljettsystem) i två omgångar som sändes digitalt så övriga familjemedlemmar kunde vara med.
Under sommar och tidig höst hade vi öppna caféer på Pärlängen ett par dagar i veckan. Vandringsgruppen träffades varje torsdag och gick kortare sträckor i närområdet.
Senare ökade smittspridningen igen och man begränsade antalet på allmänna samlingar till 8 personer. Så småningom kom en dispens för begravningar. Även verksamheten för barn och unga stängdes ned. Nu var vi mer rustade att hålla kontakten via sociala medier. Vi hade också lärt oss mer om att spela in och sända andakter. Sedan november har vi de flesta sön- och helgdagar antingen direktsänt eller delat en förinspelad gudstjänst. Under detta år har våra förrättningar behövt anpassas till restriktioner och allmänna råd. Samtal och besöksverksamhet har också anpassats och utökats med exempelvis hjälp med att handla mat och mediciner. I skrivande stund vet vi inte hur länge allmänna råd och restriktioner gäller men vi är en liten enhet och har därmed fördelen att snabbt kunna ställa om och öppna upp. Dessutom går vi mot varmare och ljusare tider!
Hans Edwardsson
(bild: ”Pärlängen har varit till stor nytta under pandemin” foto: Stefan Edvinsson )
