Meningen i sig ger upphov till svindlande luftfärder hos mina tankar.
Största möjliga tystnad? Hur mycket tystnad är egentligen möjligt, och går det överhuvudtaget att relativisera begreppet tystnad? Kan det vara “lite tyst”, eller “ganska tyst”? Hur tyst är den “största möjliga” tystnaden?
I min synonymordbok står bland annat “ljudlöshet” men också “sekretess” och “förtegenhet” som möjligt likvärdiga ord.
Reträtt (eller retreat) är ett annat ord som i vår tid förknippas med tystnad. Ursprungligen en militär term, med den ungefärliga betydelsen “ordnat återtåg” i motsats till vild flykt. Jag förstår det som att man drog sig tillbaka för att samla trupperna.
Den reträtt jag talar om, innebär att några människor samlas på en plats, för att där tillbringa en kortare eller längre tid tillsammans - i tystnad.
En del av oss kanske ser det som en flykt från verkligheten.
För mig är det raka motsatsen. Att vara i reträtt, är för mig att sluta fly. För en stund.
När jag drar mig tillbaka upptäcker jag, hur mycket jag i själva verket flyr i det vi kallar för vardagen. Mina transportfordon för vardagsflykten stavas till exempel mobiltelefon, tv, radio, tidningar, pladder, allmänt konsumerande av information och annat...
Min reträtt handlar inte i första hand om att jag inte får prata. Jag slipper. Reträtten är en tid för uppmärksamhet. En vecka i tystnad med andra människor är inte en tid för krampaktigt tigande, men en tid för lyssnande.
Ett lyssnande efter det “stilla sus” som Elia erfar i grottan. (1 Kung 19:12). Försöker Gud berätta nånting för mig? Och i så fall på vilket sätt?
Den stora utmaningen för mig när jag är på reträtt, är inte att låta bli att prata. Det är i stället att behålla uppmärksamhetens riktning inåt.
Att inte låta min uppmärksamhet flyga med i flocken av tankar och känslor, som flaxar runt i min inre rymd. Bara notera att de är där, de emotionella fågelsträcken.
Det som inledningsvis kan vara ett oupphörligt kvitttrande och flaxande inombords, stillnar i takt med att dagarna går. Tankefåglarna kommer glesare och blir möjliga att skilja från varandra. Himlen skyms allt mindre och kan stundtals anas i sin outgrundlighet.
Numera ordinerar läkare ibland motion på recept. Om jag vore läkare tror jag att jag skulle skriva ut stora mängder tystnad. Jag tror inte man behöver åka till särskilda platser, om man inte har möjlighet till det.
Vi kan i detta nu stanna upp, andas in, andas ut, be Gud om
“största möjliga tystnad” och ge Skaparen en möjlighet att förbluffa oss i vårt hjärtas manege.
Text: Carina Molander