Meny

Ullamis nätfundra

Församlingspedagog Ullami Carlsson ger oss sina betraktelser om livet, formulerade i "fundror".

Bäckegruvan-Bönebarn

Min pappa hade flera mostrar. En av dem var moster Tekla, ogift och som arbetade inom vården. När Tekla dog hittade man en sliten liten anteckningsbok bland hennes saker. Där hade Tekla antecknat ett datum, sen stod det ett namn eller händelse, efter en del namn stod det också ett senare datum, medan en del var utan. Pappa hittade sitt namn och före det stod det 1 september 1925, hans födelsedatum. Men inget slutdatum fanns. Så stod det pappas namn, Olle, igen på en annan plats och sen min mammas namn, Ulla och det datum när de blev tillsammans och inget slutdatum där heller. Boken som man hittat, var Teklas bönebok. Hon antecknade när hon började be för någon eller något. Hon bad varje dag, ibland såg hon sin bön bli besvarad och då skrev hon ett slutdatum. Pappa och mamma var burna av böner så länge Tekla levde.

En sommar var jag på friluftsgudstjänst i Bäckegruvan. Bäckegruvan, ovanför Gammelbo, är en liten by långt upp i skogen, där man 1914 byggde ett baptistkapell, som även fungerade som skola på vardagarna.

Solen sken. Gunvor spelade på resväskeorgeln, Ingemar talade. Det var en hel del människor samlade. Man förstod på samtalen vid fikastunden, att de allra flesta hade någon anknytning till byn eller kapellet. ”Min mamma gick där på möte.” ”Min pappa var med och byggde kapellet.” ”Där gick jag i söndags-skola.”

Det slog mig där jag satt i gröngräset, att här finns människor som den äldre generationen har bett för. De har bett att Gud skulle ta hand om barnen, bevara dem, leda dem rätt. ”Barnen” var och är bönebarn. Någon eller några har burit dem i bön. Jag tror att många av er, liksom jag själv, också är bönebarn. Någon eller några i den äldre generationen har bett för oss. Du kanske kommer ihåg vem och vilka.

Jag tror att bönen har betydelse. Jag vet att den har haft och har betydelse för mig. Jag känner mig buren och omsluten. De dagar då jag är så slut, både fysiskt och psykiskt, att jag själv inte orkar be. Då är det andra som ber för mig.

På kvällarna innan vi lägger oss, har Arne och jag en liten aftonbön vid köksbordet och vi har också bönebarn vi ber för. Det är ett sätt att visa kärlek och omtanke. Att be för varandra till Gud, vår Far.

Efterföljelse

Hösten 1982 är ett kärt minne. Jag var så förälskad och kär i min Arne. I början på september var jag på lägerskola med mina skolbarn. Jag minns att jag tänkte på Arne ständigt. Jag längtade efter att höra hans röst, längtade efter hans kramar. Hela jag var uppfylld av Arne, så hur bra lärare jag var den veckan, vet jag inte. Jag längtade efter att tillbringa tid med honom. Jag kände så starkt för Arne, att skulle han säga; nu måste vi flytta till Grönland eller Sydafrika, så skulle jag följa med honom. Det var inte platsen som var viktig, utan det viktigaste var, att vi fick vara tillsammans.

I förra veckan plingade min mobil till. Det var lillebror Ola som skickade en rolig historia till mig.

”I söndagsskolan frågar ledaren barnen. – Hur kommer Jesus in i våra liv? Ett av barnen svarar snabbt. – Han kryper in genom örat!”

Vi kan skratta åt barnets fyndighet och svaret är riktigt bra.

När du och jag säger Ja till Jesus, när vi säger; Jag tror på Dig, Jesus. Jag tror att Du är Guds Son, att Du kom till världen, för att visa mig hur jag ska leva. Jag tror att Du tog alla mina trasigheter och synder på Dig själv, när Du dog för min skull. Jag tror att Du uppstod igen.

När jag säger detta, när jag tror detta, då kommer Jesus själv in i mitt liv. Han ”kryper in genom örat” och flyttar in i mitt hjärta och sinne. Han uppfyller mig!

Guds kärlek till mig och min kärlek till Honom är så stark, så jag vill inget hellre än att vara nära Honom. Jag längtar efter att prata, be till Honom. Jag uppfylls allt mer av Gud själv. Jag vill följa Honom. Jag vill göra det Han vill att jag ska göra. Jag vill ta efter Honom. Jag vill visa kärlek, nåd, barmhärtighet, glädje, frid, som Han gör. Jag vill följa Honom. Det viktigaste är, att jag får vara tillsammans med Gud.

Jag slutar fundran med en liten söndagsskolsång. ”Över bergen och genom dalen, över bergen och genom dalen, över bergen och genom dalen, vill jag följa när Jesus kallar mig. Jag vill följa, följa Jesus, Jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa när Jesus kallar mig. Jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa när Jesus kallar mig!”

 

Duger mitt CV?

Jag såg en uppmaning på internet. ”Duger ditt CV? Vi hjälper dig att skriva ditt cv.   Vi lovar att du kommer att bli kallad till jobb intervjuer!” Jag tittade efter vad cv är för något. Det är latin, en förkortning av curriculum vitae som betyder ”beskrivning av livet”. Artikelförfattarna till frågan; Duger ditt cv? tipsade om, att när du skriver ditt cv, så ska du tala om 

*vad du kan

*vad du gjort i livet

*vad du är bra på

Gör du det, kommer du att bli kallad till jobbintervjuer och förhoppningsvis få anställning.

Om jag skulle skriva mitt cv, så kanske det skulle bli lite så här.

*Vad jag kan. Jag är utbildad mellanstadielärare. Jag kan undervisa. Jag har gått kurser och lärt mig ta hand om barn med särskilda behov. Jag har gått bibellinje på folkhögskola och lärt mig om den kristna tron.                   

*Vad jag gjort i livet. Jag har arbetat som lärare i många år. Jag arbetar i kyrkan med människor i olika åldrar. Framförallt har jag varit och är mamma åt egna och andras barn. Så har jag varit gift med Arne i många år.

*Vad jag är bra på. Att undervisa, ta hand om människor, att läsa och skriva, att baka, laga mat, sticka och sy.

Kanske sisådär skulle mitt cv vara. Men skulle jag lägga till att jag är 63 år gammal, sitter i rullstol och är trött ibland, så skulle jag nog inte bli kallad till speciellt många intervjuer. Sådan är verkligheten.

Men nu vill jag skriva om en annan verklighet, en helt annorlunda verklighet.

Om du skulle skriva ditt cv, så hjälper det inte om du kan radda upp att du har fem eller nio olika utbildningar. Det hjälper inte om det är universitetsstudier, professurer och annat lärt. Det hjälper inte om du har många års livserfarenhet eller yrkeserfarenhet på de allra bästa företagen eller skolorna. Det hjälper inte att du kan 25 000 decimaler på pi, eller hoppa fallskärm eller lösa den svåraste ekvationen eller laga den perfekta 5 rätters middagen, ingenting räcker till. Inte ens om du har miljoners miljoner.

För Gud finns det bara en fråga som är viktig. Allt annat är ovidkommande. 

-      Tror du på Mig?

Gud frågar om jag tror på Honom. Jesus ställde samma fråga till sina vänner som var med Honom vid Gennesarets strand. Vem tror ni att Jag är? Petrus svarade; Du är Messias, den levande Gudens Son.

