Lena och Martin hittade tillbaka till livet genom Svenska kyrkans sorgegrupper

Har du mist någon? I en sorgegrupp kan du få stöd i sorgen.

Lenas make Willy var en man av den gamla skolan som inte ojade sig i onödan, så när han väl erkände att han inte mådde bra var det för sent att rädda honom från cancern som spridit sig i hans kropp. 

För Martin Fors var det annorlunda. Hans fru Simone, som var adopterad från Indien, hade en skada på lungorna ända sedan hon var barn, och de nya lungor hon till slut fick 2016 stöttes bort och hon avled 2018. Kvar blev Martin och parets två döttrar, sex och fyra år gamla. 

Men sorgen var densamma, båda hade blivit av med sina livskamrater, de stod ensamma kvar och framtiden såg mörk ut.

Sorg till glädje

Mia Hjertquist är präst i Limhamns församling, Svenska kyrkan Malmö och hon berättar:

– De församlingsmedlemmar som har förlorat sin livskamrat under året bjuder vi in till sorgegrupp sex månader efter bortgången. Man behöver först landa i sorgen innan man ens kan börja tänka på att det finns vägar framåt och relatera till andra.

Vi får träffa Mia, Lena och Martin i kapellet i församlingshemmet, där sorgegruppsträffarna hålls. Alltid med fika, ”massor av socker är grejen”, säger Mia med ett skratt. Mia liknar inte en traditionell präst, hon är i 40-årsåldern, bullrig och glad och med den kristna fisksymbolen piercad inne i örat. Det är uppenbart att både Lena och Martin har kommit nära Mia under de år som har gått, då båda har fortsatt att komma till församlingshemmet av olika anledningar även efter att sorgegrupperna slutat träffas. Trots den sorgliga anledningen till att alla tre träffats är stämningen hjärtlig och skratten många.

Ingen är ensam

Sorgegrupperna träffas fem gånger, med två veckors mellanrum, och Mia och hennes kollega Angelica är alltid med. Första gången får deltagarna berätta om livet med sin älskade, men utan att beröra dödsfallet. Det gör de istället vid den andra träffen, som är tung för de flesta.

– Jag minns så dåligt, de första två gångerna tror jag att jag bara grät hela tiden. jag berättade om mitt, och sen berättade nästa om sitt, och då grät jag ju för det. Man var så stukad och sårad, säger Lena.

Martin Fors säger:

– I gruppen inser man att man inte är ensam. Direkt efter känner man sig väldigt ensam, ”Det är ingen som förstår mig.” Alla vänner runtom går vidare i livet, men för en själv har det liksom stannat. Men här fick jag kontakt med andra och kunde känna ”Vi är inte ensamma.”

– Fokus är att prata om det svåra. Det får vara jobbigt, man får bli ledsen, det är ett sätt att komma vidare. Och alla är välkomna hit, även om man inte är aktiv i församlingen, försäkrar Mia.

När någon man håller kär dör uppstår det ofta många existentiella frågor, och Mia säger att det då kan vara skönt att vända sig till hoppet om evigt liv. Även om man inte får ett direkt svar kan tilliten till Guds kärlek och nåd få oss att släppa det krampaktiga greppet om att hitta ett absolut svar.

– Vi får vila i att Gud är kärlek och att det är det vi möter i livet efter det vi känner till.

De som vill kan efter sorgegruppen gå vidare till Leva vidare-gruppen, och det gör nästan alla.

I kyrkan kan du få stöd när livet måste fortsätta.