Längs ytterväggarna i kyrkan finns våra utställningslådor. Under året byter dessa innehåll och man är välkommen förbi för att läsa, lära och begrunda.
Just nu...
”Kvinnliga tonsättare”
Välkommen förbi!
Vi börjar på Norra sidan från toaletterna upp mot altaret.
Låda 1
Bild: En illustration som föreställer en kvinna i balklänning. Klänningen är gjord av noter, klavar och andra not-element.
Låda 2
Bild: Man ser orgelpiporna på vår stora orgel
Text: Hanna Hallberg-Norlind (1858−1929)
Hanna Hallberg-Norlind (1858–1929) föddes i Landskrona som dotter till musikdirektören Bengt Hallberg. Hon fick sin första undervisning av fadern och studerade på 1870-talet i Stockholm för August Lagergren (orgel) och Hilda Thegerström (piano). År 1878 avlade hon högre organistexamen vid Musikaliska akademiens konservatorium och återvände därefter till Landskrona som vikarierande stadsorganist.
Mellan 1882 och 1884 studerade hon vid konservatoriet i Leipzig för Carl Piutti, Theodor Coccius och Salomon Jadassohn. I Neue Zeitschrift für Musik utsågs hon 1883 till konservatoriets främsta orgelelev. Efter hemkomsten fortsatte hon sin verksamhet i Landskrona som organist och sånglärare vid stadens skolor.
År 1891 gifte hon sig med kyrkomusikern Nils Peter Norlind i Lund. När han samma år drabbades av slaganfall tog hon omedelbart över flera av hans uppdrag. Kort därefter knöts hennes livsgärning till Allhelgonakyrkan i Lund, där hon från kyrkans invigning 1891 tjänstgjorde som organist fram till sommaren 1928 – en sammanhängande period på 37 år. Under denna långa tid bar hon det praktiska ansvaret för orgelmusiken i församlingens gudstjänstliv och medverkade till att forma kyrkans musikaliska profil under dess första decennier. Trots att hon formellt verkade inom ramen för makens tjänst – en följd av dåtidens begränsningar för gifta kvinnor – var det hon som utförde organistuppdraget.
Parallellt var hon verksam som sånglärare vid flera skolor i Lund och undervisade i makarnas musikskola, som 1909 ombildades till Sydsvenska musikkonservatoriet. Där undervisade hon i orgel, piano och musikteori samt var föreståndare 1912–1916.
Som tonsättare skrev hon solosånger och körverk. Endast ett fåtal kompositioner är bevarade, däribland Fem sånger för små och stora barn samt flera körstycken för blandad kör med orgel.
Låda 3
På botten ligger ett uppslaget partitur. På högra sidan står en hand i trä och bredvid en fotoram med en bild på Hanna Hallberg-Norlind.
Hanna är avbildad i svart blues med hög krage. Hon har kort mörkt lockigt hår.
Låda 4
Bild: Ett klaviatur från en flygel eller ett piano.
Text: Svea Welander (1898–1985)
Svea Welander (1898–1985) var organist, tonsättare och pedagog med starka rötter i det sydskånska musiklivet. Född i Limhamn visade hon tidigt skaparglädje och studerade i Malmö bland annat komposition för John Heintze. Hon avlade organistexamen i Kalmar 1928 och blev organist i Burlövs församling, en tjänst hon innehade i nästan fyrtio år. 1933 tog hon musiklärarexamen efter studier för Sten Broman och Lars-Erik Larsson.
I Burlöv och Åkarp blev hon en centralgestalt: hon ledde kyrkokör, arrangerade konserter och julspel, startade en blåsorkester för flickor på 1950-talet och byggde upp Åkarps Orkestersällskap tillsammans med maken Waldemar Welander. Hon gav unga musiker möjlighet att medverka i gudstjänster och utvecklade musikverksamheten på Hvilans folkhögskola.
Som tonsättare var Svea produktiv med cirka 90 verk: solosånger, körverk, kantater, kammarmusik och ett requiem, Sista resan. Stråkkvartett nr 1 (1946–1974) innehåller en sats inspirerad av Wilhelm Ekelunds dikt ”Över havet sjunker en stjärna”. Hon prövade även tolvtonsteknik i sina skisser, och flera verk framfördes av elever och lokala körer, medan Birgit Nilsson framfört ett av hennes stycken.
Trots erkännande lokalt mötte Svea motstånd som kvinnlig tonsättare och nekades inval i Föreningen Svenska Tonsättare. Hon har själv beskrivit hur hon ”fick vara nöjd med att bli uppförd i sin kyrka”. Hennes elever vittnar om hennes betydelsefulla pedagogik: lektionerna präglades av lyhördhet, improvisation och konstnärlig lekfullhet, vilket lade grunden för många musikkarriärer. Hennes kvarlåtenskap av notmanuskript har på senare år uppmärksammats, och Svea Welanders gärning som Åkarp-tonsättare och musikalisk pionjär framstår idag som tydlig.