Jag svarar också så. Jag tror på Gud och Hans Son, Jesus. Det räcker och är nog. Så får du och jag, med olika utbildningar, kunskaper, färdigheter och egenheter komma till Gud och det är enbart vår tro som räknas. Gud, vår Far säger; Välkomna hem. Jag älskar er, ni är Mina barn, Jag ska aldrig överge er.

Det räcker, det är nog!

Att inte döma

Två män är ute och åker bil.

-      Jag förstår inte att folk inte kan hålla hastighetsgränserna. Nu åker vi här i stan och där ligger en skola, 30 km får man köra här. Titta på den där blå bilen, vad tror du han håller, 50 km. Idiot är vad han är! Förresten, jag måste bara in och köpa 1 liter mjölk, vänta här i bilen.

-      Men det här är ju en handikapparkering. Inte är väl du…..

-      Ja, ja, men det går så fort.

Två damer går i affären och får se hur den lilla flickan tar lite smågodis hur en låda.

-      Såg du? Det är upprörande att dagens föräldrar inte har pli på sina barn. Du kommer väl ihåg ordspråket?

-      Ja, det gör jag. Börja med en knappnål och sluta med en silverskål. Jojo.

-      Tycker du inte vi ska köpa lite vindruvor. De ser så saftiga ut.

-      Ja, men de får inte vara för sura. Ta och smaka så känner du.

-      Nej, huvale, den var alldeles för sur. Jag provar den här klassen. Nja, ganska god. Jag testar den här också….

Mannen och frun sitter och deklarerar.

-      Jag blir så arg, allt ska de ha reda på. Vi som knappt har så vi klarar oss. Men de stora elefanterna de slinker undan med miljoner eller miljarder hur lätt som helst. Sånt blir jag så irriterad över.

-      Älskling, hur gör du med uppgifterna om Kalle som städar här. Han är ju här två gånger i veckan, så det blir ju ganska mycket.

-      Äsch, det bryr vi oss inte om att ta upp. Det är småpotatis i jämförelse.

Varför ser jag lättare flisan i min broders öga, än jag märker bjälken i mitt eget öga?

Gode Gud, befria oss från vår lust att döma och fördöma, både oss själva och andra.

Det är mycket lätt att vara dömande och fördömande mot andra. Det är också mycket lätt att vara dömande och fördömande mot sig själv.

 Utåt sett har vi en fasad, en yta och allt kan verka bra. Själv känner jag hur mitt liv krackelerar. Jag tycker inte jag duger, jag ser inte ut som man ska, jag har inte råd att lägga så mycket pengar på kläder och utseende. Jag orkar inte gå på gym och sporta så ofta, allt annat tar sådan tid. Jag hinner inte vara kulturell utan somnar efter att ha läst en sida i den nya fantastiska boken. Med andra ord, jag duger inte och min självkänsla kravlar långt ner på golvet.

Just här och nu, med dessa tankar virvlande, finns Gud hos dig. Han säger; Med evig kärlek har Jag älskat dig. Du är Min ögonsten. Jag älskar dig precis som du är. Du behöver aldrig tvivla på det. Döm inte, fördöm inte varken dig själv eller andra. Min kärlek är nog!

Skrotis, förlorad och återfunnen.

När jag var i tonåren var jag med i en ungdomskör, en gospelkör. Vi hade körövningar varje lördagförmiddag och på eftermiddagen var vi uppdelade i olika grupper. En grupp åkte och sjöng på ett ålderdomshem, en annan hade en minikonsert i en park och en grupp åkte alltid till ungdomsfängelset som hette Roxtuna utanför Linköping. När vi kom dit fikade vi ihop med killarna och spelade spel, rundpingis, pratade. Vissa fångar ville ha mycket kontakt, andra inget alls. En av de som ville ha kontakt var Gunnar, men han kallades aldrig för Gunnar. Han deklarerade själv att han hette Skrotis. ”För jag är en stor skrothög, allt jag gör blir bara skrot, alla relationer blir skrot, jag är skrot, jag har inget värde”.

När Skrotis ibland berättade om sitt liv, förstod man att han haft en trasslig uppväxt. En mamma och en pappa som inte fungerat, många olika fosterhem, mycket våld och droger. Skrotis satt inne för stöld och misshandel.

Han sökte sig mer och mer till oss i kören. Så småningom var det dags för dagpermis, dvs om han hade nån som ställde upp och var med honom hela tiden. Killarna i kören var med honom och tillslut blev Skrotis frigiven. De första tre månaderna var han inte ensam någon gång. Det var alltid nån av killarna i kören som var hos honom. De idrottade, sökte jobb, åt och sov tillsammans. Jag beundrar dom, för det var inte alltid så lätt att ta hand om Skrotis, när gamla gänget sökte upp honom och lockade med droger igen. Men det gick.

Han var också en del hemma hos min familj. Vi hade rum för honom och vi tyckte om honom. Första julen Skrotis var fri, var han juldagen hemma hos oss. Allt var förunderligt för honom, julgran, julfint, julmat och julklappar. Man såg att han tyckte befinna sig i en dröm. Han blev alldeles tagen av att själv få julklappar. Mamma hade stickat en mörkblå fin olle till honom. När han såg den, grät han och sa ;”Har du gjort den till mig? Den är ju helt ny, till mig? Men jag är inte värd den”. På hela kvällen släppte han inte tröjan.

Hur gick det då med Skrotis? Han klarade sig ifrån fängelset, han hade några återfall av droger, men på det stora hela gick det bra. Han träffade en tjej, de gifte sig och fick barn. Han arbetade. De gick då och då till kyrkan. Han hade ett nytt liv, men såg man i hans ögon, fanns fortfarande hans syn på sig själv kvar. Han var inte värd detta.

Så en vinterkväll gick Skrotis en promenad. Han kom inte hem. För till slut gav hans hjärta upp, för allt slitage genom årens lopp. Skrotis ramlade i en snödriva och dog. 

Jag tänker mig, naiv som jag är, fortsättningen så här, till raderna av ”En fattig bonndräng”

”Och till sist ska jag dö

Står där, Skrotis, invid himmelens port. Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort. Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss. Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.

Men då säger Herren, Skrotis kom hit. Jag har sett din strävan och ditt eviga slit. Därför Skrotis är du välkommen här. Därför Skrotis, ska du vara mig när.

Och jag, Skrotis, står så stilla inför Gud. Och sen klär Han på mig den mest snövita skrud. Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu du Skrotis, nu får du vila ut”.

SKAPAREN

Nu sitter jag på verandan i Skaftekulla. Det blåser en sydvästligvind, träden vajar och bugar sig. Det är full grönska nu, det ljusa, skira har övergått i mörka, tunga nyanser på trädens löv. Göken gal, fåglarna kvittrar och väntar jag några timmar till, så sätter näktergalen igång sin serenad.

Den gamla körvägen går förbi huset. I diket växer hundkex, midsommar-blomster, smörblommor, längst fram mot gruset blommar de gula käringtänderna, jungfrulin och klöverblom. Allt är så obeskrivligt vackert.

Jag ser bort mot den lilla bondgården, som mormor och morfar drev. Den ligger där och minns andra dagar, då det var liv och rörelse. Då det fanns 8 kor och kalvar där, 1 häst som hette Blenda, 1 gris, många hönor, tupp och kycklingar, katter och 1 hund. Nu vet jag att livet som mina morföräldrar levde, var strävsamt och tungt. Då, som barn, upplevde jag det som fantastiskt och jag längtade ständigt hit till gården.

