Lyrikrummet

Att tänka först är störst/ av Tage Danielsson

Säll är den som har till rättesnöre
att man bör nog tänka efter före.

Går man ut i snön i kortkalsonger
får man både reumatism och ånger.

Adam sa att äpplet som du gav mig
åt jag opp. Det var nog dumt utav mej.

Nero tänkte först på hospitalet
att det där med branden var nog galet

Tredje riket blev ju aldrig störst
Hitler borde ha tänkt efter först.

Du, Abel, det var inte illa ment
sa Kain. Men se då var det för sent.

Vad hade jag på bordskniven att göra,
tänkte van Gogh, som skurit av sitt öra.

Gustaf Adolf med sin värja stacks,
tills han dog. Och då var det så dags.

Jag undrar vad jag innerst inne mena
tänkte Napoleon på Sankt Helena

Den som tar en snaps per klo till kräfter
brukar tänka efter dagen efter

Först när helvetet gör stjärten stekhet
kommer eftertankens kranka blekhet

Säll är den som har till rättesnöre
att man bör nog tänke efter före.

*********************
*********************

Korset och kransen

De lånade krubba åt armodets son och därtill halm och strå.  
De lånade åsna bortifrån för Herren att rida på.  
Men korset han bar och törnets krans var hans.

Han lånade bröd en hungerns dag på bergets grönklädda slänt,  
och tvenne fiskar av okänt slag hans lärjungar hade sänt.  
Men korset han bar och törnets krans var hans.

Han lånade båt i ett fiskartjäll och talte till folket från den,  
och en vindblåst hydda till läger en kväll åt sig och tolv hemlösa män.  
Men korset han bar och törnets krans var hans.

Han lånade sal då hans dag var förbi, för att duka sitt nattvardsbord,  
och den grav man lade hans kvarleva i var ett lån från en främlings jord.  
Men korset han bar och törnets krans  var hans.

Dock –  nu när jag skådar hans stingande krans och ser hans kors som det var,  
då känner jag djupt: det var inte hans, det var min börda han bar.  
Det kors min Frälsare  kallade sitt –  var mitt. 

Nils Bolander, 1902-1952 

En liten planta i Kaanans jord,
oansenlig, liten och späd,
hon drömde kanhända att bli ett stort
och ståtligt susande träd.

Och sen när hon sågats sönder en gång
en del i ett byggnadsverk,
som reser sig högt med tinnar och torn,
ett byggkonstens mästerverk.

Men så blev hon bara ett enkelt kors
för en blödande, dödsdömd man,
men en segersymbol för all kristenhet,
vars kraft aldrig mätas kan.

Helena Hedquist (1904-1988)

Om åldrandets tid

Den lilla lönnen av Helena Hedqvist
Hon stod där i skogens bryn och såg ingenting ut för världen,
hon hade samma gröna färg, som gräset på ängar och gärden.

Men så kom hösten en vacker dag med pensel och stora paletten,
och plötsligt blev lönnen röd som blod och syntes långt ut på slätten.

Så kan också åldrandets tid för oss ge färger och glans åt livet,
och om vi still och tyst tar emot, kan mycket än bli oss givet.

Gracias a la vida

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket
det gav mig två ögon och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja det svarta från det vita
och högt däruppe, himlens mantel, strödd med stjärnor...

Det gav mig hörseln, som i all sin vidhet
fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn...

Det har gett mig ljudet och hela alfabetet
så att jag fick orden för tankarna jag tänker
moder, vän och broder, ljuset som upplyser...

Det gav mig lång vandring för så trötta fötter.
Jag gick igenom städer, genom djupa vatten
över stränder, berg, i öknar och på slättland...

Det gav mig ett hjärta, som i grunden darrar
när jag ser på frukten av det hjärnan skapar
och det goda så långt borta från det onda...

