Håkan Olsson i Hammarlunda har varit arrendator sedan 1980-talet. Han driver ett kreaturslöst lantbruk där han bland annat odlar potatis till både chips, stärkelse och mat. Att vara lantbrukare idag kräver inte bara praktiska kunskaper i hur en gård sköts – det är också att driva ett företag.
– En lantbrukare behöver tillgång till stora och dyra maskiner, till exempel en skördetröska som används ungefär 150–200 timmar om året. Resten av tiden står den stilla. Det är inte ekonomiskt hållbart att äga en sådan maskin själv och därför delar ofta grannar på maskinerna, berättar Hans Törnlycke, som är en av Lunds stifts jordbruksförvaltare.
En väldigt aktuell fråga är den om bevattning. Vi spås få en liknande sommar som 2018, som var ovanligt varm och torr, och det är då helt nödvändigt att vattna det som växer på åkrarna. Det är inte tillåtet för en lantbrukare att ta vatten från sjöar och vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Håkan Olssons jord är till exempel en sandig jord som måste vattnas för att potatisen ska kunna växa där.
– Cirka 40 lantbrukare i området har ansökt om att få ta vatten från Kävlingeån. Frågan ska beslutas Mark- och miljödomstolen. Får lantbrukarna avslag blir fastigheterna mindre odlingsvärda. Utan vatten går det inte att driva ett effektivt lantbruk.
Jordbruket som kolsänka
Att bruka jorden är en vetenskap. Det är inte bara till att så och sätta hur som helst. Jorden behöver tas om hand för att ge så mycket avkastning som möjligt. Bland annat är växtföljd, där det odlas olika grödor olika år, nödvändig för att undvika monokultur vilket leder till att jorden blir utarmad.
– När vi till exempel har vall på en åkermark så bildas det mycket rotmassa. Den dagen jag plöjer och etablerar en ny gröda får den nya grödan del av den näring som plöjts ner. Den koldioxid som vallen har bundit binds i marken och därmed är också jordbruket, precis som skogen, en god kolsänka, berättar Hans Törnlycke.
Biskop Johan Tyrberg besökte nyligen Håkan Olsson för att sätta sig in i en odlares vardag. Han gästade också arrendatorn Bengt Bengtsson och hans son Jonas Bengtsson, som driver en gård med 60–70 köttdjur. Bengtssons odlar bland annat vall som korna kan leva på under hela året. Vall är den gröda det odlas mest av i Sverige och har en gård djur är det också nödvändigt att lantbrukaren producerar mat till dem.
– Under besöken hos arrendatorerna lyssnade jag till deras utmaningar. Jag tror det är lätt att vi glömmer att jordbrukets utmaningar är en utmaning för oss alla. Det är allas vår mat det handlar om, säger biskop Johan Tyrberg.
Den fantastiska sockerbetan
Utöver vall odlas det mycket sockerbetor i Skåne. Denna gröda har, sedan den började odlas i större skala under senare delen av 1800-talet, gjort en viktig utveckling. Alla svenska grödor förädlas löpande för att klara av de förändringar som exempelvis nya klimatförutsättningar medför. Sockerbruket och odlarna står också i en nära och kontinuerlig dialog med varandra för att dela nya kunskaper och erfarenheter.
– Sockerbetan är fantastisk! Den är en gröda som bidrar till fotosyntesen eftersom den både binder koldioxid och producerar syre. Forskningen har bidragit till att sockerbetan under de senaste 20 åren nästan dubblat storleken på skörden. Det som förändrats är till exempel hur och när den sås och hur länge den ska vara i jorden. Sockerbetan har också förädlats mot resistens och tolerans mot sjukdomar berättar Hans Törnlycke.
Läs mer om Lunds stifts jordbruk på webben:
Jord - Lunds stift (svenskakyrkan.se)
Ta del av Lunds stifts miljö- och klimatpolicy för jord- och skogsförvaltning på webben: Miljö- och klimatpolicy 2011127.pdf (svenskakyrkan.se)