Hur mycket min morfar Erik hade att göra, så arbetade han inte på söndagarna. Förutom att ta hand om djuren så klart. Efter frukosten tog han på sig finkostymen och så gick han iväg. Ofta fick jag följa med.

Hand i hand gick vi genom hagarna, förbi kalvkullen, vi följde Rödgöls vatten, vi gick genom skogen, vi följde bergets kant, vi kom till store och lille lyck. (lyck, lycka är en liten åker, ängsplätt, ibland mitt i skogen.) Morfar lärde mig om växter och insekter, om djur och väder. Han hade en stor respekt för det levande, för livet och han hade en sådan stor vördnad och ödmjukhet för Skaparen, för Gud. Jag är säker på, att hade jag inte följt med morfar, så hade han och Gud gått och småpratat med varandra

För morfar var Gud Skaparen och han såg Guds storhet och skaparglädje i varje levande ting.

Så här står det i Jobs bok i Bibeln.

”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet, att detta är Herrens verk?”

Hade du frågat morfar, så hade han svarat dig; Detta, skapelsen, är Herren Guds verk.

STUDENTEN

Så står de där. Sida vid sida, en kort stund innan ruset sätter igång. Så lång tid det tagit, så mycket slit, så roligt men också tråkigt, otryggt och oroligt. Många skratt med kompisar men också dagar med ångest och magont. Rädsla och hukande för att inte synas, hårda ord som ibland rinner av men som ofta gröper ur hjärtat. Hela tiden prestera och prestera. Hela tiden tänka på att inte skilja sig från mängden.

Nu står de här, äntligen. Dörrarna öppnas, sången börjar, man hör både den gamla högtidliga och den nyare. ”Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.” ”Vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, hurra vad vi är bra! Hurra vad vi är bra, hurra vad vi är bra, hurra vad vi är bra!”

Så står våra ungdomar där, på tröskeln till framtiden.

Vilken framtid? Finns det någon framtid?

Varje dag får vi negativa rapporter. Många, många tusen människor dör i covid19. Man avfyrar kärnvapen, det är väpnade konflikter, hungersnöd, jordbävningar och översvämningar. Det är arbetslöshet och vansinnes-skjutningar, klimat-förstörning, det är mobbing, rasism och utbrändhet, droger och stress.

Vilken framtid? Finns det någon framtid?

Jag tror att vi måste vara medvetna om det mörka, svarta och hemska som händer runt omkring oss. Nära men också långt ifrån. Vi måste vara medvetna och ta ställning, men vi ska också se det positiva, vi ska se ljusen som glimmar, vi ska vara ljus själva.

För jag tror på en framtid, för studenterna, för oss och för mig.

Jag tror på det lilla. Det klart; Kastar du en stor sten i sjön blir det ett stort plask och stora våg-rörelser. Men kastar du i en liten sten blir det också ett plums och vågrörelser. Det lilla, som vi kanske orkar göra, det är också mycket betydelsefullt.

Vad är det lilla? I dessa dagar får vi hela tiden exempel på det goda, det positiva som du kan göra som kanske räknas som smått, men som har stor betydelse. Vi kan höra av oss till varandra, vi kan hjälpa varandra att handla, gå ärenden, vi kan lyssna och be för varandra. Jesus sa; ”Allt vad du vill att människor ska göra mot dig, det ska du göra mot dem”. De orden kallas gyllene regeln och står i Bibeln. Att göra det lilla för någon annan, det är att göra skillnad och bygga framtiden.

 

”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”

Det var en gång, så börjar de flesta sagorna, men så börjar också verkligheten.

Det var en gång en kvinna som hette Brita Christina Andersdotter. Den 25 oktober 1854 födde hon sitt och hennes man, Jan Janssons, tredje barn, en son som döptes till Karl. Brita och Jan var torpare och bodde i Djupdalen, Spannarboda i Fellingsbro socken.

Eftersom torparens liv var fattigt och eländigt, fick barnen tidigt söka tjänst utanför hemmet. Karl arbetade som dräng och snickarlärling, på bland annat Finnåkers bruk. Så flyttade han till Örebro och arbetade där på en snickerifabrik. Karl gick också i kyrkan och där blev han uppmuntrad av en pastor att söka sig till EFS teologiutbildning på Johannelund i Stockholm.

Där förändras Karls liv och framtiden blir något som ingen kunnat räkna ut. På skolan träffar Karl Onesimus Nesib. Han var en friköpt slav från Oromofolket som levde i nuvarande Etiopien. Karl ville åka till Oromofolket tillsammans med Onesimus. 31 år gammal blir Karl prästvigd och kallas för ”tjänstgöring å utrikes ort”.

Den första expeditionen 1893, misslyckades. Karl åkte hem till Sverige men 1904 kontaktar Onesimus Karl igen och han reser ner till Addis Ababa. Svårt sjuk kommer han dit, men han kommer en dag försent. Expeditionen har redan lämnat staden.

Vad gör Karl? Han beslutar sig för att stanna i Addis. Karl arbetar som missionär, läkare och lärare. Framför allt arbetar han med sjukvård för de fattigaste.1908 har han ensam över 6 000 patienter. Han bedriver skolor för både pojkar och flickor. I sina brev och rapporter betonar han att all social orättvisa är emot evangeliet och hans syn på rättvisa, ärlighet och mänsklig värdighet. Karl kritiserar de som accepterar orättvisorna. Han tar upp slaveriet och det sexuella våldet mot kvinnor.  Han ber ledarna i Stockholm sända fler missionärer. Men de bryr sig inte om honom. Han fortsätter ensam sitt arbete.

1912 köper Karl mark och bygger upp ett centrum med sjukvård, undervisning och gudstjänstliv. Det är starten av Mekane Yesus församlingen.

1918 bryter en svår pest ut i Addis, tusentals dör. Karl går från hem till hem och hjälper med det han kan. Sakta bryts hans kropp ner av sjukdom och ålderdom. Missionären och torparsonen Karl Cederqvist dör i november 1919, 65 år gammal.

Men 2017 var 8,8 milj människor medlemmar i Mekane Yesus kyrkan, som startades av en torparson från Spannarboda.

 

 

Är någon törstig?

Det har varit fantastiska dagar, ja, nästan som sommardagar, när de är som bäst. Sol från en blå himmel, en svag vind som susar genom träden, göken som ropar och gökärt som blommar och små liljekonvaljer på väg att slå ut. Mina och hunden Alvas promenader på skogsvägen har fyllt mig med tacksamhet och glädje.

När vi kommer till beteshagarna ner emot sjön, får Alva springa fritt. Hon är snart 4 år, men springer och leker som en unghund. När vi sen ska fortsätta in mot skogen kommer Alva uttröttad med tungan hängande och flämtar. Så efter några minuter kommer vi till bäcken och Alva springer dit och dricker sig otörstig. Vi fortsätter och kommer snart till ett dike med vatten och Alva är törstig och dricker igen. Senare när vi är hemma, så står Alva där vid vattenskålen och dricker. Hennes behov efter vatten är stort.

Jag behöver också dricka, alla behöver det, för att våra organ i kroppen ska fungera som de ska.

Vi bor i ett land där de flesta av oss har mat att äta och vatten att dricka. Även om det nu kommer rapporter om att det är fattigdom i Sverige och att en del människor har brist på det nödvändigaste. De flesta av oss lider inte av mat och vattenbrist.

Vi bor i ett land där många av oss lider nöd. Där människor är ensamma, olyckliga, utåtagerande, där man söker döva bristen av ” något” med droger, osunt leverne, onödiga risker, allt för att döva.

