Veckor då vi fått råd och instruktioner om hur vi bäst skyddar oss själva och varandra från att, helst sprida smittan alls. Men framför allt att hindra den från att nå dem som kan dö av den eller från att allt för många behöver vård samtidigt.Sociala medier och gammelmedia har fyllts av goda råd och glada tillrop om hur vi kan gå till väga. Mitt i krisen har det varit en nästan euforisk stämning av att nu går vi tillsammans och klarar det här.
Men nu har det gått några veckor, och det är inte spännande längre. Mest bara så skrämmande som det faktiskt är att ett virus som hotar människors liv sprids över världen och inte ens den mest avancerade vård klarar alltid av konsekvenserna.
Det är inte längre roligt att hitta på alternativa sysselsättningar eller leka belägring. Situationen börjar helt enkelt tära på oss.
Då är det lätt att börja leta efter syndabockar. Vems fel är det att vi inte rår på detta virus? Vems fel är det att vården inte räcker till? Kan det vara Folkhälsomyndighetens eller politikernas? Självutnämnda experter får bli våra hjältar, men risken är att de många rösterna splittrar oss och gör oss mindre lyhörda för vårt kollektiva ansvar i denna situation.
Vi sneglar efter andra lösningar än de officiella riktlinjerna och börjar undra om det inte vore bättre att göra si eller så.
Oron tror jag föds ur att ingen VET. Ingen har varit i denna situation förut. Och det är en situation som vi inte är vana vid. Vi har i en hel livstid levt i ett av världens rikaste och mest välorganiserade länder med en väl utvecklad sjukvård. Vi har därigenom invaggats i en tro på att varje hot mot vår livsstil är en förolämpning som det måste finnas någon att hålla ansvarig för. Men vad det gäller Corona kommer det inte hjälpa att avsätta aldrig så många ministrar eller generaldirektörer. Vi kommer inte undan. Men vi kan hjälpas åt att göra dess konsekvenser mindre ödesdigra genom att följa de råd vi får. Ingen VET vad som är det bästa, för vi har inte varit med om detta tidigare, men Folkhälsomyndigheten är den instans som har bäst förutsättningar att ”gissa rätt”.
Ingen förbjuder oss att vidta större försiktighetsåtgärder än de rekommenderade, men vi bör inte nonchalera de vi får. Inte heller försvinner viruset av att vi utnämner hjältar eller bovar. Nu måste vi fortsätta hjälpas åt, vara uthålliga på ett sätt som vi aldrig utmanats till förut och se på varandra med barmhärtighet. Varken i kris eller vardag finns hjältar eller bovar, det finns bara människor.
Och så finns Gud. Till Gud kan vi vända oss i vår förtvivlan och rädsla, vi kan vända oss till Gud för att be om styrka att hålla ut och vi får be om viljan att se på varandra med barmhärtighet.
Det är skrämmande tider när livets bräcklighet, som alltid är vår verklighet, blir uppenbar för oss alla. I dessa tider får vi gå samman och be Gud bära oss alla. För också detta ska passera.
Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
2 Timoteusbrevet 1:7
Monica Wallsten, kyrkoherde