I väntan på Döden

Hennes hand höll krampaktigt i min men hennes ögon hade redan slutits. De skulle inte komma att öppnas igen. Hennes mun hade stängts och användes inte längre. Några dagar tidigare hade jag besökt henne och hon satt upp med ett nyfött barn i sin famn och pratade om glädjen med nyfödda barn och ett liv som börjar. Glädjen hade synts i hennes ögon trots att hon visste att de snart skulle slutas. Hade hon väntat in mötet den dagen?

I mötet med döden förändras perspektiven. Flera gånger har jag fått vara med i det mellanrum där döden och livet samtidigt är närvarande. Som den som följer någon till flyget. Kanske får jag bära en väska och samtala om äventyret. Delar oron över det okända som snart ska börja och får del av spänningen. Vi kramas och säger att vi snart ska ses igen, även då vi vet att vi kanske inte gör det. Så kommer avskedet och min vän går genom en passage där allvarlig personal hindrar mig från att följa med. Jag stannar en stund och ser in i korridoren där min vän försvunnit.

Jag sitter i dödens avgångshall och håller en hand. Jag kan inte släppa för den håller så hårt i min. I detta fall vet jag dessutom att den som håller så hårt älskar mig högre än jag kan förstå.

Jag tänker på den gången då jag fått följa föräldrarna till rummet på akuten, där deras lekfulla tonåring redan slutit sina ögon för sista gången. En olycka kommer snabbt som en fotoblixt och timglasets sandkorn blir hängande i luften, solen stannar upp och tiden buffrar. Jag står i min skjorta med den vita fläcken under hakan och tar emot med allvarliga men lyssnande ögon. De är öppna. Tillsammans med polis går vi in i rummet där den älskade ligger med smutsen från sista leken i det toviga håret. Polisens ögon är undrande, föräldrarnas bekräftande, mina är lyssnande och barnets är slutna. Kamraterna väntar i ett annat rum. Jag vet att när föräldrarna gått måste jag gå in till dem och vara närvarande. Ett liv som höll på att ta fart har just slutat. Som ett flygplan som störtar i starten. Allas ögon är fyllda av tårar, även polisens glänser när föräldrarna gått, men mina är torra. Det kommer när jag kommit hem mitt i natten och jag sitter ensam vid köksbordet efter att ha lyssnat till mina barns andetag.

Döden är vacker ibland, men ofta väldigt ful. En gång följde jag en dotter till sin far som ännu hade ögonen öppna. Han kämpade för varje andetag. Hans mun hade ännu inte slutits. Ur den kom droppar av saliv och klagomål mot det mesta utom mot dottern. Smärtan blev bara större men hjärtat var för starkt och vägrade ge upp. Han ville inte mer. Deras händer möttes, slöts och öppnades. Dottern fick sköta om honom som skött om henne. Minnen kunde delas, ett i taget.

Jag är tillbaka i sjukrummet, i avgångshallen där avgång för Döden ropats upp i högtalarna med tillägget ”avgångstid osäker”, där min hand ligger fast i hennes. Jag är ju präst! Varför sitter jag tyst? Visst, det är nära, men kan jag följa andra till denna avskedssituation måste jag väl kunna hantera det för egen del? Varför sitter jag ordlös?

Så börjar jag prata. Det är som om jag hör mig själv tala långt borta. Jag har inte förberett något så jag tar fram mitt senaste ur minnet. Det är ett vigseltal! Jag börjar berätta om bröllopet. Alla människor som varit där, kläderna, blommorna människornas glädje. Jag börjar berätta att jag talade till brudparet och de församlade i kyrkan. Jag pratade om kärlek och vad kärlek är. Hur speglar vi människor en kärlek som i grunden inte är mänsklig? Det är stort och något man enligt många ska undvika att tala om, bara utöva. Som humor. Det förstörs av förklaringen. Hon lyssnade. Hennes ögon var slutna och hennes mun var tyst men hennes hand höll hårt i min. Var hon rädd? Jag vet inte.

Jag fortsatte och pratade om kärleken som odödlig. Inte ens döden kan krossa den gudomliga kärleken. Hennes hand höll hårt om min. Jag började prata om livet. Tänk om livet är en tunnel? Inte konstigt att vi inte vet vad som finns utanför, man ser ju inte igenom en tunnels väggar. Man ser ingång och utgång. Ingången är födelsen. Den har hon några dagar tidigare fått hålla i sin famn. Där den hand som nu håller så hårt om min smekte ömt en len kind. Utgången är döden. En utresa vi aldrig fått uppleva i förväg och där vännerna måste stanna utanför säkerhetskontrollen. Vad finns utanför? Det vet ingen utom den som varit där och den kommer inte in. Den som väl passerat säkerhetskontroll och avgångsgatens boardingkontroll får inte komma tillbaka.

Då minns jag vad denna kvinna berättat medan munnen ännu var aktiv och ögonen seende. Hon satt vid sin mors säng och väntade på motsvarande. Hennes mor hade stängt både ögon och mun då hennes ögon plötsligt öppnades och munnen talade: ”Där kommer han!”. Alla vände sig, men det var tomt i rummet. Då de åter såg moderns ansikte hade hon redan lämnat. Kroppen låg tom. Vem hade hon sett?

Man får inte gå tillbaka genom barriärerna, såvida man inte är behörig. Det är på sätt och vis det kyrkan försöker säga. Det finns Någon som varit därute och kommit tillbaka och berättat att det finns något mer, att det finns en Någon.

Jag sa så. Handen som höll om min rörde sig lätt. Fingrarna strök mina och började försiktigt släppa sitt grepp. Hon började släppa taget. Det var tyst i rummet. Vi var tillsammans. Hon som älskade mig och jag.