Vad är då ”något”?

Precis som min kropp behöver mat och dryck för att fungera, så tror jag att min inre människa också behöver påfyllning. Jag tror att detta ”något” är tron och gemenskapen med Gud. Jesus, Guds Son, säger till oss; ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av levande vatten”

Det levande vattnet Jesus talar om, är den glädje, tacksamhet, salighet, frimodighet som Guds Helige Ande fyller oss med.

Gemenskapen med Gud fyller mitt inre, så att min själ och mitt hjärta får lugn och ro. Jag behöver inte jaga efter substitut. Min tro på Gud, min glädje och övertygelse om att Guds son Jesus levde, dog och uppstod för min skull, det är nog, det räcker.

Hjälparen

Nu har den åkt ut. Den gamla kökssoffan har varit dålig länge, men vi har inte kommit oss för att kasta ut den. Vi fick en fin soffa efter mamma och pappa, som kommer att passa precis, så nu har äntligen den gamla fått pension.

Innan den gamla soffan bars ut, var jag tvungen att öppna sofflocket och gå igenom de saker som samlats i soffan under årens lopp. Det var en hel del. En del saker vet jag inte vad det är, andra saker är helt onödiga och en del fynd gjorde jag, som verkligen kan användas. Det jag framförallt hade sparat var gamla brev och kort. De flesta breven och korten kom från min syster och mina föräldrar.

Jag brydde mig inte om röran runt omkring mig, utan började läsa orden från mina kära. Det var berättelser om händelser, det var känslor, det var råd och hjälp. Det var framförallt kärlek som lyste fram genom orden. Jag grät en skvätt och tänkte mycket på mamma och pappa. De har alltid funnits där, de har älskat mig och stöttat och hjälpt mig och de mina. Nu finns de inte längre i livet och jag känner mig fortfarande vilsen och har tappat lite fotfäste i den värld som är min. Aldrig mer kan jag ringa och höra rösten, aldrig mer känna kärleken och få råd och hjälp. Aldrig mer skratta och gråta ihop. Jag är lite vilsen.

Så måste lärjungarna också ha känt sig. I flera år hade de haft Jesus, Guds son, hos sig. Han hade älskat dom, hjälpt dom, undervisat om Gud för dom. De hade skrattat och gråtit tillsammans, de hade bett och ätit mat tillsammans och nu var Han inte där. Det klart att de var vilsna. Hur skulle de klara av det nu? Hur skulle de kunna leva vidare, hur skulle de kunna berätta om Jesus, hur skulle livet bli? Det klart att de var vilsna och förvirrande, ledsna, arga och förtvivlade.

Men vad var det Jesus hade sagt till dem? ”Jag lämnar er inte ensamma, Hjälparen, Sanningens Ande, kommer att vara hos er. Han kommer att påminna er om det som Jag har berättat för er. Han kommer att vägleda er. Ni ser Honom inte, men Han finns inne i ert hjärta. Öppna upp så att Den Helige Ande får rum i ditt liv”

Mamma och pappa har lämnat mig. Men Gud lämnar oss aldrig. Hans helige Ande är med oss! Vilken trygghet!

”Vi gör väl som vi brukar”

Jag hade sommarbarn. Det började när jag gick på lärarhögskolan och fortsatte i många år. Det var ett syskonpar, två fina pojkar som var hos mig på somrarna. De hette Mikael och Magnus och var 6 och 3 år gamla första året. Vi bodde i mina föräldrars sommarstuga som ligger i skogen, omgiven av åkrar och ängar och ett par små sjöar.

Vi levde lugnt och stilla. Tog dagen som den kom. Strosade mycket i skog och mark, tittade på småkryp och växter som kom i vår väg. Vi badade, läste mycket sagor, lekte, åt mat och bara var. Vi sjöng, skrattade och kramades och plåstrade om små sår.

På kvällarna när pojkarna låg i sina sängar blev det mer sagor, sen läste vi ur barnens bibel, bad Gud som haver barnen kär och bad också egna små böner. Så var det gonatt och pojkarna sov gott i Skaftekulla.

Pojkarna kom på somrarna 5 år i rad (när jag gifte mig med Arne så blev Ösarhyttan sommarparadiset.)

Det gick några år när vi inte träffades,utan bara pratade i telefonen. De växte och blev stora tonåringar. Så ringde Mikael en dag och frågade om de fick komma och hälsa på några dagar.- Javisst, sa jag och blev jätteglad över det.- Ja, säger Mikael, vi gör väl som vi brukar.- Vad då undrade jag.- Läser sagor och ur bibeln och ber Gud som haver sa Mikael. -Vi gör som vi brukar svarade jag. Det gjorde vi.

Så går det ganska många år utan någon kontakt. En dag ringde telefonen. Det var Magnus. Han berättar hur han haft det. Berättar om stökiga ungdomsår, droger och hur han suttit i fängelse. – Men det är bra nu. Jag har kommit loss, men vet du, Ullami, i fängelset gjorde jag som vi brukade göra. –Vad då, Magnus. – Jo, jag bad ”Gud som haver barnen kär” på kvällarna och vet du, Ullami, jag kände att jag inte var ensam då.

Så är det. Oavsett var du är, i Skaftekulla, i Lindesberg, i fängelset, på biblioteket eller hemma hos dig själv, så är du inte ensam. Prata, be till Gud, så kommer du att upptäcka det. Gud finns hos dig. Berätta för Gud om det som du tänker på och upplever. Precis som pojkarna kan du också få uppleva det fantastiska. Gud är hos dig och Han lyssnar.

Ska vi be tillsammans;

”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår. Amen”

Be tillsammans

Igår när jag var ute i skogen på hundpromenad med väst-götaspetsen Alva, hamnade jag i självömkan.

”Så hemskt det är med detta coronaviruset. Så fruktansvärt att bli sjuk av det och innan man kanske blir sjuk, så går man här och väntar. Väntan innebär att jag inte får jobba, jag får inte åka och hälsa på släkt och vänner, jag får inte åka och handla, jag får inte gå på gudstjänster, konserter, teatrar. Ingenting får jag göra.”

Så flög mina tankar hit och dit. Jag kom till vändslingan, stannade till en stund och lät solens strålar omfamna mig. När jag satt där, kom jag att tänka på några telefonsamtal jag hade haft dagen innan. Goa, glada samtal, som också innehöll en del sorg och smärta. Jag tänkte på mina vänner och så började jag be för dem och deras situation. Jag satt så en stund innan jag vände hemåt.

När jag kom till bäcken och såg vattnet rinna och ringla och dansa sig fram, tänkte jag på livet. Livet är en gåva och just nu lever jag. Jag kan inte vara aktiv som förr, ingen av oss kan det, men vi kan finnas till för varandra ändå.

Vi kan på olika sätt prata och meddela oss med varandra. Det är fantastiskt! Tekniken som hjälper oss med detta är fantastisk. Men så har vi en annan möjlighet till kontakt. Med Gud och de du tänker på. Det är i bönen.

Jag tror på bönens möjligheter och kraft. Att ”bära” en vän, att prata, be till Gud. Att nämna min väns namn och be om hjälp, be om glädje och tröst, tacka Gud för vad vännen får betyda för mig och för andra.

Så om corona håller oss borta från varandra, så når vi varandra ändå, med samtal, med tankar och böner.

