Så får 450 barn en bättre jul

Idén föddes en decemberdag för elva år sedan. Företagaren Andreas Kullberg
hade fyra julskinkor över och en önskan om att dela med sig till barnfamiljer.
Han tog kontakt med kyrkan och ett samarbete drog igång. Julänglarna
förmedlade mat och presenter från företag, föreningar och privatpersoner.

– Jag minns år fyra, vi hade berg av mat och paket. I dag ber vi om pengar.
Folk swishar och vi köper presentkort.

I fjol skänktes en halv miljon kronor och 450 barn i Karlstad med omnejd
fick del av gåvorna. Det är pastoratets diakoner som delar ut presentkorten
till familjer de har kontakt med.

– Det blir ett möte och ett samtal också, inte enbart en summa att handla
för, poängterar Andreas.

Att Julänglarnas verksamhet växer varje år tror han beror på den lokala förankringen och att allt som skänks delas ut. Inga pengar går till löner eller administration.

Vilka familjer som får del av julklapparna vet bara kyrkans diakoner.
– De står som garant för integritet och trovärdighet. Anonymiteten är viktig.
De här gåvorna ska vara skilda från det offentliga.

Andreas berättar att för vissa kan en extra matkasse betyda att familjen slipper
makaroner och ketchup på julafton.

– När vi startade Julänglarna tänkte jag nog mest på barnens glädje, i dag ser
jag lika mycket föräldrarnas lättnad.

Maria Stade är diakon i Kronoparkskyrkan, en stadsdel där ett 40-talfamiljer
får hjälp från Julänglarna. Hon ser stora behov och tycker att fattigdomen ökar.

– Jag möter personer som har det extremt svårt, en del har inte mat för dagen.
Hon kallar presentkorten från Julänglarna för en ”barmhärtighetsgåva”.

– I övrigt tycker jag inte att vi ska ge pengar. Kyrkan får aldrig bli en alternativ
socialförvaltning. Vi har olika roller och kompletterar varandra. Det är viktigt.
Att de presentkort hon delar ut kan användas fritt i mataffärer och köpcentrum
ser hon som en fördel. Visst kan förtroendet missbrukas men det är ytterst sällan
som barnfamiljer inte handlar mat och julklappar för den summa de fått, menar
Maria. Föräldrarna skriver dessutom under på att allt ska gå till barnen.

Men att kontrollera är inte aktuellt. Julänglarnas gåva är en kärlekshandling. Inte
ett bidrag.

– Det skulle vara integritetskränkande att komma med pekpinnar. Det kunde varit
jag som plötsligt hamnat i den här situationen, vilket bemötande skulle jag då vilja
ha, frågar hon sig.Som diakon är hennes uppgift att se varje människas kraft och förmåga, och genom samtal stärka och mobilisera till självhjälp.

Helena Söderqvist