Bibelguide: Matteusevangeliet

Matteus markerar inte bara talet 14 i sin släkttavla. Ett annat viktigt fokus, som betonas i början, är just det faktum att Jesus är jude, son av Abraham, son av David. Så börjar släkttavlan med Abraham, judarnas urfader, till skillnad från Lukasevangeliets släkttavla, som börjar med Adam, mänsklighetens urfader (se Lukas 3: 23-38). Här avslöjar såväl Lukas som Matteus sina olika betoningar. Lukas vill betona Jesus universella drag. Matteus vill betona Jesus judiska drag.

1:19. Här berättas hur Josef på ett snyggt sätt önskar bryta med Maria, eftersom hon är gravid. Enligt den judiska lagen (Femte Moseboken 22:13-30) skulle man nämligen sända bort sin brud om hon inte var orörd. Men Josef har en dröm, som får honom att inte göra så. Drömmar är viktiga i Matteusevangeliet, och de inträffar ofta vid viktiga tillfällen i berättelsen (jfr Pilatus hustrus dröm i Matt 27:19).

1:23. En egenhet för just Matteusevangeliet är dessa hänsyftningar till Gamla testamentet. Det är för Matteus viktigt att visa att berättelsen om Jesus har sin botten i Gamla testamentet, och att det som sker redan var förutbestämt. Gud har en plan. Dessa citat brukar kallas för reflektionscitat, och det finns tio stycken sådana i Matteus. ”Så uppfylldes det…”. Flera av dessa reflektionscitat berör sådant som inte hörde till de vanligaste förväntningarna på Messias. Inte skulle väl Messias födas av en ogift mor, tvingas i landsflykt eller växa upp i en liten håla i Galileen? Jo, precis så, och reflektionscitaten visar det.

Herodes dog år 4 före vår tideräkning. Den irländske munk som år 533 skapade vår tideräkning räknade helt enkelt fel. Men sådant får man så att säga räkna med.

2:2. Hur ska man förstå detta med stjärnan? Och hur kan en stjärna leda någon? Vad vi vet är att år 7 före Kristus så möttes Jupiter (som symboliserade världshärskaren) och Saturnus (som symboliserade Syrien/Palestina) i fiskarnas stjärnbild (som symboliserade sluttiden). Detta händer vart 257:e år. Och man har funnit flera babylonska stjärnkalendrar som förutsagt denna konstellation.

De tre vise männen har alltid varit populära. De var det redan i fornkyrkan. Och de är ofta avbildade i tidiga kristna gravar och i den allra äldsta funna kyrkan, Dura-Europos i dagens Syrien. Det står dock inget i texten något om hur många de var, men eftersom tre gåvor nämns kom traditionen att göra dem till tre (se mer i faktarutan).

Parterkungen Tiridates reste med sina tre söner till Rom för att hylla kejsar Nero år 66, just på grund av en uppenbarelse de fått efter att ha studerat stjärnor. Och de kallas av Plinius den äldre just för magoi, alltså samma grekiska ord som används i Matteus för de vise männen.

2:16. Dödandet av barn för här tankarna till berättelsen om Moses, och hur Farao beslutar att döda barn i Andra Moseboken. Det är över huvud taget en tydlig koppling i Matteus första kapitel mellan just Jesus och Moses. Herodes var mot slutet av sitt liv sjukligt misstänksam, och han avrättade flera av sina närmaste. Kejsar Augustus lär om Herodes ha sagt att det var bättre att vara Herodes gris (hys på grekiska) än att vara hans son (hyios på grekiska), eftersom judar inte slaktade grisar.

Texten betonar att det var tre gåvor. I bakgrunden här finns Jesaja 60:1-6, ”folkens skatter skall tillfalla dig, guld och rökelse ska de bära” men också Psaltaren 72:11ff: ” Honom skall alla kungar hylla, alla folk skall tjäna honom... Må han leva och hyllas med guld från Saba.” 

2:18. Här citeras Jeremia 31:15. Minnet av de dödade barnen har kyrkan alltsedan 400-talet firat den 28 december, det vi idag kallar för Värnlösa barns dag.

2:23. Jesus växer upp i Nasaret – en betydelselös nordisraelitisk by, som inte är omtalad före evangelierna. 

De tolv vise männen

Har du en julkrubba hemma? Många av oss har det. Det var faktiskt Fransiskus, det välkända 1200-talshelgonet från Assisi i Italien, som startade traditionen med julkrubba. Fast han gjorde det på riktigt, med verkliga djur och verkliga människor i kyrkorummet.

I varje julkrubba har de tre vise männen än idag en självklar plats. Men var de tre? Och varifrån kom de egentligen? Och vilken är egentligen kopplingen till det svenska landslaget i ishockey?