Vill du prata med mig eller någon annan i församlingen, så hittar du telefonnummer på hemsidan eller i tidningen Tillsammans Unika. Vill du att vi ska be tillsammans så gör vi det. Vi får dela varandras glädje, sorger och bekymmer. Gud, vår Far lyssnar när vi ber. Han finns vid vår sida. Han överger oss inte.

Känn ingen oro

Nu när kvällarna är vårljusa, glömmer vi ibland bort att tända den lilla lampan i Marias rum, när vi lagt henne. Det har varit så ljust, att vi utan att ha lampan tänd, så har vi kunnat läsa saga, läsa ur barnbibeln och bett ”Guds som haver barnen kär” och sjungit sånger för henne.  Så säger vi god natt, stänger dörren och går ner till köket. Maria sover gott. Mörkret kommer smygande och helt plötsligt kan Maria vakna och inte se något i sitt rum. Hon ropar på oss och rösten darrar av gråt. ”- Det är mörkt. Tänd lampan”. Vi släpper vad vi har för händerna och rusar upp, ja, Arne rusar upp och tänder lampan och tröstar Maria.          –” Var inte rädd, Maria. Pappa är här. Du behöver inte vara orolig”.

Det behöver inte vara mörkt ute, för att vi ska bli eller vara oroliga. Nu är det sådana tider att vi kan känna ständig oro. Vi är hela tiden på spänn, för faran, som hotar. Faran som kan göra oss sjuka, faran som begränsar vårt liv, som gör oss arbetslösa och mycket mera. Faran som är för ett mänskligt öga osynligt. Faran som är ett litet virus. Mitt i denna oro och rädsla, vem ropar du på?

För mycket, mycket länge sedan, lämnade israeliterna ett fruktansvärt förtryck i Egypten. De skulle få bege sig hem, men de hade inga kartböcker, ingen gps att följa. De visste inte var eller när farliga rovdjur skulle dyka upp eller fientliga folkgrupper. De visste inte hur länge maten skulle räcka eller vattnet. Skulle de kunna vada över vattendrag och hur skulle de kunna skydda sig mot sandstormarna? De var nog mycket rädda och oroliga. Vem ropade de på?

Deras ledare ropade på Gud. – Hjälp oss, Gud. Du ser alla faror, du ser hur rädda vi är. Hjälp oss, led oss hem.

Vet du vad som händer? Så står det i Bibeln. På dagen gick Gud framför folket i en molnpelare, så att alla kunde se och hålla rätt riktning. På natten gick Gud i en eldpelare för att lysa dem vägen. Så kunde de vandra.

Gud överger oss inte. Han finns hos dig, när du ropar på Honom. Han vandrar med dig, Han är hos dig dag som natt. Han säger till dig och mig. –Känn ingen oro. Jag överger dig aldrig. Lyft din blick, se med ditt hjärtas öga.  Se på Mig. Var inte rädd!

 

Det stora i det lilla

Det är så härligt väder idag. Vill du följa med på promenad? Vi tar med oss Alva, vår västgötaspets.

Vi går förbi syrenbusken, vars blad håller på att veckla ut sig, en ljus skir grönska omger busken. Nere vid lagårn, vid det öppna vinterstallet strosar korna omkring. Alva skäller på dem, men korna bryr sig inte. Man ser deras längtan i ögonen. Längtan efter det gröna gräset, längtan efter  att ströva på åker och i hage. Snart, snart är det dags.

Nere vid hällen växer vitsipporna i lä mot berget. De visar sina vita fina kjolar, de niger när vi går förbi. Så svänger vi höger in på den gamla körvägen som leder ända upp till Tomteberget. Vi går förbi ett ödehus. Så sorgligt att se det tomt. Hus behöver någon som bor i dem. Visst skulle det vara roligt om någon kom ut på trappan och vinkar när vi går förbi.

På åkern ner mot sjön går Herr och Fru Trana spatserande. Alva springer emot dem, men de ignorerar henne. När vi kommer, däremot, lyfter de från marken, medan de trumpetar en fanfar.

I solens strålar dansar fjärilarna omkring. De dansar menuett och balett, de fladdrar med sina vackra vingar. Vingar som lyser av alla regnbågens färger. Vi stannar och håller upp våra händer, en av de modigaste citronfjärilarna slår sig nästan ner.

Så går vi förbi den porlande Kroktjärnsbäcken. Den brusar och sjunger, den leker tafatt med sig själv. Vi kastar några pinnar i vattnet och Alva ”hoppar” i och hämtar dem. Det är en lek hon aldrig tröttnar på.

Vi kommer in i skogen. Längs skogsvägen står granar och tallar i parad. Stora och stolta susar de i vinden. Längs diket ringlar sig lummern. Där borta är den stora myrstacken. Myrorna rör sig över stacken och de kilar fram och tillbaka på skogsvägen, bärande stickor och strå. Så flitiga och ihärdiga.

Nu kommer vi till ett område där det växer mer lövskog och här håller fåglarna konsert. I alla tonarter, i olika takter, i olika melodier men som tillsammans blir den mest fantastiska symfoni som någonsin har hörts.

Vi går här, du och jag, vi känner en lycka som är svår att beskriva. Vi känner en tacksamhet och en glädje, för det som vi får uppleva.

Så kommer vi fram till vändplatsen, vi står några minuter och bara njuter. Sen vänder vi hemåt igen.

Vad är detta för en fundra tänker du kanske. Det är en fundra om skapelsen, en fundra om Guds stora skaparkraft och glädje. En fundra om tacksamhet för att vi får uppleva den. Jag tror, att även om du går med på promenaden, sittande hemma, så kan du för ditt inre öga se och med ditt hjärta uppleva.

 ”O store Gud, när jag den värld beskådar som Du har skapat med Ditt allmaktsord, hur där Din visdom väver livets trådar, och alla väsen mättas vid Ditt bord Då brister själen ut i lovsångs ljud. O store Gud, O store Gud”         

Vi

Nu är påsken över. Vi har läst och hört om våndan i Getsemane på skärtorsdagen, vi har anat en del av smärtan och våldet på långfredagen, vi har väntat och så till slut har vi möts av ropet på påskdagens morgon; "Kristus är uppstånden, Han är sannerligen uppstånden!"

Alltsedan den första påsken har ropet hörts; "Kristus är uppstånden, Han är sannerligen uppstånden"! Människor har varit så glada över att Kristus, Guds Son verkligen lever och så har man hälsat varandra med dessa ord.

Människor har pratat och berättat för vänner och obekanta om Jesus, som sen i sin tur har berättat, som har berättat och nu idag, finns det många miljoner människor runt om i världen, som tror på Gud. Människor som precis som vi, på påskdagen, hälsar varandra med orden; "Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerlligen uppstånden".

I år fick jag följa påskdagens gudstjänst på tv. Jag var i Nederluleå och deltog i påskdagens glädje där. Sen ringde Judit och sa att hon sett gudstjänsten från Hillsong i Stockholm på nätet och hon tyckte jag skulle se den också. Hillsong är en kristen rörelse från Australien, som sprider budskapet om Jesus, med mycket sång och musik. Det var också en glädje att få delta i den gudstjänsten.

Runt om i vår värld, sprids budskapet om Jesus Kristus, Guds Son. Det sker genom samtal människa och människa emellan. Det sprids från våra många olika kyrkor. Vi kanske utformar gudstjänster på olika sätt, men en sak har vi gemensamt, tron på att "Kristus är uppstånden. Ja, Han är sannerligen uppstånden!"