Låda 5
På botten i lådan ligger böcker och tidskrifer om kyrkomusik. Längst fram ligger en digital svart metronom. Bak i lådan står en tavelram med en bild på Svea Welander. Ramen står ovanpå en av böckerna.
Svea är avbildad med ett svart vitt foto. Hon sitter vid ett piano och tittar in i kameran med ett leede. Hon har en tröja på sig med hög vit krage och har kort böljande ljust hår.
Låda 6
Bild: Till höger står en vit tavelram med sigillet för Sveriges Kvinnliga Organister.
Sigillet är två ringar, den inre linjen bryts av med orden Sveriges Kvinnliga Organister. I mitten på sigillet finns fem orgelpipor avritade i lite olika längder. Sigillets färg är blå.
Text: Sveriges Kvinnliga Organister (SKO) är en ideell förening som arbetar för jämställdhet inom orgelkonsten i Sverige. Föreningen stödjer kvinnliga organister, synliggör orgelarrangemang med och av kvinnor, inspirerar kvinnor i alla åldrar att studera orgel och främjar en inkluderande och jämställd orgelkultur.
SKO samlar statistik och har bland annat analyserat tillsättningar av domkyrkoorganister samt utexaminerade från landets högre kyrkomusikutbildningar. Trots att kvinnor under lång tid varit i majoritet på utbildningarna har de haft mycket begränsad representation på de högsta posterna i kyrkans musikliv. Sverige fick sin första kvinnliga domkyrkoorganist, Elfrida Andrée, 1867, men därefter dröjde över 100 år innan nästa kvinna utsågs. Mellan 2000 och 2024 utsågs endast fyra kvinnor jämfört med tjugo män. SKO:s rapport från 2024, “Han är domkyrkoorganist. Hon är det inte.”, visar på denna ojämna representation och väcker frågan: tas kvinnornas potential tillvara? Syns de? Lyssnar vi på dem?
Föreningen arbetar med tre huvudstrategier: inspirera, synliggöra och förändra. SKO inspirerar genom att lyfta fram kvinnliga organister och deras musik, främja undervisning och mentorskap samt synliggöra statistik och fakta om branschen. Genom analyser och rapporter visar SKO på behovet av åtgärder för en mer jämställd orgelvärld.
Målet är att skapa en hållbar och inkluderande orgelmiljö där kvinnliga organister ges samma möjligheter som sina manliga kollegor. Genom nätverkande, kunskapsdelning och dialog med kyrkor, musikhögskolor och arrangörer arbetar SKO för långsiktig förändring och ökad representation.
www.sverigeskvinnligaorganister.se
Södra sidan från altaret ner mot ingången.
Låda 7
Bild: Till höger står en vit tavelram med logotypen för Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare (KVAST). Logotypen har en orange bottenplatta med mönster i vitt. Mönstret illustrerar en kvast med borsten uppåt. Mitt på står den KVAST. Skaftet på kvasten är byggt av kvadrater med hörnen uppåt och nedåt.
Text: KVAST – Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare är en ideell förening som arbetar för ökad medvetenhet om och framföranden av musik av kvinnliga tonsättare. Föreningen grundades 2009, efter att en granskning av orkestrarnas säsongsprogram 2008/09 visade att endast 1,2 % av verken var skrivna av kvinnor. KVAST vill skapa jämställdhet på musikscenerna och synliggöra kvinnors musikaliska bidrag.
KVAST stödjer orkestrar, operahus och programsättare genom rådgivning, statistik och kunskap om kvinnliga tonsättares repertoar över tid och geografi. Föreningen uppmuntrar framföranden av befintliga verk och beställningar av nya. Ett viktigt verktyg är den nordiska databasen ELNA, som samlar musik av kvinnliga och ickebinära tonsättare och planeras lanseras 2025.
Sedan 2021 fokuserar KVAST även på utbildningar på alla nivåer, med mål att på tio års sikt uppnå jämställdhet i musikutbildning. Föreningen har en av världens största samlingar med kvinnlig musik – över 3000 verk i olika genrer, från orkester och kammarmusik till elektronmusik, kör och opera.
Genom projekt som Repertoarrycken I–III och besök hos orkestrar inspirerar KVAST till jämställd repertoar och ökad representation av kvinnor. Mellan 2010 och 2020 delade föreningen ut Guldkvasten, ett pris till aktörer som satsat på kvinnliga tonsättare, med en specialskriven fanfar vid utdelandet.
KVAST kombinerar statistik, rådgivning, databaser och utbildning för att långsiktigt förändra musiklivets strukturer, med målet att kvinnliga tonsättare ska bli en självklar del av repertoaren.
www.kvast.org
Låda 8
Bild: Man ser en kör som står och sjunger i kyrkan.
