Jag längtar efter påsken. Jag behöver dess hopp och framtidstro i en orolig tid. Jag behöver dess tydliga budskap: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.”
Men påsken är, som mycket annat, något mångbottnat och flerdimensionellt. För mig är påsken tiden då jag ser på filmen Jesus Christ Superstar. Jag älskar musiken, och filmversionen ger ytterligare dimensioner till budskapet om Jesus sista dagar före korsfästelsen. Hur Andrew Lloyd Webber och Tim Rice kunde skapa ett så djupt existentiellt verk vid så unga år har ofta förundrat mig.
Påsken är också tiden då jag, efter påsknattsmässan, när jag har kommit hem mitt i natten, tar en kopp kaffe efter att ha avstått kaffe, alkohol, godis och andra sötsaker under sex veckor i fastan.
Vår, gemenskap och påskens glädje
Påsken är självklart också tiden för gemenskap med familj och vänner. Precis som tiden för vår och värme. För knoppar som kanske ännu inte har slagit ut, men som är på väg att utvecklas till blommor och grönska. För konstrundor och för översynen av hus och trädgård.
Mat, påskäggsletande i trädgården och påskkärringar har självklart också sin givna plats i mina tankar på påsken.
Påsken är som sagt mångbottnad och flerdimensionell. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp saker som är ”påsk” för mig, men jag slutar här. Troligtvis kan du känna igen dig i något av det som är påsk för mig, men du har säkert också andra traditioner och minnen som du bär med dig.
Påskens djupaste innebörd
Men alla dessa traditioner har sin grund i något speciellt. De finns inte bara där. Påsken har sin grund i att Jesus dog och sedan uppstod från de döda. Självklart kan man fira påsk enbart med det yttre – maten, godset, vännerna och så vidare – men för den som så vill finns påskens mysterium där att upptäcka och leva med i.
Jag är ju präst, så det är inte så konstigt att jag tycker att påskens gudstjänster är viktiga. Men jag tror verkligen att de är viktiga för långt fler än för mig. De är det för oss alla som någon gång har funderat över liv och död. Som har brottats med ångest. Som har sett sina vänner svika. Som oskyldiga har blivit dömda. Som har önskat att livet tagit en annan väg, men inte haft kraft att påverka. Som hoppas på en framtid, fast allt verkar dystert. Som diffust längtar efter att få återse nära och kära i ett himmelrike. För oss alla är påsken årets vackraste högtid, där vägen från död till liv gestaltas.
Att få börja med en tid av fasta sex veckor före påsk, och att få lägga bort något jag brukar göra eller lägga till något jag inte brukar göra, ger inte bara en god känsla av rytm i livet, det är också ett närmande till mitt inre och till Gud.
Från ljus till mörker
På skärtorsdagen går jag in i den upplysta kyrkan. Var sak är på sin plats, som vanligt. Altaret är dukat och kyrkan smyckad. Under gudstjänstens gång kläs altaret av och allt det vackra bärs bort. Till läsningen av psaltarpsalm 22 släcks kyrkan ner, och jag sitter där tillsammans med alla andra i mörkret.
Under långfredagen fortsätter allt i mörkret. Ljusen är släckta. Fem röda rosor på altaret bär vittnesbörd om Jesus sår. Händerna, fötterna och sticket i sidan som soldaten gav med sin lans.
Under påskafton vilar Jesus i sin grav. Så gör också kyrkan. Det är stilla och tyst.
Från död till liv
Men så, när det närmar sig midnatt, dras jag och andra till kyrkan igen. Mörkret finns kvar, stillheten likaså. Så börjar gudstjänsten, och stillheten förbyts med tiden i ropen: ”Kristus är uppstånden” och församlingens svar: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Nu tänds ljusen och altaret är åter smyckat. Ljuset fyller inte bara kyrkan konkret, det fyller också texter, psalmer och mitt inre. När gudstjänsten är slut och jag går ut i lundanatten, då gör jag det med hopp, framtidstro och med glädje i bröstet.
Påskdagen bjuder samma ljus som natten tidigare gav. Hoppet finns där, framtiden finns där, livet finns där. Det hörs i böner, musik. Ja, i allt som sker i kyrkan.
Ett hopp för vår tid
För mig är påsken allt detta sammantaget. Påsken handlar i grunden om att döden är övervunnen och att livet har segrat. Jesus har gjort detta för dig och mig, för oss alla. Jag tror att det budskapet alltid är viktigt – det finns en framtid och ett hopp. Men jag tror att det är särskilt viktigt i de dystra tider vi tycks leva i nu. Vi behöver inte gå med krökta ryggar; vi kan sträcka på oss, fatta Jesus i handen och gå framtiden till mötes med hopp.
Det är det som påskens liv och gudstjänster försöker gestalta – från mörker till ljus, från hopplöshet till hopp, från död till liv. För mig är gudstjänsterna viktiga, helt enkelt för att de ger gestalt åt mina existentiella frågor. Men helt oavsett om du vill dela gemenskapen i påskens gudstjänster eller inte, skall du veta att Jesus har dött och uppstått för dig. Hoppet om en framtid är, med andra ord, mer än ett hopp, det är ett glädjebudskap till oss alla. När du känner dig redo är det bara att sträcka ut en hand.
Med önskan om en riktigt fin påsk och med hopp om att du vill upptäcka kyrkans gudstjänster och allt det övriga som sker i våra församlingar, och med önskan om Guds välsignelse i uppståndelsens tid.
/Niclas Blåder
Domprost