(uttrag ur Violeta Parras dikt, med svensk text av Brita Åhman)

********************
********************

GETSEMANE av Nils Ferlin

Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.
Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiatelje
ett mörkrum som heter Getsemane.
Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.
Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick
men blicken hans var en tiggarblick.
ill aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

***************************
***************************

Ljuset bryter fram

dagen är här

min famn

öppnas

i förväntan.

Det vackra finns

min längtan finns

min väntans källa

min glädje,

Du

/Nad Mortske

***************************
***************************

Ur ANIARA av Harry Martinson

All strid om himlen är en strid om glädje
och alla hjärtans mål är paradiset.
Hur illa då om skumma makter leda
och samla alla själviska och vreda
i denna strid förmörkande dess bana
med hat och hämnd och skadeglädjens fana.

Hur svårt för människan att det sanna känna
som en naturlig lust att genomföra.
Hur svårt att tidigt veta sina vägar.
Hur svårt att stå vid altare och mässa
anropande en gud om vilkens lagar
vi inget annat vet än att han lider
av allt som honom inte helt behagar.

Hur svårt att ena tron med livets dagar.

Hur svårt att fatta gudens offerlära.
Hur svårt att inte i sin tystnad tänka:
har inte nog av offerblod förrunnit
och varför har ej bödlarna försvunnit.

Hur svårt att inte i sin tystnad tänka.

************************
************************

En kristen människas liv är det mest poetiska, ty hon låter Gud dikta det.
Kierkegaard

Olika
Vi får olika mycket tid på oss
att göra det vi ska,
en blir 99,
en annan 
66,
ej att förväxla
med Vilddjuret
i Johannes´ Uppenbarelse!
Ung eller gammal,
alla har vi vår tid
och vår uppgift.
Frågan är, vad vi gör.
Herren blev 33.

Bo Setterlind

********************

Inskription av Bo Setterlind

Blott Jesu Kristi kärlek
kan ge vår ande tröst.
Den är oss lika nära
som hjärtat i vårt bröst.
Ack, måtte världen inse,
vad gott vi har i Gud!
De troendes gemenskap
är Himlens förebud.

(dikten finns på Johannes-klockan i Mariakyrkan i Växjö)

*******************
*******************

Också detta år// av Nils Bolander

Yxan var satt vid trädets rot.
Nu skulle trädet falla.
Då - vek det blänkande stålets hot.
Någon i brinnande bön och bot
låg på knä för oss alla.

Herre, Herre, låt trädet stå
ännu ett år, ett enda!
Kanske en skördedag, djupnande blå,
skall du få bärga frukter ändå,
svällande tunga och spända?

Vingårdsmannen bad och bad
hett för det ofruktbara.
Herre, Herre, jag vill gå åstad
och gräva kring trädet, som blott bär blad.
- - -
Och Herren lät trädet vara.

Ännu ett år - men fristen är kort.
Skall trädet väl frukter bära?
Eller skall det stå skrumpet och torrt
och utan förskoning huggas bort
av domarens vassa skära?

Ännu ett år - av oförtjänt nåd
sluppo vi döden smaka.
O, låt oss tacka i gärning bråd,
tacka i kärlekens överdåd
utan att se oss tillbaka!

Ur Maria Wines bok: Kärleken den ljusa den mörka

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser,
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal,
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas när döden lutar sig över den,
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Min kärlek dricker ur livets rinnande vatten,
dricker ut ensamhetens djupa brunn.
Min kärlek vilar i skogarnas lugn,
på havsbottnens evigt gröna ängar.
Min kärlek fryser när månen lutar sig över den,
sjunker ensam i tidens bottenlösa källa.

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser,
i tiden bortom alla tider.

Där varje port är en pärla av Bo Setterlind

Att sitta hos Dig
är som att sitta vid en flod
i månljuset.

Jag lyssnar
med alla sinnen
till nattens musik.

Det ädla
har tytt sig till mörkret.

De vita tänderna
öppnar en port
till Visheten,
till den viskning där leendet dör.

Att sitta hos Dig
är att uppleva Guds kärlek,
allt påminner om tonerna
som gömt sig i träden.