Text: Laura Netzel (1839–1927)
Laura Netzel (1839–1927), född Laura Constance Pistolekors den 1 mars 1839 i Rantasalmi, Finland, var en svensk tonsättare, pianist och konsertarrangör. Hon växte upp i Stockholm efter att modern avlidit vid hennes födelse och fick tidig musikundervisning av pianoläraren Mauritz Gisiko. Netzel debuterade som pianist vid 18 års ålder med Ignaz Moscheles pianokonsert i g‑moll tillsammans med Hovkapellet.
I vuxen ålder studerade Netzel komposition för Wilhelm Heintze i Stockholm och för Charles‑Marie Widor i Paris. Hon komponerade under signaturerna “Lago” och senare “N. Lago”. Hon gjorde sig känd som tonsättare genom verk i senromantisk stil, ofta med influenser av fransk musik, och uppmärksammades både i Sverige och i den internationella musikpressen.
Bland hennes betydande verk märks Stabat mater för kör, soli och orgel, tillägnat kronprins Gustaf. Stabat mater publicerades i Paris 1898 och mottogs med beröm i flera europeiska musikalpressar, där verket beskrevs som rikt i religiös uttrycksfullhet och vokal kompetens. Utöver Stabat mater skrev Netzel symfonier, orgelsymfonier, kammarmusik, pianoverk, sånger och körmusik.
Netzel var också verksam som arrangör och orkesterledare. Från 1892 anordnade hon musikaftnar och musiksoaréer för allmänheten i Stockholm, ofta med konservatorieelever och etablerade musiker som medverkande. Hon engagerade sig i välgörenhetsarbete och bidrog till flera sociala projekt, bland annat för att stödja kvinnor i utsatta situationer.
Under våren 2026 framförs Netzels Stabat mater i Allhelgonakyrkan i Lund den 29 mars.
Låda 9
På botten i lådan ligger en bok (Den gregorianska sången), till höger såtr en tavelram med en porträttbild på Laura Netzel.
Laura är avbildad i en svart jacka med silverbrokad i knappkanten. Jackan hålls ihop av ett guldfärgat spänne som sitter uppe vid halsen. Hon har axellångt mörkt hår som är slätt upp på huvudet och med lockar nedtill. I öronen har hon guldfärgade små hängande örhängen.
Låda 10
På botten i lådan står en tavelram med en svart vit porträttbild av Elfrida Andrée. Bredvid ramen ligger ett minifiolfodral.
Elfrida är avbildad i svart blus med en stor vit scarf sim är knuten som en rosett under hakan. Hon sitter vid ett bord med knäppta händer liggande på bordet. Hon tittar rakt fram rakt in i kameran. Han har mellanmörkt hål som troligen är uppsatt i en knut i nacken (svårt att se på bilden).
Låda 11 - Lammen
Bild: Ett uppförstorat partitur som täcker hela bakgrunden i lådan.
Text: Elfrida Andrée (1841–1929)
Elfrida Andrée (1841–1929) var en svensk tonsättare, dirigent, domkyrkoorganist och pionjär inom kvinnors yrkesmöjligheter i musik och telegrafi. Hon blev 1867 Europas första kvinnliga domkyrkoorganist, Sveriges första kvinnliga telegrafist och en banbrytande kompositör och orkesterdirigent.
Andrée föddes i Visby och växte upp i en musikaliskt aktiv familj. Hon utbildade sig vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där hon blev den första kvinnan att avlägga organistexamen. Trots motstånd från kyrkliga myndigheter kämpade hon för kvinnors rätt att inneha organistbefattningar, vilket ledde till en lagändring 1861.
Hennes karriär som domkyrkoorganist i Göteborg sträckte sig över 60 år. Hon var också aktiv som kammarmusiker, dirigent, körledare och pedagog, och arrangerade cirka 800 folkkonserter med folkbildande syfte. Som tonsättare skrev hon bland annat två symfonier, två orgelsymfonier, pianotrior, pianokvintett, mässor, kantater och operan Fritiofs saga med libretto av Selma Lagerlöf. Under sin livstid framfördes många av hennes verk sparsamt, men hennes musik har fått större uppmärksamhet efter 1990-talet.
Andrée var ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och invald i Föreningen Svenska Tonsättare. Hon banade väg för kvinnor inom kyrkomusik och telegrafi och är ihågkommen som en av Sveriges mest inflytelserika kvinnliga musiker. I Göteborg och Visby hedras hon genom gator och skolor som bär hennes namn, och spårvagn nummer 380 i Göteborg är uppkallad efter henne.
Elfrida Andrées liv och gärning symboliserar kampen för kvinnors rättigheter inom musik och offentliga yrken och hennes arv fortsätter att inspirera generationer av kvinnliga musiker.