Det är i Bibelns Matteusevangelium som det berättas om de vise männen. Och i vår tradition ansågs de tidigt vara tre till antalet. Men i andra traditioner har de varit fyra, sex och tolv. Ja, i Iran finns en plats där de 12 vise männen ska vara begravda. Den grekiska grundtexten kallar dem för magoi, det grekiska ord som vi än idag använder för magiker. Det står i plural, de är alltså minst två, men Matteus anger inte exakt hur många de var. Dock nämns tre gåvor - guld, rökelse och myrra - och det är härifrån tanken på att de var just tre kommer.

De vise männen kom tidigt att bli ett av de mest populära bibliska motiven att avbilda, och redan i katakomberna kan man se bilder av dem. Ja, den äldsta funna kyrkan i världen, Dura-Europos i nuvarande Syrien (förmodligen byggd redan år 232 efter Kristus), har en avbildning av de vise männen. De vise männen var hedningar – liksom de flesta kristna – och var därför lätta att identifiera sig med. De är dessutom föredömen i texten, eftersom de faller ned och tillber Jesusbarnet. Tidigt blev det därför viktigt att avgöra varifrån de vise männen kom och vilka de var. Enligt vissa var de från Arabien, enligt andra från Persien, och efterhand kom just persiska kläder att dominera i avbildningarna.

På femhundratalet efter Kristus fick de dessutom namn: Kaspar, Melchior och Balthasar. Kaspar avbildas ofta som skägglös och ung, Melker som en skäggig gammal man, medan Balthasar alltid är mörkhyad.

Kulten kring de tre vise männen och deras reliker kom att bli extra viktig i tyskspråkiga områden under senmedeltiden. Ja, en del historiker menar att Sveriges heraldiska nationalsymbol, Tre kronor, ursprungligen kommer från Köln. Relikerna från de tre vise männen ansågs nämligen finnas i Köln, vilket medförde att tre kronor kom in som symbol i Kölns stadsvapen. De heliga tre konungarna vördades högt även i Sverige, och många vallfärdade till Köln för att se relikerna. Redan på 1270-talet återfinns Tre kronor på Magnus Ladulås sigill, och på 1330-talet kom det att bli symbol för konungariket Sverige.

Se där vad lite kunskap om evangelierna kan leda till. Så nästa gång du ser Tre kronor spela hockey, då vet du att det är Kaspar, Melchior och Balthasar som finns avbildade på tröjan.

De tre kungarna som genom årtusenden varit föredömen för oss just eftersom de valde att falla ned och tillbe Jesusbarnet.

”Omvänd er. Himmelriket är nära”, dessa ord var förmodligen inte bara Johannes Döparens utan också Jesu huvudbudskap (3:2 och 4:17 är identiskt lika). Ordet för omvändelse (meta-noia på grekiska) kan också översättas ”Tänk annorlunda”. Ordet ”Himmelriket” som nämns här är viktigt för Matteus, begreppet förekommer hela 32 gånger i Matteusevangeliet.

Johannes Döparen har typisk profetklädsel på sig, jfr Andra Kungaboken 1:8 där profeten Elias kläder omtalas. Det fanns inom judendomen vid denna tid en förväntan på att profeten Elia, som rest upp till himmelen i en vagn (Andra Kungaboken 2:11) skulle komma tillbaka innan Messias kommer.  I Matteus 11:4 och 17:9-13 sägs uttryckligen att Johannes Döparen är Elia.

När Jesus döps sänker sig anden över Jesus. Inom judendomen vid denna tid menade man att Gud hållit tillbaka sin ande efter de sista profeterna, och att anden skulle komma igen vid sluttiden. 

4:2. 40 dagar och 40 nätter. Även Mose var 40 dagar och 40 nätter på Sinai berg (2 Mos 24:18). Även här ser vi kopplingen mellan Jesus och Moses, som är viktig för Matteus.

Jesus och Djävulen har i denna berättelse ett skriftlärt samtal, där Jesus samtliga svar är hämtade från Femte Moseboken kapitel 6-8, och där samtliga berör det som ofta kallas den judiska trosbekännelsen. Det står avslutningsvis att Djävulen lämnade honom för en tid. Jesus kommer nämligen att utsättas för en fjärde frestelse av Djävulen, i Matt 27:40.

4:17 och 16:21 delar in Jesu verksamhet i två delar, ”Från den tiden…”.

Jesu första lärjungar är fiskare. Fisket bedrevs i stor skala, närmast industriellt, och huvudort för fiskeindustrin var Magdala, varifrån man exporterade torkad och saltad fisk.

4:23 sammanfattar Jesu gärning: han undervisade (lade ut lagen), förkunnade (proklamerade himmelriket) samt botade. De grekiska ord som används är didaskon (jfr didaktik, undervisning), kerysson (kerygma, budskap) och therapeuon (terapi, helande).

4:18 ff. Det var praxis att skriftlärda judar omgav sig med lärjungar.

