För några veckor sedan var det Pride i Stockholm och jag som kyrkoherde fattade beslutet att vi ska hissa prideflaggan, jag beskrev det beslutet i ett inlägg på Facebook som man även kunde läsa på vår hemsida. Jag var inte ensam om att fatta ett sådant här beslut. Vi är många församlingar som hissar prideflaggan.
Vi gör det som ett uttryck, inte för att vi vill stoltsera med att hänga med i tiden, eller vara en i gänget. Utan för att vi är en kyrka där alla människor får vara de dom är. Och vi är en kyrka som inte tolererar hat, våld eller hot om våld – i några lägen.
Prideflaggan innefattar en del av mänskligheten som lever under förtyck i många delar av världen. Men även här i vårt land är det många barn som börjar skolan den här veckan som inte vågar säga att de är kära i någon av samma kön eller att de känner att de är födda i fel kropp och vill byta kön. Det här gäller även vuxna. Och många är berättelserna om hur de som vi kallar HBTQIA+ utsätts för hat, hot om våld och våld. Det är inte ok och kan aldrig vara det i ett demokratiskt samhälle. Det är inte ok kan aldrig vara det i en kristendom vars Gud talar om att vi ska älska vår nästa. En Gud som lät sig födas som ett litet barn i obetydliga, fattiga förhållanden och som sedan välkomnade alla människor, särskilt de som ansågs vara på samhällets botten.
Gud vill att vi ska leva som vi lär. Det tänker jag att texterna för den 11 söndagen i trefaldighet handlar om (Jesaja 1:10-17, Jakobsbrevet 1:22-25, Matteusevangeliet 23:1-12). Vad som beskrivs i Jesaja och Matteus är skenhelighet. Slaktoffer och bönetofsar som bara blir tomma uttryck för en falsk religiositet. Gud vill se att vi lever som vi lär, att vi med Jakobsbrevets ord inte bara blir Ordets hörare utan också dess görare.
Tron är en gåva från Gud. Den väcks inom oss. Men den ska inte stanna där utan tron ska komma till uttryck i våra handlingar. Ett sätt att göra det är att formalisera tron vilket den religiösa människan alltid har gjort. Vi kristna gör det i byggnader – som kyrkor, kläder -som dopdräkter, och gudstjänsters liturgi. Och förstås våra skrifter, de är ju också att formalisera tron.
Det är just formaliserandet som gör det hela komplicerat. För formaliseringen är ju inget som Gud har skapat. Det är ju vi som använder oss av detta för att finna trygghet i ritualer och igenkänning med varandra. Så här gör vi i Svenska kyrkan, det är vad som kännetecknar oss och skapar vår identitet.
Kristendomen är världens största religion, men den är inte likriktad utan mångfacetterad. Det finns så många olika kristna samfund. Vad som förenar är tron på Jesus Kristus som vi har fått från Gud. Vad som skiljer åt är just hur vi har formaliserats. Det ena är inte bättre än det andra. Det finns rum för olikhet i Guds rike. Och det är nog nödvändigt med dessa olika samfund, för vi människor är olika.
Det här är vi i Svenska kyrkan. Vi lever ut vår Gudstro på detta sätt, så här formaliserar vi oss. Det är något gott. Men det är inte allt, och det får ringa betydelse om vi inte lever som vi lär. Om våra ritualer blir viktigare än hur vi faktiskt låter tron ta sig uttryck i våra händer – i våra liv.
Det inlägg som gjordes på Facebook av mig på församlingens sida slog rekord i antal läsningar, hur många som reagerade med tumme upp eller ner samt kommentarer. 477 kommentarer. De allra flesta reaktioner har varit positiva. Jag gjorde inte det här för att få likes eller bli populär. Men jag vill att vi ska leva som vi lär.
Nu, blir det komplicerat för det finns absolut olika tolkningar av Bibeln. Så är det. Bibeln är i sig inte en uppenbarelse från Gud, likt Koranen, nej, vår uppenbarelse är Jesus Kristus. Bibeln är berättelser om människors upplevelser om Gud, frälsningshistorien och olika existentiella frågor om varifrån vi kommer, varför vi finns och var vi ska. Inte ens bibeln har en klar linje i vad ”den” tycker i olika frågor. Det är inte en bok som ger oss tydliga vetenskapliga svar. Utan det är en bok vars innehåll är skrivet av människor och har valts ut av människor. Det är en viktig bok för oss kristna. Jätteviktig.
