Kristen tro

Vad är kristen tro?

Kristen tro är en tro på en Gud som av kärlek har gett dig och världen liv. 

Klicka här för att läsa om kristen tro.

Apostoliska trosbekännelsen

"Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den heliga Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv."

Nicenska trosbekännelsen

"Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen och tagit mandom
genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått,
efter skrifterna, och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.
Amen."

Biskopens artikel om korset

Korset, den kristna trons centrum

Under sommaren har det pågått en diskussion i medier om korset och den kristna tron. Jag vill gärna passa på att berätta hur vi ser på korset i Svenska kyrkan.

Korset är och förblir den centrala kristna symbolen, så som det har varit i hela kyrkans historia, över hela världen och så vitt jag vet i alla samfund. Så har det varit i Svenska kyrkan, och så kommer det att förbli.

Jag har själv burit mitt kors i stort sett i hela mitt liv. Under en tid var det ett litet silverkors som jag fick vid min konfirmation. Under många år var det ett kors format som en duva, som jag köpt i det ekumeniska klostret Taizé. I dag bär jag i stort sett alltid det biskopskors som biskoparna i Linköping har burit sedan början av 1800-talet. Det är stort och tydligt, och jag bär det med stolthet över vad det står för och med ödmjukhet för den tradition jag får tillhöra.

Korset är för mig en av tillvarons starkaste symboler. Det påminner mig om Jesu död och uppståndelse, centrum i min kristna tro. Det påminner mig också om min egen dödlighet – och om den kristna tron på de dödas uppståndelse. Det påminner om försoningen – att Gud förlåter oss och ger oss möjlighet att börja om när livet verkar ha blivit hopplöst insnärjt i synd och skuld. Det påminner mig om att Gud vet vad det är att vara människa, att Gud är djupt närvarande i livets och skapelsens kamp och lidande, och att det finns en kraft som bär igenom också det allra svåraste.

Kristen tro har sin fasta grund vid korset, och det är viktigt att detta både får höras och synas. Detta har både med kyrkans identitet och med kyrkans öppenhet att göra. För mig är båda mycket viktiga, och de hör ihop. Den kyrka som inte är tydlig med sin identitet blir ointressant. Därför är den kristna trons grund viktig också för att kyrkan ska kunna vara öppen.

I Svenska kyrkans sätt att förhålla sig till människor sätter vi inte gränser. Men vi har ett tydligt centrum, och det är Kristus och korset. Aldrig någonsin får det fördunklas.

Ibland får jag, när jag ser korset, bilden av en gestalt med armarna utsträckta, en bild av en Gud som sträcker ut armarna, omfamnande och välkomnande, till sin älskade skapelse. En öppen famn för säkra likaväl som för osäkra. Detta uttrycks vackert i den gamla psalmen i psalmboken: ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.”

Martin Modéus
Biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan.