En del i att vara människa, är att söka efter mening i det som sker. Vi är i en tid när frågor om liv, död, sorg, mening, framtid betyder mer än annars. Vi tänker och känner alla olika om både frågorna och svaren. Vi är olika, men delar ändå alla den situation vi lever i. Några drabbas hårt, andra inte lika illa, men oron och frågorna bär vi alla med oss. Vi är tillsammans, här och nu, i den tid som är.
För de flesta är, tack och lov, tanken på en pandemi som Guds straff helt främmande. Men – visst finns vår tro och våra tankar om Gud närvarande hos oss. Finns Gud där? Känner jag mig övergiven av Gud? Känner jag ilska och vrede mot Gud för det lidande som drabbar människor, kanske också mig? Eller rädsla för en straffande Gud?
Också där är vi tillsammans. Så länge människan funnits, har vi brottas med de tankarna och känslorna. Och det är som det ska. Hur ser min egen tro ut? Precis som livet skiftar mellan sorg och glädje, ljus och mörker, så skiftar också min tro. Ibland är Gud tyst och avlägsen och jag känner mig utlämnad och ensam. Ibland är Gud så nära och levande.
Det jag till sist alltid kommer tillbaka till, genom alla skiftningar, är att Gud finns vid min sida. Och inte bara min, utan sida vid sida med allt levande och med varje människa. Vi är tillsammans, med Gud och varandra, och tillsammans tar vi oss igenom en tid som är.
Hans-Cristian Nyström
Kyrkoherde.