I dessa två kapitel står kallelsen att vara Jesu lärjunge i centrum. Här möter oss Jesu andra tal i evangeliet, Utsändningstalet (det första var Bergspredikan, i kapitel 5-7). Det har noterats att Jesus håller fem stycken tal i Matteus, och att dessa fem tal möjligtvis, för den ursprunglige läsaren/åhöraren, förde tankarna till de fem Moseböckerna.

Talet börjar med att lärjungarna får befogenhet och makt att göra samma gärningar som vi sett Jesus göra i kapitel 8 och 9, ”bota alla slags sjukdomar och krämpor” (10:1). Sedan nämns de tolv ”apostlarna” (10:2), och detta är enda gången i evangeliet som de tolv kallas just ”apostlar” (annars kallas de lärjungar). Ordet kommer från grekiskans apostolos, som betyder att vara någons sändebud med fullmakt att företräda denne, vi kan tänka oss som en ambassadör. Det är en tydlig betoning på att de är just tolv (10:1, 10:2 och 10:5). Förmodligen vill Matteus på detta sätt tydliggöra att de tolv apostlarna motsvarar Israels tolv stammar. Notera således att det i listan nämns tolv namn, trots att vi så här långt i evangeliet faktiskt bara stött på fem av dem.

En annan viktig poäng här är att Petrus nämns först, och med betoning på att han är just först: ”Först Simon, som kallas Petrus” (10:3). Matteus har en förkärlek för just Petrus, något vi kommer att se mer av i evangeliet framöver. Historiskt kom orden ”Först Simon…” att få stor betydelse, eftersom katolska kyrkan menade att Petrus var den förste påven. Man använde sålunda just detta bibelställe som ett argument för påvens överhöghet över alla övriga apostlar och biskopar.

Det grekiska ordet mathetes (som översätts med ”lärjunge” i bibeln) betyder just elev, lärling, efterföljare, student och härleds från verbet manthano, ”(att) lära sig”. Att vara lärjunge är sålunda att vara student. Att vara lärjunge handlar här också om en relation, det går alltså djupare än att till exempel passivt dyka upp på en föreläsning en gång i veckan. Men vi kan alltså redan i begreppet lärjunge se en tydlig koppling mellan att vilja lära känna Jesus och att lära sig, att stå i en kunskapsrelation. Att vara kristen är att leva ett liv. Men det innebär också att vara aktiv, att lära sig vissa saker.

Notera att Jesus förbjuder lärjungarna att gå till hedningarna och till samarierna (10:5). Ett judiskt ordspråk som förmodligen kommer från denna tid lyder: ”Den som äter samariernas bröd är lik den som äter griskött”. Och att äta griskött är som bekant helt förbjudet för en jude. Samarierna sågs som avfällingar, eftersom de beblandat sig med andra folkslag, och dessutom hade en annan tolkning av den judiska lagen. Dessutom hade de ett eget tempel i Samarien, och offrade därför där och inte i Jerusalems tempel. Samariernas låga status är för övrigt en viktig poäng i flera andra bibelställen (bland annat i Johannes 4:1-42 och Lukas 10:25-37). Men förbudet att gå till hedningarna och samarierna är tillfälligt: i Missionsbefallningen, som avslutar evangeliet, sägs uttryckligen att lärjungarna ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Och som av en händelse är det exakt samma grekiska ord för att gå ut (poreuomai) som för hedningar (ethne) som används i såväl 10:5-6 som i 28:19.

I Utsändningstalet uppmanas lärjungarna att göra det Jesus gjort i kapitel 5-9, nämligen att förkunna att himmelriket är nära (10:7) och att väcka upp döda och göra spetälska rena (10:8). Det sistnämnda, att väcka upp döda och göra spetälska rena, var två kraftgärningar som det ansågs att endast Gud kunde göra. Budskap: Guds rike är här.

Utsändningstalet ställer hårda krav på lärjungarna: det enda man får ha med sig är en skjorta (10:10). Det är tydligt att lärjungarna kan vänta sig samma öde som Jesus, och att det gäller att leva som man lär. Man sänds som lärjunge ut ”som får bland vargar” (10:16), något som kommer att tydliggöras genom det motstånd Jesus och lärjungarna kommer att möta i evangeliet med start i kapitel 12.

Sparven är central lite senare i talet (10:29 ff). Sparvar var en del av de fattigas kost, vilket blir tydligt i hänsyftningen ”säljs inte två sparvar för en kopparslant” (10:29). En kopparslant var en sextondels (1/16) denar, och en denar var en dagslön. (En liten intressant detalj: i Lukas 12:6 säger Jesus: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar?”. Mängdköp fanns med andra ord redan i antiken…).

Utsändningstalet slutar i och med 11:1. Här tydliggörs dessutom att talet var riktat till de tolv lärjungarna, detta till skillnad från Bergspredikan, som ju var till hela folket. Orden ”När Jesus hade avslutat…” (11:1) avslutar samtliga Jesu fem tal i Matteus.

Nu dyker Johannes Döparen upp på scenen igen (11:2 ff.). I judisk folktro fanns en stark övertygelse om att profeten Elia skulle komma tillbaka vid tidens slut och bana väg för Messias, kungen. Den sista bibelversen i den grekiska översättningen av Gamla testamentet (Septuaginta), Malaki 4:5, tolkades så. Och det sätt på vilket Johannes Döparen beskrivs i evangeliet (3:1-6) stärker denna bild. Här sägs det rakt ut av Jesus: ”Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma” (11:14). Jesu ord om Döparen dessförinnan, i 11:7-9, driver med kung Herodes. Herodes hade ett sommarpalats inte långt ifrån där Johannes Döparen verkade, och det är inte omöjligt att detta ligger som en klangbotten här. Herodes hade ett vasstrå som symbol på vissa av sina mynt, och orden om ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett vasstrå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen” (11:7-8) kan mycket väl vara en hänsyftning till Herodes och hans sommarpalats.

Att Elia – Johannes Döparen – nu stiger in på scenen visar, liksom kapitel 8-9 gjorde, på himmelrikets snara inbrott i världen. Det fanns under denna tid en stark tro på att världen skulle gå under, det man kallar för apokalyptik, och många såg tidens slut som nära förestående. Vi kommer se mer av det senare i evangeliet.

I 11:19 nämns ett begrepp som vi kommer att stöta på allt mer frekvent i evangeliet: ”Människosonen”. Begreppet finns över huvud taget inte med i de första sju kapitlen av evangeliet, det är först i kapitel 8 det nämns första gången. Men ju längre in i evangeliet, desto oftare kommer det att nämnas, och i kapitel 24-26 nämns begreppet hela elva gånger. Helt klart är detta ett begrepp som Matteus portionerar ut till oss som läsare. Vad innebär det att Jesus är människosonen? Kring detta vill Matteus att vi funderar.

I 11:21 hänsyftas till ”Tyros och Sidon”, och lite senare till ”Sodom” (11:23). Detta var tre städer som var kända för sin ogudaktighet. Veropen över galileiska städer antyder det motstånd som vi senare kommer att se mer av i evangeliet.

Kapitlet avslutas med en betoning av att Jesu börda är lätt att bära: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (11:30). Det tygstycke (på latin: stola) som prästen har på sig över sin vita klädnad i gudstjänsten, hänsyftar till just denna text. Stolan ska tjäna som en påminnelse för prästen att inte lägga på folk en massa tunga regler och föreskrifter. För stolan är som bekant gjord av tyg, och är mycket lätt att bära.

Gamla testamentet

Gamla testamentet och Nya testamentet, ja, så delar vi kristna in Bibeln. Men för judarna är inte Gamla testamentet något gammalt testamente, det är tvärtom det som är deras Bibel. Det gör att vissa forskare har föreslagit att vi istället ska tala om Första och Andra testamentet. Jag väljer här ändå att tala om just Gamla testamentet, eftersom det är ett vedertaget begrepp. Gamla testamentet skrevs ursprungligen på hebreiska. Men efterhand, när en del judar inte längre kunde tala och läsa hebreiska, översattes Gamla testamentet till grekiska, i en version som vi idag kallar för Septuaginta. Septuaginta har en annan indelning av bibelböckerna än vad den hebreiska Bibeln har, och i Septuaginta är Malaki den sista boken. Men i den hebreiska bibeln är det tvärtom Andra Krönikeboken som är sist placerad. Många av de första kristna läste just Septuaginta, eller en version av Septuaginta, vi ser det bland annat när de citerar Gamla testamentet i sina texter.

Ok

"Ok" heter 'ol på hebreiska och zygos på grekiska, och det kan vara intressant att fördjupa sig i vad ordet kan avse i just detta sammanhang. Den mäktigaste berättelsen i judisk tradition är exodusmotivet: att Gud ser till dem som lider. I Andra Moseboken krossar Gud slav-oket och för folket ut ur Egypten, bort från slaveriet. Ja, Gud för folket till Sinai berg, där de mottar Torah, som är ett annat sorts ok, ett sådant "som gör ryggen rak" (för att låna orden från Svenska psalmen 183, vers två), nämligen uppgiften att finnas i Guds närhet. I detta ligger att läsa Shema' (den judiska trosbekännelsen) och att leva ett judiskt liv. Oket har helt enkelt en dubbelhet, en dialektik, i judisk tradition, där slavoket ställs mot förbundsoket. När därför Jesus i Matteusevangeliet säger att hans ok är skonsamt borde det - i en judisk kontext - betyda att hans tolkning av Torah är sådan att den inte förtrycker människor utan är en kallelse att leva ett liv med Gud som, med de redan åberopade orden, "gör ryggen rak". Jesu lära gör oss med andra ord rakryggade!