VID DIKTENS PORT (ur Från Mitt Ekorrhjul (1957) av Nils Ferlin.

Människan sitter vid Diktens port; 
hon talar om allt vad stort hon gjort 
och allt vad stort hon ska göra. 
Och solen lyser och skyn är blå. 
Vem skrattar då 
och vem vill håna och störa. 
Förunderlig är hon att höra. 

Människan sitter vid Diktens port 
som hon alltid gjort. 
Hon sitter med uppdragna ögonbryn 
och ser mot skyn. 
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev 
i Firenze om svalornas flykt ett brev. 
Hon var med när Benvenuto Cellini log 
och när Vasco da Gama mot Indien drog. 
(Hon minns som igår den dag i maj 
när man segel beslog vid Calicut kaj.) 
Så mycket är det som människan minns, 
bild trycker på bild bak ögats lins 
och ibland får hon svårt att hålla isär 
vad som var och är. 
Baal och Molok känner hon till, 
tempel och pyramider 
och mångt som vandrat i natten vill 
och gråter och illa kvider. 

Människan sitter vid Diktens port, 
hon är kommen en gång från okänd ort. 
Hon har gått genom piska och pest och 
brand och ökensand. 
Ondska och blod har följt henne åt 
till cirkusglädje och ödslig gråt. 
Men dröm och syn bar hon också med 
som en fågellåt över alp och hed, 
som envist dallrande sång om ljus 
kring frusna källor och döda hus. 
Besynnerligt vrång blev människans färd 
i det som vi kallar guds vackra värld. 
Dock kunde vi ock berätta 
och klamra oss fast vid detta: 
att allt som är gudalikt och stort 
och som tänder till eld 
det har människan gjort. 
Hon har räknat stjärnornas vägar och år 
där de stumt i den ändlösa rymden går. 
Hon sitter vid instrument och bestick 
och själv är hon bara ett ögonblick. 
Själv är hon bara ett bloss i vind, 
ett födsloskri och en fårad kind.

Den dagliga kärleken av Maria Wine    (utdrag ur dikten)

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstagande
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värna om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje.

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv -
detta är kärlek

Kärlek
den outsägliga ömhetens lyftande vind
som ger oss vardagens segelglädje.

Bortom jordiska gränser //Birger Franzén

Starkare än stålet är blomman
starkare än hatet är kärleken
starkare än döden är livet - 

I allt det bräckliga
och det till synes svaga
finns det en obändig styrka
som inte låter sig förklaras

En gång skall förvandlingen ske
och glädjetårar skölja bort
den skumma hinnan
för våra ögon
så att vi kan se klart
långt bortom
alla jordiska gränser

Tankar i Sylvester/Nils Ågren
Det skymmer på årets sista dag,
i natt skall en åldring jordas;
I natt vid malmklockors tunga slag,
skall gamlingens gärning fullbordas.

Du säger, han låtit dig lida svårt
och tanken blev tung av plåga,
när ödet svedde dig bryskt och hårt,
över förbannelsens låga.

Kanske gamlingen handlade grymt,
så länge som krafterna räckte,
men handen har domnat i kvällen som skymt,
över ett lidande släkte.

Snart skrider i natten ett aningsfullt år
med hopp genom människors rike
och klockorna ringer, när gamlingen går
att lämna sin plats åt sin like.

Då viskas med spörjande röst,
och ängsliga blickar som frågar:
Främling, vad rymmer du inom ditt bröst
av glädje och svidande plåga?

Snabbt sjunker Sylvester mot ändalykt,
i natt går en gamling i döden,
och inför det nya går tankarnas flykt
mot okända människoöden.

*********************
*********************

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund

Och över stad och land i kväll går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud

Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.

I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
Emmy Köhler (1898)

********
********

"Adventsljusen tänder vi ett efter ett, 
en brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig djupt härinne,
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner, 
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider, 
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen, 
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett,
en brinnande bön för sanning och rätt."

av Margareta Melin