Det är vi, du och jag, som är påskens vittnen. Det är vi som kan berätta att vi tror på påskens berättelser. Vi tror att Jesus ,Guds Son lever idag och kan möta oss i våra liv. Han finns så nära oss. Så nära som våra andetag och Han viskar sitt Frid i vårt hjärta och själ. Det är oroligt runt omkring oss nu, men Gud är med oss genom allt. Det ska vi berätta om.  

Kristus är uppstånden

En vårvinter hyrde vi en stuga i Grövelsjön en vecka. Det var mycket vinter och vi åkte skidor och pulka och hade det alldeles fantastiskt bra. Näst sista dagen bestämde vi oss för att lyxa. Vi tog de tre barnen med oss och gick till hotellet för att äta mat. Det var fint och dyrt och vi förmanade barnen att ”sköta sig”. Vi fick sitta vid ett bord med vita dukar och sen gick Arne och jag för att ta mat från ett buffébord. Plötsligt, när vi stod och tog mat, hörde vi sång. Det var Judits röst vi hörde. Vi vände oss om. Judit, då 2,5 år, hade klättrat upp på bordet och stod där och sjöng. De andra två barnen hade krupit ner under bordet, för de skämdes så för Judit. Judits sång var klar och stark och hon sjöng; ”Han har öppnat pälioten så att jag kan komma in, genom blodet har Han frälst mig och bevarat mig som sin”. Ja, hon sjöng pälioten istället för pärleporten, som kanske var svårare att uttala. Hela restaurangen fick höra sången gång på gång tills vi kom fram och kunde lyfta ner Judit från bordet.

Det är detta som påsken handlar om. Guds Son, Jesus, har öppnat den förut stängda pärleporten till Gud. Han har gjort det möjligt för dig och för mig att gå in genom den och möta Gud. Dörren har varit stängd, för det har legat bråte i vägen. Bråten är det som har skiljt oss från Gud. Nu har Jesus rensat bort allt skräp, all synd, all död. Allt har Han tagit bort, genom sin död på korset. Detta är helt fantastiskt, men det är inte nog med det. För att dörren till Gud ska kunna öppnas, så måste döden besegras. Döden blir besegrad när Jesus uppstår och pärleporten är öppen för dig och för mig. När vi tror på Gud, är det som om vi går in genom porten och möter vår Herre och Gud.

Det är därför som vi firar påsk. För att komma ihåg, när Jesus öppnade pärleporten till Gud. Det fantastiska är dock, att porten fortfarande är öppen, för var och en som tror.

Nu ska jag ringa Judit och be henne sjunga som förr en gång. ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har Han frälst mig och bevarat mig som sin”

 

Palmsöndag

Här sitter jag vid mitt köksbord. Ute lyser himlen lite matt mellan molnskyarna. Det blåser från norr, det blåser kallt. På bordet står en vas med tulpaner och i en liten äggkopp lyser några tussilago. Jag har nyss läst i Bibeln hur Jesus kommer till Jerusalem. Hans vänner har hämtat en åsna och Jesus rider på den in i staden. Folk skrattar, sjunger, hurrar och jublar över Jesus. De brer ut sina kläder på gränderna, de bryter kvistar från träden och lägger även dem på marken. Allt för att Konungarnas Konung, Jesus, ska rida där. Alla, de som går före och de som kommer efter, ropar ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!”

Vi brukar uppleva mycket glädje och tacksamhet i våra gudstjänster på Palmsöndagen runt om i vårt land. Vi hyllar också Jesus som kommer till oss, bildligt, fridsamt ridande på en åsna. Vi sjunger psalmer som innehåller samma ord, som förr en gång. ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!” Vi viftar med påskliljor och vi delar glädjen med generationer människor före oss. Hosianna!

I år är allt annorlunda. Jag saknar att inte få gå till kyrkan. Jag saknar att inte få se vänner och bekanta samlas, för att tillsammans fira gudstjänst. Jag saknar att inte få sjunga och ära Konungarnas Konung tillsammans. ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!”

När jag sitter här och tänker på vad jag saknar och vad jag inte kan göra i dessa tider, då allt blivit så annorlunda, då glömmer jag bort något mycket viktigt. Jag glömmer bort att Gud har lovat att alltid vara med mig, hur livet än skiftar. Han har lovat vara med mig på dagen. Han har lovat vara hos mig på natten, när jag sover. I ur och skur, i glädje och sorg, i friskhet och sjukdom, i ensamhet, i liv och död, är han med mig. Den vetskapen fyller hela mig med glädje och tacksamhet. Den vetskapen gör att jag kan leva trygg i dessa oroliga tider.

På Palmsöndagen kommer Arne, Maria och jag att sitta här vid köksbordet. Vi kommer att läsa bibeltexten om när Jesus red in i Jerusalem. Vi kommer att sjunga ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!” och vi kommer att tacka Gud för att Han alltid är med oss. Han är hos dig också, där du sitter vid ditt köksbord. Du är inte ensam!

Försonaren som gör allt väl igen

Den 25 mars 1922 föddes tant Siri. Ja, hon var inte tant när hon föddes, men nästan. Tant Siri bodde hos sin mamma Agnes och pappa Hugo så länge de levde och sen bodde hon ensam i huset på Adelswärdsgatan. Tant Siri hade ingen man och inga egna barn, men barn hade hon. Tant Siri var söndagsskollärarinna och varje söndag sjöng hon med barnen, berättade händelser ur Bibeln och lärde oss viktiga bibelverser utantill. En vers vi lärde oss, kallas Lilla Bibeln. Versen kommer från Johannesevangeliet, kapitel 3 vers 16. ”Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Allt blev så fel, när människan bestämde sig för att klara sig utan Gud. Det som varit fint och fantastiskt blev nu till trasigheter, sjukdomar, krig, elände och död. Allt blev bara värre och värre. Gud som älskar oss vill något annat än detta. Hans vilja är motsatsen. Gud vill kärlek, frid, nåd, barmhärtighet.

Hur skulle relationen mellan Gud och människa lagas? Vem skulle sona det hemska som hänt, vem skulle göra allt bra igen? Det blev Guds egen Son, Jesus Kristus, som fick göra det.

Jesus kom till oss, levde under samma villkor som vi. Jesus visade oss vägen till Gud och genom sin död på Golgata, så tog Han våra trasigheter, våra sjukdomar, vårt elände, vår död på sig. Han sonade våra synder. Döden kunde inte behålla Jesus i sitt grepp utan Han uppstod. Om vi, du och jag tror på detta, då är vi Guds barn, Guds älskade barn! Jesus, försonaren, gjorde allt väl igen!

Det här lärde Tant Siri mig och de andra barnen i söndagsskolan i Åtvidabergs Missionskyrka och det är jag mycket tacksam för.

Gud är ljus

I mitt kök hänger en almanacka som Kerstin Svensson har gjort. Hon har målat akvareller och skrivit passande bibelord under bilderna. För mars månad ser man en kvälls- eller nattbild över en mörk himmel och ett mörkt hav. I förgrunden står en fyr stadigt på berghällen och skickar ut sitt ljus till vägledning och räddning, för de som är på havet. Under bilden har Kerstin skrivit; Gud är ljus, inget mörker finns i Honom.

Hösten 2017 låg jag en mycket lång period på sjukhuset. Jag hade fått sår på mitt ben och läkarna försökte med många olika metoder få såren att läka. Det var en mycket mörk tid i mitt liv. Det var inte vetskapen om att jag kanske skulle förlora mitt ben som var värst. Det var smärtan och ensamheten. Jag kände mig ensam trots besök och telefonsamtal. Jag kände mig ensam och övergiven.