För samtal

Jesus säger att hans ok är skonsamt. Men samtidigt ställer han höga krav på sina lärjungar i Utsändningstalet. Hur går det ihop, tycker du?

Johannes Döparen är en viktig person i evangeliet. Hur ser du på honom? Är han viktig för dig?

Prästen bär en stola för att påminnas om att Jesu ok ska vara lätt att bära. Ändå har kyrkan och enskilda präster ibland lockats till att lägga ett tungt ok på människors axlar. Varför är det så, tror du?

Vad menas med begreppet Människosonen, tror du?

Med vers 16:21, ”Från den tiden…” börjar en ny fas i evangeliet. Det är nu klart att Jesus måste dö. Detta har Petrus svårt att ta in. Den självklara lösningen hade ju varit att tåga mot Jerusalem, fånga upp anhängare på vägen, överrumplande gå till attack mot romarna, erövra templet och installera Jesus som ny kung. Det var så somligas messiasförväntningar såg ut. Det var så Guds rike skulle komma. Det är också så Petrus tänker. Men Gud tänker annorlunda.

Det är inte första och det är heller inte sista gången i evangeliet som Petrus gör bort sig. Den klippa som Jesus ska bygga sin kyrka på verkar snarare vara en hög med grus.

Jesus på härlighetens berg, 17:1-13, har stora tematiska likheter med Andra Moseboken 19 och Första Konungaboken 19. De handlar båda om Guds närvaro, i ena fallet med Moses och folket, i andra fallet med Elia. I ena fallet visar sig Gud som ett stort moln, i det andra sker det genom ett stilla sus. Gud är överraskningarnas Gud, som väljer att visa sig som han själv vill och behagar. Och nu är Moses och Elia samlade, återigen på ett berg, och denna gång med Jesus. Även denna gång är ett moln närvarande, och en röst, som återigen (jfr Matt 3) säger om Jesus: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Symboliken är tydlig: Moses och Elia, Gamla testamentets giganter (där Moses representerar Torah, Elia representerar profeterna), möter här Gudasonen med stort G: Jesus Kristus.

I judisk föreställningsvärld tänker man sig att Elia ska komma åter och annonsera Messias ankomst. Än idag finns vid den judiska påskmåltiden en tom stol, som är till för Elia utifall att han skulle komma just denna påsk. Men här betonas att Elia redan kommit – i gestalt av Johannes Döparen. Evangelisten har redan tidigare låtit antyda det, men här sägs det rakt ut.

Det skiner om såväl Moses som Elia som om Jesus. Det påminner oss om något som vi läste i kapitel 13:43, att alla rättfärdiga en dag ska lysa som solen i Faderns rike (det är för övrigt Daniels bok i Gamla testamentet som citeras, 12:3). Jesus som fulländad människa utgör modell och föredöme för den härlighet som hela hans folk en dag ska vara en del av.

Notera hur berättelsen om Kristi förklaring verkar utgöra parallell till Jesus korsfästelse. Här står Jesus på ett berg i all sin härlighet – där är Jesus på ett berg i all sin skam. Här står han i skinande vita kläder – där har de slitits av. Här har han Mose och Elia vid sin sida, de två förnämsta hjältar man kan tänka sig – där har han två rövare, det lägsta man kan tänka sig. Här har han ett lysande moln – där har han ett kompakt mörker. Här har han en salig Petrus som bekänner honom vid sin sida – där har han en Petrus som förnekar honom. Här förklarar Guds röst, ännu en gång, att Jesus är hans älskade son – där är det en förvånad romersk soldat som uttrycker att Jesus måste ha varit Guds son.

17:24-21. Mose och Elia är två litterära förebilder till Jesus. En tredje litterär förebild är Elisa. Underverket just efter härlighetens berg för tankarna till Andra Kungaboken 4:31, där Elisas lärjunge misslyckas med att uppväcka en död pojke. Här är det Jesu lärjungar som misslyckats. På detta följer Jesus välkända ord om att ha tro stor som ett senapskorn; ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.” I Jesaja 54:10 är just förflyttande att berg exempel på den yttersta omöjligheten. I Lukas 17 finner vi ett annat bildval: ett mullbärsfikonträd som ska ryckas upp sig med rötterna (dessa träd är kända för sina stora rötter) och plantera sig själv i havet. Omöjligt, med andra ord…

17:24 berör tempelskatten, som varje judisk man skulle betala i månaden Anur (Mars), strax före påsk. Påsken och dess drama närmar sig… Ett silvermynt var fyra drachmer, vilket var betalningen för två vuxna män.