Det är inte alltid vi får vara tillsammans. På en flygplats händer det att avgången blir försenad. I livet kan det också upplevas så, som med dottern och hennes far. Men alldeles för ofta är det tvärt om. Då är döden för tidig. Som när leken slutade plötsligt och föräldrarna måste identifiera sitt barn i en sjuksäng utan att det är sjukt medan kompisarna oroligt väntar med saften i glasen.

Jag är van att planera och tror gärna att jag är bra på det. Det är det i och för sig inte alla som tycker. Att min almanacka är mer eller mindre full två år i förväg provocerar många, men inte mig. Genom att planera får jag tid med det jag vill och måste. Det enda jag inte planerat in är dagen då jag själv ska dö. Min egen avresa då jag får lämna den eller de som kanske kunnat komma med till säkerhetskontrollen, eller vad det nu är. ”I en fulltecknad almanacka fanns ändå lite plats. Så sprang då livet från dig på fjäderlätta steg”, sjöng Mikael Wiehe.

Jag tänker ibland på vem som ska sitta där och hålla i min hand. Vem är det som ska lyssna på tystnaden när jag slutar andas och släpper taget. Ibland tänker jag på alla dem jag följt, eller på alla dem som med mitt taffliga stöd följt någon. Jag tänker på personalens rutinerade prat när döden är klar. Men också på den personal som lyssnat och inte pratat rutinerat. Hur vill jag att man ska bryta tystnaden som uppstått av att jag slutat andas? Vems är min död? Vem ägde den död jag väntat in med min hand i ett stadigt tag? Jag kan inte säga att svaret är tydligt. Vem äger det flyg jag väntar på att få boarda? Jag äger kanske min resa men inte beslutet när planet får lämna gaten eller får starttillstånd. Ibland måste jag våga lägga mig i någon annans hand.

Det talas om hjälp att dö. Vem är beredd att tala om hjälp att leva. Aktiv livshjälp, finns det? Det är inte alltid lätt att leva, vem vill hjälpa mig?

”Är det ens tillåtet med aktiv livshjälp”, undrar en undanträngd del av min hjärna.

Varför måste jag ifrågasätta allt?

”Varsågod, här är ditt liv”.

”Jag vet inte om jag vill …”

Vad är det för ett otacksamt svar?

”Varsågod, här är din död!”

”Jag vet inte om jag vill …”

Vad är det för tacksamhet?

”Här är ditt liv!”

”Men jag vill ha min död …”

”Men jag vill dig i mitt liv …”

Jag sitter i det rum som tystnat och tänker alla tankar mitt liv normalt inte släpper fram. Vems är mitt liv och vems är min död? Ser ögonlocken på den som älskade mig och som älskat fram mig. Hennes liv var också mitt och hennes död är på något sätt min också, men inte min egen. Vi är dessutom fler i rummet. Också de lever liv som flätas samman till, vaddå? En piska? En gobeläng eller kanske en matta att lägga över ett torrt och gistet trägolv så att vi kan sitta. Tillsammans. Är ”tillsammans” lösenordet för livet. Eller kanske för döden?

I mina hemliga rum i min obegripliga hjärna finns också den gång då telefonen ringde. Känslan var obeskrivbar eftersom det var Du som ringde. Du kan väl ändå inte ringa? Du kunde knappt prata för några dagar sedan då jag hjälpte dig att äta. Jag fick mata dig så som du matat mig. Då pratade vi om hur ombytligt livet är och hur plötsligt det ändras. Fast det var mest jag som pratade. Du nickade och såg på mig så konstigt. Trots att det inte fanns plats i din fulltecknade almanacka fick du ändra dina planer. Nu ligger du i en sjuksäng hundra mil ifrån mig. Du som älskar mig och gör att jag kan älska. Varför ringer du?

Så var det då inte du. Du kan inte längre ringa. Döden lurade oss, gick därifrån men vände i korridoren och gömde sig i en skrubb. Smög fram när ingen var där och hämtade dig diskret när vi inte fick hålla din hand. Min arm slets av mig. Hur gör jag nu? Du kommer aldrig mer att ringa mig. Fast länge ringde jag din telefonsvarare för att höra din röst och lura mig själv. Jag vill inte lämna dig ifrån mig. Men vem frågar mig?

Nästa gång är det jag. Kanske. Eller någon annan jag älskar, eller som älskar mig. Som leken där man lurar den oinvigde att öppna sin famn för en kram men ger henne en smäll på kinden. Alla skrattar. Den slagne låtsas road men sänker förläget blicken. Den väntade kärleken som inte kommer.

Vems bädd ska jag sitta vid nästa gång? Vem ska sitta vid min? Kommer det att sitta någon hos mig eller kommer döden att gömma sig i en skrubb och ta mig diskret när ingen vet? Förrän efteråt. Kanske är det Du som sitter där? Trots att du gått före. Kanske du berättar om hur det är. Du sitter kanske där med ett kärleksfullt leende och säger att det inte är farligt. Att du är med och att det är möjligt för dig att inte ens släppa taget om handen, för du har redan gjort resan. Du vet vad som finns utanför tunneln och säger att det jag ser som en Departure ser ut som en Arrival från andra hållet.

”Är då min dödsdag en födelsedag?”, frågar jag.

”Kanske det”, svarar du med ett eftertänksamt leende.

Men jag ser sorg i din blick. Du tycker synd om mig för du vet att jag är rädd. Du har alltid anat vad jag tänker och känner. Är det därför du vill lugna mig?

Så spricker ditt ansikte upp i ett lite större leende och du viskar:

”Du, det finns ett festbord på andra sidan. Det är fantastiskt dukat och på en plats står det ditt namn. Du är väntad.”

En bugning.

En vinkning.

Sorti

(Observera att texten är skönlitterär och återger inte exakta händelser.)