Judit kom en dag med ett batteriljus. Det var ett vackert ljus och när man slog på batteriet fladdrade lågan precis som på ett vanligt ljus. Jag lät ljuset brinna på nätterna. När jag hade svårt att sova eller när jag vaknade mitt i natten, brann ljuset och trängde bort mörkret. Ljuset övervann mörkret, skänkte vila och trygghet.

Just nu upplever vi något som vi inte upplevt förut. Ett virus har blivit ett hot mot samhället och mot människan. Mot dig och mig. Det kommer hela tiden mycket information, spekulationer som får oss att tänka, känna och tycka mycket, men det finns inga svar ännu. Så vi ska göra som myndigheterna ber oss.

Glöm bara inte bort Ljuset, som tränger undan mörkret. Glöm inte bort att det finns vila och trygghet, trots de mörka omständigheterna. Glöm inte bort att det finns vägledning och räddning.

Gud är ljus, inget mörker finns i Honom!

Jag pratar (ber) ständigt med Gud. Han vet om hur jag känner mig. Om jag är ensam, rädd, känner mig handlingsförlamad eller är arg och ledsen. Mitt i allt, är Han ljus och trygghet och Han överger mig aldrig. Tillsammans får vi möta denna ”nya” framtid och jag ber som jag bad när jag var liten

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer och lyckan går, Du förbliver Fader vår.

Kampen mot ondskan

Hur är det egentligen i vårt land och i vår värld?

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad.”

Så står det i Jesajas bok från ca 700 f Kr. De orden stämde då och ca 2020 ef Kr stämmer orden fortfarande  in på det samhälle vi lever i just nu. Vi verkar leva i ett samhälle där ”jag” verkar vara den allra viktigaste och för att ”jag” ska få det ”jag ” vill ha, uppleva det ”jag” vill uppleva, så gäller inga regler. Rätt, ärlighet, redbarhet, rättfärdighet kan fara och flyga, bara ”jag” får som ”jag” vill.

Detta synsätt och leverne leder till det vi upplever idag. Oärlighet i affärer, stöld, misshandel, mord, utnyttjande av andra, krig, girighet och så vidare. Det är en mycket dyster bild på vårt samhälle.

I år är det 75 år sedan andra världskriget tog slut. Det har varit många tv-program med överlevare som berättat hur det var. De har berättat om det mest fasansfulla, hemska, omänskliga som man över huvudtaget kan tänka sig. Men, säger en; det fanns en kvinna som delade sin lilla ranson bröd med mig, det gjorde att jag överlevde. En annan berättar om familjen som med risk för sina egna liv, gömde hans familj. En tredje berättar om mannen som kom till lägret och säger att han behöver arbetskraft och på det sättet lyckades befria ett tiotal människor.

Dessa människor som sätter andra före sig själva, de gör skillnad. De vågar att vara ljus i mörkret, de vågar vara salt i förruttnelsen, de visar medmänsklighet och kärlek.

Jesus fick en gång frågan; Hur ska jag leva? Jesus svarar; Du ska älska Herren Gud och du ska älska din nästa som dig själv.

Om vi gjorde det, du och jag, skulle mycket ändras. Då skulle rätten, rättfärdigheten, ärligheten, redbarheten få råda igen och vårt samhälle, vår värld skulle se annorlunda ut.

-Men Ullami, jag kämpar och försöker, det gör jag, men jag orkar inte. Jag orkar inte, jag är så trött.

- Jag orkar inte heller själv. Jag lutar mig mot Gud, utan Honom skulle jag inte klara av nånting. Jag hämtar styrka och kärlek hos Herren. Det bästa är att Han är med mig hela tiden, i ljusa som i mörka stunder.

Prövningens stund

-Ta det här pillret. Du kommer att få jätteroligt på festen ikväll! Så roligt som du aldrig har haft förr.
-Men är det inte farligt?
-Nej! Inte är det farligt. Se på mig, jag har käkat dom i ett halvår nu och så kul jag haft. Det är bara att lägga av med dom när du vill sluta. Prova!

Hon provade, men det var inte bara att sluta med pillren när hon sen ville. Hon hade blivit missbrukare. Många gånger tänkte hon; Varför tog jag tabletterna den där första gången?

-Anslut dig till oss! Ser du inte hur vårt samhälle och hela världen rasar samman. Allting har blivit så slappt. Vi tänker ändra på det. Vårt koncept är det riktiga. För att genomföra det, måste vi ta till vapenmakt. Ansluter du dig till oss så kommer du att rikt belönas.
Han anslöt sig. Hans liv tog slut i ett slag mellan två rivaliserande arméer.

-Du är så vacker, men oj, vilken donna du blir om du går ner i vikt.  Gör du det så lovar jag att du får gå på catwalken i Paris.
Hon gick ner i vikt. Hon svalt sig, fick anorexia och kämpar nu för sitt liv.

-Vill du bli en i gänget? Då måste du gå in i affären och ta grejer för 1 000 spänn, annars blir du inte en av oss.
Hur skulle han göra? Hur skulle du och jag göra? Hur gör vi? Varje dag blir vi frestade till att göra saker och ting som inte är riktigt rätt. Vi vet att det inte är rätt för oss. Men omständigheterna, kamrattryck, längtan efter att vara störst, bäst och vackrast, gör att vi många gånger faller för frestelsen.

När vi fallit kan vi känna oss modlösa, ångerfulla och förtvivlade. Vi visste ju att det var fel, men ändå.

När jag hamnar i den situationen, att jag blir frestad och det gör jag ofta, då försöker jag tänka på Jesus. Han, Guds son, blev också frestad. Jesus blev frestad av den onde, Jesus skulle få hela världen, all dess härlighet  om han bara tillbad den onde och inte Gud. Den onde försökte med alla möjliga knep, men Jesus såg igenom det och höll sig till Gud. Till sist gav frestaren upp.

Vi ska göra på samma sätt som Jesus gjorde, Han höll sig till Gud och det ska vi också göra. För Gud sviker oss inte, utan hjälper oss igenom frestelsen. Glöm aldrig det!

 

 

Det levande ordet

 

Nu vill jag berätta för dig om mitt möte med en fantastisk kvinna. Jag hade fått ett uppdrag. Jag skulle få träffa en kvinna och jag skulle ge henne en ovärderlig rikedom.

Det hände i påsktiden för snart 40 år sen. Allt skulle ske så diskret som möjlig. Jag fick köra långt, många, många mil, innan jag var framme. Det hade blivit skymning. Jag parkerade bilen och klev ur. Jag skulle få gå en bit. Jag tog min resväska, den var tung. På avstånd hörde jag hundar skälla och jag gick så tyst och snabbt jag kunde.

Så såg jag huset, knackade på och där stod kvinnan. Hon såg så glad och förväntansfull ut och hon drog in mig över tröskeln. Vi pratade inte samma språk, men med hjälp av gester tackade hon mig för att jag kommit, frågade om resan hade gått bra och såg sen på min resväska med iver. Jag böjde mig ner och öppnade den och gav henne det hon hade längtat efter.

Kvinnan tog gåvan och tryckte det mot sitt bröst, föll på knä och började gråta. Hon kysste gåvan och började tacka medan tårarna rann.

Det var en bibel jag gav henne. En bibel! Min väska var full av ryska biblar och jag stod i ett litet skjul, med jordtrampat golv. Kvinnan var polska, hon var säkert 70 år, tandlös och man såg att hon var mycket fattig. Hon hade önskat att få ryska biblar som hon skulle skicka över gränsen till Sovjetunionen. Hon kunde inte läsa ryska och skulle polisen upptäcka de ryska biblarna hos henne, riskerade hon 10 års fängelse.