Ett utmärkande drag för Jesus är att han ofta lyfter fram det som är svagt och perifert. Guds rike kommer alltid från det oväntade hållet: Anden blåser vart den vill. Men vad är det som är så speciellt med barnet? Är det barnets utsatta position? Barn har ju ingen status, inga pengar, ingen makt. Eller är det barnets förhållningssätt? Barn gör ju inte skillnad på människor. Barn ser inte till prestige, titel och status, de ser till människan. Barn är öppna för tillvaron.

Jag tänker att det är både- och som Jesus är ute efter. Barnets utsatta position i kombination med barnets förhållningssätt gör just barnet till ett utmärkt exempel för oss andra att ta efter. Just därför är barnet störst i Guds rike.

Här kommer dessutom en intressant detalj in i bilden: ”deras änglar i himlen” ser alltid faderns ansikte (v 10). Normalt sett innebar det döden att se Gud ansikte mot ansikte. Det är därför änglarna i Jesaja 6 har sex vingar, och inte två. De använder helt enkelt två vingar för att skyla ansiktet, så de inte ser Gud. Men här talar vi alltså om änglar som ser faderns ansikte. Det är de ledande änglarna. Barn är viktiga för Gud.

18:21. Frågan i 18:21 var vanlig i den dåtida judendomen. Ett vanligt rabbinskt krav var att man skulle förlåta tre eller fyra gånger. Men stackars Petrus försöker bre på ordentligt: kanske rentav förlåta så mycket som sju gånger? På vilket Jesus svarar 77 gånger… och än en gång blir klippan till grus. Nu följer liknelsen om talenterna. För att förstå proportionerna här: tiotusen talenter är en oerhört stor summa pengar. Den samlade skatteinkomsten för hela Judéen år 4 före Kristus var 600 talenter – och här talar vi alltså om 10 000 talenter, vilket på den här tiden motsvarade 60 miljoner dagsinkomster. Skulden på 100 denarer är i jämförelse 100 dagsinkomster. Relationen mellan de två skulderna blir med andra ord som att jämföra en skuld på 6 miljarder kronor med en på 100 000 kronor. En konsekvens av liknelsen blir en mörk människosyn: människan själv kan inte leva upp till Guds vilja. Eller som det sägs i en kommande liknelse: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga…

19:1-12 handlar om relationer; närmare bestämt om skilsmässa och celibat. Stycket är indelat i två scener, v 3-6 och 7-9, där varje scen introduceras med en fråga från fariséerna, och där Jesus i båda fallen svarar med att hänvisa till skapelseberättelsen, ”från början” (ap arches på grekiska, som tydligt hänvisar till den grekiska översättningen av Första Moseboken, på samma sätt som Johannesevangeliet 1:1 och Markusevangeliet 1:1 gör det).

”De är inte längre två utan ett” som Jesus parafraserar Första Moseboken 2:24. Skilsmässor är nämligen ingen ny företeelse, såsom man kan tro när man hör samtidsdebatten.

”Skilsmässorna ökar, det är bäst att inte gifta sig” hör man allt som oftast. Det sa man redan till mig och min fru Veronica när vi gifte oss 1995. För äktenskapen var alltid bättre och lyckligare förr. Det gafflade man om redan på de gamla grekernas tid. Och romarna beklagade sig över de höga skilsmässotalen – för 2 000 år sedan. Redan då var det bättre förr. Och när de första européerna landsteg i Amerika var något av det första de gjorde att beklaga sig över sina olydiga kvinnor och omoraliska barn. Alltid bättre förr. När sociologen Amy Kaler genomförde intervjuer i södra Afrika på 1990-talet, var bilden som gavs i intervjuerna att de äktenskapliga grälen och de ostabila relationerna var unika för vår tid. Men när Kaler råkade finna ett intervjumaterial som var femtio år äldre, från samma region, visade det sig att även förfäderna till de hon intervjuat beskrev sina egna äktenskapliga relationer, på 1940-talet, som mycket sämre än det var i tidigare generationer. Även i södra Afrika var det bättre förr, med andra ord. Och ju förr desto bättre. Kalers slutsats: ”Tanken om en forntid som var full med lyckliga äktenskap är helt enkelt ett sätt för folk att uttrycka missnöje kring helt andra aspekter i sin egen tid”.

Idag vet vi bättre även om Jesus tid. Till exempel har man funnit ett flertal så kallade skilsmässobrev (jfr vers 7). Ett sådant som man fann i Masada lyder så här:

”Den förste Cheschwan år 6 i Masada.

Jag ger dig fri och förskjuter dig i dag efter eget gottfinnande, jag Josef, son till Naqsan från … som bor på Masada, dig Miriam, dotter till Jonathan från Ha-nabluta, som bor på Masada, du som tidigare var min hustru… så att du är fri att gå bort och bli hustru till vilken judisk man som helst, som du önskar. Här är skilsmässodukumentet och skiljebrevet. Brudsumman överlämnar jag till dig, och allt som förstörts och skadats och … (skall jag ersätta) som rätt är. Jag skall betala det i fjärdedelar. Och om du önskar det, skall jag ersätta dig dokumentet, om jag ännu lever.

