Den som tror att biskopsbrevet ”Livets början och livets slut” ska ge klara svar på de stora frågorna blir besviken. Biskoparna bejakar den evangelisk-lutherska traditionen om vars och ens ansvar att fatta egna beslut i etiska frågor. Vi har i brevet fått ett verktyg för reflektion och samtal.
– En del i att leva som kristen är att söka förståelse för vad Guds vilja är. Vi kan aldrig veta säkert vad den är men bön, bibelstudier och sunt förnuft kan hjälpa oss en bit på vägen. Många gånger kommer vi att göra val som är oåterkalleliga och där vi i efterhand tänker att vi kanske borde agerat annorlunda. Och det måste vi leva med. Så är det att vara människa. Där behöver vi få hjälp både med valen och med konsekvenserna av valen vi gjort, säger biskop Johan Tyrberg.
Varje människas unika värde
Biskopsbrevet behandlar bland annat tankar om organdonation, abort och aktiv dödshjälp. Alla teman belyses av fyra etiska principer: människovärdesprincipen, ansvarsprincipen, principen om barnets bästa och rättviseprincipen.
– Vi har valt att ge verktyg för samtal som kan leda fram till olika svar i olika sammanhang. Där är dock några svar som ges. Dels säger vi att varje människa har ett unikt värde som i relation till andra människors unika värde är likvärdigt. Ett annat svar är att barnens röst är viktig. Att vi i varje val vi gör måste se hur det påverkar barn.
På frågan om när ett liv börjar svarar biskop Johan Tyrberg att han tycker det är när en ny DNA-molekyl bildas, med en helt ny uppsättning arvsanlag och egenskaper.
– När DNA-molekylen börjar dela sig så har vi en ny individ, en ny person. Samtidigt kan vi också hävda att det i Bibeln sätts ett samband mellan liv och att andas. Och i så fall är det inte ett liv förrän barnet är fött. Jag menar att det är ett liv även om det inte kan andas.
Biskoparna menar att frågan om vad som är barnets bästa alltid behöver ställas. Abortvalssituationen innebär ett etiskt dilemma där reflektionen behöver omfatta samtliga berörda.
– Vi säger att barnets perspektiv inte får glömmas bort. Barnet är en egen människa och inte en handelsvara eller produkt. Ibland måste det väljas mellan två liv och då väljer vi att ta ställning för kvinnans rätt att besluta om det. Rent krasst är fostret den svagaste i sammanhanget och samtidigt är det ofta kvinnan som kommer i kläm. Det går inte att hävda att abort alltid är fel väg framåt. Det kan vara så att abort är det minst dåliga alternativet. Det finns väldigt många aspekter på detta som biskopsbrevet inte utreder fullt ut.
Nej till aktiv dödshjälp
På ett område är biskopsbrevet glasklart. På frågan om dödshjälp, eutanasi, ger biskoparna svaret att det inte är rätt att avsluta en människas liv.
– Mitt liv är satt i relation till Gud och till andra människor. Om jag avslutar mitt liv så påverkar jag inte bara mitt liv utan även andras. Och frågan är om jag har rätt att fatta beslut över andras liv? Jag menar att jag inte har den rätten. Det finns många frågor i detta som är svåra att ta tag i och många svar som absolut inte är självklara. Och när man ser hur tunt brevet är i förhållande till hur stora frågorna är så förstår man att det inte kan ge några heltäckande svar. Ger man självklara svar på frågan om dödshjälp så har man inte förstått att frågan är svår. Vi tar avstånd till dödshjälp, och konstaterar att det kan finnas goda skäl för att tycka annorlunda.
Varje dag tvingas många människor hantera stora frågor och fatta beslut som kan kännas omänskliga. Det är inte ovanligt att de frågor som behandlas i biskopsbrevet luftas i samband med själavårdssamtal. Där får prästen eller diakonen vandra med en bit på vägen, ta emot förtroenden och dela våndor. Ett av syftena med biskopsbrevet är att stötta dem i deras uppdrag med att underlätta dessa livsbrottningar.
– Jag tycker att ärkebiskop Martin Modéus lyfter hoppet i sin inledning till brevet. Han hämtar det från Romarbrevet som säger att Gud ser oss var och en – i liv och i död. Ingen går miste om Guds omsorg och Guds kärlek.