Det hindrade henne inte. Kvinnan vågade, för hon hade i sitt liv fått uppleva, att det var endast hos Gud som hon fann vila, endast hos Gud som hennes inre blev mättat. Hon hade upplevt att Guds Ord är liv, kärlek, nåd, sanning, ja, allt det goda du nånsin kan tänka och mer därtill. Kvinnan hade fått uppleva att det finns ingen annan än Gud och det hade lärjungarna också gjort en gång i tiden.

-Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att Du är Guds Helige.

Den vetskapen gjorde att lärljungarna berättade om Jesus, Guds Son och den vetskapen gjorde att kvinnan delade ut biblar. Bibeln, Guds ord, var så dyrbar för henne, att hon ville ge andra möjligheten att läsa Bibeln och upptäcka Gud.

 

 

Jesus är världens ljus

Inte idag heller, tänkte han när han gick och la sig. Inte idag. Han satte sig tungt och tänkte på hur gammal han var och att kroppen var trött och sliten. Men han hade ju fått löftet. Löftet!  Löftet att få se räddaren och frälsaren innan han dog. Men nu måste det nog ske snart, tänkte Symeon. Han böjde huvudet och tog sig en pratstund med Gud innan han somnade.

Hon var där jämt. Dag som natt. Man visste att hon hade varit gift en gång för länge sen, i 7 år ungefär, innan hon blev änka. Men nu hade hon varit i templet hur länge som helst. Hanna var visst 84 år men hon orkade gå omkring och hon bad och bad och bad.

Idag var det dags. Idag skulle Josef och Maria ta med sig Jesus till templet för reningscermonin. 40 dagar hade gått sen han föddes och nu var det dags. Allt hade varit så omtumlande i början, tyckte Maria. Först att föda ett barn, sen alla människor, herdar och vise män långt ifrån och änglar, som berättade att det var nåt särskilt med hennes son. Men nu hade det varit lugnt och det var skönt. Det tog ju ett tag att vänja sig vid att vara mamma. Maria gjorde iordning sin lilla familj, de tog duvorna till offret med sig och gick.

-      Symeon vakna. Det är dags nu.

Symeon satte sig käpprakt upp ur bädden. Vad var det? Var det någon som sa att det var dags? Kunde det vara möjligt? Skulle löftet infrias idag? Symeon steg upp, klädde på sig och gick så fort han kunde till templet.

Hanna stod nära porten där människorna kom in i templet. Hon såg den gamle mannen Symeon som ivrigt gick av och an. Hon ställde sig på sidan om och bad.

Josef höll i duvorna och Maria bar Jesus. De gick in genom porten och stannade upp, för att se åt vilket håll de skulle gå. Plötsligt kom en äldre man emot dom. Han såg så glad ut, men på hans kinder rann tårarna. – Jag heter Symeon, sa han. Kan jag få hålla barnet? Maria räckte honom Jesus och Symeon tog honom i sin famn. Han sa;

”Tack gode Gud. Nu låter Du din tjänare gå hem, i frid, som Du har lovat. För mina ögon har sett frälsningen som Du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Ditt folk Israel”. Så gav Symeon tillbaka Jesusbarnet till Maria och Josef och sa; Gode Gud välsigne er!

Hanna hade ju stått bredvid och nu kom också hon fram och tackade och prisade Gud för barnet.

En dag fick jag ett paket på posten. Det var från min syster Cecilia. Inuti låg en bok och sen stod det på ett litet kort. ”Läs den här. Den är annorlunda men väldigt bra”. Jag läste den och sen sa jag till Arne, min man, läs den här, den är så bra. Så mötte jag en kvinna på biblioteket som sa; har du läst den här boken, den är så bra. Ja, den har jag läst.

Vi har lingonsylt till gröten hemma. Det är världens godaste lingonsylt. Receptet är från min gammelmormor Augusta. Du skulle bara smaka, inte för söt, inte för sur, utan helt enkelt världens bästa lingonsylt!

Det är så vi gör. När vi upptäcker något bra, vet något bra, är med om något fantastiskt så vill man berätta, tala om, så att alla ska veta och förstå hur bra det är.

Exakt det gjorde Hanna också. Hon berättade för alla om barnet.

Hon berättade om den som Gud hade sänt till världen, till oss. Jesus, Guds son. Han som är Världens frälsare och räddare. Jesus som är ljuset i mörkret. Jesus som är livets bröd och livets vatten.  Jesus som är livet. Jesus som är! Han som är! Jesus som är nära dig, han som är din frälsare och vän.

Detta berättade Hanna och Symeon om. Alla som de mötte fick höra…. och det vill jag också berätta om. Det är därför jag skriver mina fundror.

Om du visste vad Gud har att ge!

De sista veckorna av pappas jordeliv var jag och mina syskon tillsammans med pappa hela tiden. Det var och är värdefulla dagar. Dagar som jag kommer att minnas. Dagarna präglades av sorg och avsked, men också av glädje, tacksamhet och framtidstro.

Pappa var hela tiden klar i sin tanke och han berättade. Han berättade om sitt liv, om hans och mammas gemensamma liv och han berättade om livet han snart skulle leva.

Vet ni, sa pappa. Gud var med ända från början. Mina föräldrars och mostrars böner bar mig. Mycket hände med en livlig pojke, men Gud beskyddade mig. Det var farligt att hoppa mellan isblocken på viken, jag blev svårt hundbiten, jag blev påkörd av en bil och blindtarmsopererad av en berusad läkare på midsommarafton och mycket mer, men Gud bevarade mig.

Ullami Carlsson Bild: Petra Garman

Så blev jag äldre och fick ta mycket ansvar. Min pappa Nils var på sjön som ångmaskinist och jag fick hjälpa till hemma. Men vet ni barn, också där ledde Gud mig. Från det ena jobbet som springschas, till järnvägen, till att sedan börja på yrkesskolan för att utbilda mig till finsnickare, möbelsnickare. Under den här tiden träffade jag Ulla, er mamma. Vi var unga men vi har hållit ihop, från hösten 1941, tills mamma dog 2018. Vilken glädje och kärlek vi fick uppleva, tillsammans med varandra, men också från Gud. Mångt och mycket var lätt, men det fanns svåra stunder också. Ekonomin kärvade ibland, men svårast var det när ni barn blev sjuka eller hade det svårt. Vi litade på Gud hela tiden, vi bad om kraft och glädje mitt i det svåra och Gud var med oss, det kände vi. Kom ihåg det barn, Gud överger er inte, Han går med när det är lätt men han vandrar även med när det är svårt. Ja, då till och med bär Han oss.

Ja så blev det Åtvidaberg och ritkontoret på Facit men till slut kom jag dit jag ville. Jag blev lärare. Allt det här vet ni, men kom ihåg, ingenting, ingenting är värt så mycket, som att vara Guds barn. Jag har levt i 94 år och jag vet att det viktigaste för mig har varit att leva livet med Gud.

Tänk om människor förstod vilken trygghet och vilken kärlek det finns att få av Gud. Tänk om de visste vad Gud har att ge! Ge den som tror på Honom! Nu kommer jag snart att dö från detta liv, men jag tror fullt och fast på, att jag kommer hem till Gud och då börjar Livet med stort L.

Så sa pappa till oss, men det är även en hälsning till dig. Gud har att ge, vill du ta emot?