Men vi tolkar den inte på samma sätt alla gånger. Jag ser inte det som ett problem i sig. Problemet kommer sig av att man gärna vill påstå att man äger sanningen, den rätta tolkningen och att andra som tycker annorlunda inte bara har fel utan också är satan själv.
För jo, i det här Facebookinlägget så var det några som i sina kommentarer skrev att Svenska kyrkan är satans kyrka. Vi driver irrläror. En sådan diskussion kan jag ta. Jag kan berätta om Svenska kyrkan som evangelisk-luthersk och vad det innebär i att vi är i ständig utveckling. Att vårt fokus är Jesus Kristus, bibeln, tron och att frälsningen kommer av Gud. Att alla får själva läsa bibeln och utveckla en egen relation till Gud. Att vi alla har ett gemensamt uppdrag i det allmänna prästadömet att sprida evangelium.
Vad som inte är ok och som jag inte kan acceptera är de kommentarer som häver ur sig, hat, lögner och raljerande om andra människors tro eller kärlek. Skulle jag det, så skulle jag inte leva som jag lär. För Jesus talade om att vi ska älska vår nästa. Det innefattar att man behandlar alla lika, med respekt, kärleksfullt och med ögon för de som är allra minst i vårt samhälle.
I kommentarerna skrevs också något om Sodom och Gomorra, det brukar det göra. För i den berättelsen står det om män som ”ligger” med män. Sodom och Gomorra nämns även i Jesaja som vi läste igår. Där handlar det om skenhelighet – vilket likställs med hur det var i städerna Sodom och Gomorra. Den berättelsen i gamla testamentet handlar enligt mig, och många andra, inte om homosexualitet, utan det är en berättelse om hur folken i dessa två städer inte välkomnar främlingar – ett genomgående tema i Bibeln är att ta emot främlingar och vara gästfri mot alla, det är ju så Jesus gör. I Sodom och Gomorra hotar man i stället främlingar med hot om våld och våld. Våldtäkt är en del av det agerandet. Främlingar hotas med att bli våldtagna. Och då särskilt män. En strategi som använda även idag i krig – män våldtar män och kvinnor för att kränka och bryta ned.
Våldtäkt handlar endast om våld och inte kärlek eller sexualitet.
Gud bestraffade Sodom och Gomorra för deras våld mot främlingar. Det är den gängse tolkningen idag.
Vi kan tolka bibeln olika och välja olika sätt att ge uttryck för vår tro på Kristus. Vi har vår fria vilja – också något som präglar vår evangelisk-lutherska kyrka. Men som kyrkoherde kommer jag i alla sammanhang kräva att vi behandlar varandra med respekt, att vi lyssnar, och att vi välkomnar främlingar – de som är annorlunda från oss eller tänker annorlunda.
Jag är kyrkoherde i Svenska kyrkan, jag är utbildad teolog. Så länge jag håller mig inom ramen för Svenska kyrkans tro och liv så får jag uttolka och uttrycka min tro och teologi. Det får även du. Jag välkomnar samtal, möten och en gemenskap dit alla är välkomna. Här ska inte finnas plats för hat, hot om våld eller våld.
Jag vill också att vi strävar efter att inte vara skenheliga. Att vi inte bara pratar vackert utan även omsätter tron i handling. Att liturgin -hur vi gör i gudstjänsten- aldrig blir viktigare än vi människor är. Att vi inte bara ber för utan även agerar för en bättre värld.
Nu var det pride, nästa gång kan det vara en annan minoritet eller miljön eller människor som far illa runt om vår värld i naturkatastrofer och krig.
Den tro vi har på Gud ska påverka hur vi lever våra liv. Det påverkar hur vi ser på samhället. Det påverkar hur vi ser på olika politiska frågor. Tron är inte en privat företeelse utan en kraft som kan förändra en hel värld. Som troende har vi makt. Låt oss använda denna makt till att älska vår nästa. Även den nästa som inte är som oss.
Jenny Nordström, kyrkoherde