Josef, Naqsans son, i egen sak,

Eliazar, Malkahs son, vittne

Josef, Malkahs son, vittne

Eleazar, Chananahs son, vittne”

Ibland när vi läser evangelierna slås vi av hur annorlunda världen var på den tiden. Och det var den. Men rent mänskligt, existentiellt, är vi ju som människor ganska så lika, oavsett årtusende, och det blir tydligt när man studerar skilsmässobrev som det ovan. Att leva tillsammans har alltid varit en utmaning, oavsett kontext.

Sista versen, 19:12, är en utmaning i sig, och då framförallt slutorden: ”… sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta”. Den unge Origenes tog under 100-talet e. kr. texten bokstavligt och kastrerade sig själv, något han sedan ångrade, och han kom senare till insikten att texten inte skulle tolkas bokstavligt utan symboliskt. Texten handlade om att vara redo att göra allt för evangeliet, inte att bokstavligt kastrera sig. Vi kan konstatera att Matt 19: 11-12 spelade en mycket perifer roll i fornkyrkan, och att det först var under medeltiden som den kom att lyftas fram. För flera katolska teologer är vers 11-12 än idag ett belägg och ett argument för celibatet. Det är vidare intressant att notera att flera nutida, protestantiska teologer väljer att gå förbi texten i tystnad. Den sticker helt klart ut när man läser Matteus, och förtjänar att hanteras och tolkas på något sätt. För mig är Matt 19:11-12 ett tecken på att alla människor inte nödvändigtvis är kallade att leva i en relation. Att frivilligt avstå från äktenskap och tvåsamhet har också en plats, och en nåd, i Guds rike. Vi är alla olika, och vår olikhet är Guds gåva till världen. I Norrstrandskyrkan i Karlstad finns en ungdomsgrupp som heter Hoppets Gäng. Det består av ungdomar med olika sorters funktionsnedsättningar och handikapp. De brukar avsluta varje samling med en bön, som börjar så här: ”Vi är alla olika och vi är stolta över oss”. Bönen avslutas med orden: ”Tillsammans blir vi starka när vi är med varann”. Ungefär så tolkar jag Matt 19:11-12. Guds rike handlar om mångfald. Vi behöver inte vara lika. Vi är i grunden alla människor och det är stort nog.

Matt 19:13-15 är för mig en nyckeltext, och skulle man välja ut en text i evangelierna som skulle sammanfatta evangeliet, skulle detta kunna vara en. Folk (förmodligen mödrar) kommer till Jesus med ”barn”. Det grekiska ordet för ”barn” här är paidia, som enligt Hippokrates är små barn, under sju års ålder. I parallelltexten hos Lukas används intressant nog inte termen paidia, utan brefe, som snarare betyder spädbarn. Lukas verkar alltså vilja betona att det är mycket små barn det handlar om. Det finns ingen antik motsvarighet till denna betoning på barn som Jesus gör, vilket talar för att detta var en karakteristisk handling som utmärkte just Jesus verksamhet. Jesus hade ju ett speciellt öga för de utsatta och perifera i samhället, något som vi märker av gång efter annan i evangelierna. Sturska och självgoda typer hade han desto svårare för. (Och det är en paradox att kristendomen, som uppstår som en reaktion mot just självgoda typer, själv har varit med och producerat så många självgoda typer). Texten utmanar oss att lära av barnen och deras oförstörda sätt att närma sig tillvaron. Barn har ingen status, inga titlar, och de närmar sig tillvaron med öppna ögon. Just därför tillhör Guds rike dem.

Den rike unge mannen, 19:16-30, är en text som delvis är på samma tema som texten om Jesus och barnen, men med ett budskap som vi har svårare att ta in. Texten består av tre delar, Jesus möte med den unge mannen (v 16-22), Jesus instruktioner till lärjungarna om rikedom (v 23-26) och avslutningsvis Petrus fråga om belöning (v 27-30). I mötet med den unge mannen (Bibel 2000 använder bara ordet ”man” här, men grekiskans ord neaniskos betyder just ”ung man”, och det är – menar jag – avgörande för att tolka texten). Samtalet med den unge mannen kretsar i stort kring samma ämnen som Jesus tog upp i Bergspredikan, nämligen de budord som står på den andra lagtavlan, som vår tradition delar in i budorden 4 till 10. Till dessa budord lägger Jesus till Tredje Moseboken 3:18, ”Du skall älska din nästa som dig själv”, som vi vid det här laget har förstått är ett viktigt ord för Jesus, närmast jämförbart med budorden. Uppseendeväckande nog hävdar den unge mannen att ”Allt detta har jag hållit”. Imponerande, minsann, vem av oss skulle kunna hävda detsamma? Och nu kommer textens lek med ord, som förmodligen spelar på begreppet neaniskos, ”ung man”. ”Om du vill bli fullkomlig… ” säger Jesus. Grekiskan har flera olika begrepp för att beskriva åldrar. Jag var tidigare inne på att brefos betyder spädbarn, medan paidion är barn upp till sju års ålder. Neaniskos är begreppet för ”ung man”, medan teleios aner, ungefär ”fullkomlig man”, är stadiet efter neaniskos. Jesus anspelar här (kanske) på att mannen är ung och entusiastisk, men vill han bli fullkomlig (grekiska: teleios), det vill säga bli en ”fullkomlig man”, så ska han sälja allt han har och ge åt de fattiga. Kanske (?) ligger även här en uppmaning i undertonen: ”väx upp”. För hur kan den unge mannen så självsäkert hävda och veta att ”Allt detta har jag hållit”. Vem av oss kan – handen på hjärtat – hävda att vi alltid hållit budet om att älska sin nästa som sig själv? Jag menar att Jesus krav i Bergspredikan är så krävande att ingen av oss klarar av att leva upp till dem – och kanske är det också själva meningen med Bergspredikan? Att vi skall sträva efter att göra vårt bästa, men vara medvetna om Paulus ord: ”Alla människor har syndat och gått miste om rättfärdigheten från Gud”. Bergspredikan är helt enkelt för krävande för att vi ska kunna säga: ”Nu är jag klar med detta! Allt detta har jag hållit”.

Tolkningshistorien har haft svårt med denna text, och har därför försökt att göra den lite lättare. Inte minst gäller det orden ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. En historisk tolkning ville göra gällande att det inte var en kamel det gällde, utan snarare ett grovt rep. Grekiskans ord för kamel, kamelos, och för tjockt rep, kamilos, är ju hårfint lika varandra. Men det är ju inte helt enkelt att tränga in ett tjockt rep i ett nålsöga heller… en annan, mera känd tolkning är att ”nålsögat” skulle syfta på en trång port i Jerusalem. Men någon sådan port har aldrig funnits i Jerusalem, utan är ett medeltida påhitt. Jag menar att det är en poäng att det just är en kamel som ska in i ett nyckelhål. Uttrycket är ordspråksliknande, och tar upp det största möjliga djuret som man kände till, kamelen, med den minsta möjliga öppningen, nålsögat. Poängen är att det är omöjligt. Precis som Jesus säger i 19:26: omöjligt för människor, men möjligt för Gud. Om 19:12 spelade en perifer roll i den tidiga kyrkan, var 19:21 betydligt viktigare. För såväl egyptiern Antonius, grundaren av det första kristna klostret, liksom för Franciskus av Assisi var Matteus 19:21 ett argument för att sälja allt och ge till de fattiga. I Fransiskanerregeln är Matt 19:21 än idag den första bibeltext som nämns. Och i sitt testamente varnade Fransiskus för all avvikelse från fattigdomsplikten.

Vad som är tydligt när man läser evangelierna är att det för Jesus fanns en tydlig spänning mellan Guds rike och rikedom. En central fråga för den kristne blir därför hur vi ska relatera till pengar och rikedom. För det är pengar som styr världen, och mot detta protesterade Jesus starkt. 1900-talsteologen Karl Barth summerar utmaningen för oss: är det ägodelarna som förfogar över oss, eller är det vi som förfogar över ägodelarna?

För samtal

Vad betyder Jesus ord om att vi ska bli som barnen i 19:13-15 för dig? Vad är Jesus ute efter, tror du?

Hur ska vi se på Jesu hårda attityd till rikedom? Och hur ska vi tolka texten om den unge rike mannen?

Finns det någon text i dagens träff som talade speciellt till dig? Vilken?

I kapitel 20:1-16 möter vi en typisk Jesusliknelse, närmast att jämföra med klassiker som Den barmhärtige samariern eller Den förlorade sonen; en liknelse som summerar evangeliet i en berättelse. Det är såklart arbetarna som kommer ”i elfte timmen” som är intressanta här, liksom det är den förlorade sonen som är intressant i liknelsen om den förlorade sonen. Jesus åhörare är bekanta med denna scen, som är hämtad ur deras egen verklighet. Mellanstora och stora farmer använde sig på denna tid av ett system av dagsverksarbetare, där arbetsdagen normalt sett startade vid soluppgången. En denar var standardersättningen för ett dagsverke. Att de som börjar jobba först och de som kommer i tredje timmen (klockan 9) får samma lön skulle kanske vara ok, men att de som kommer i elfte timmen (klockan 17) skulle få samma lön – ja, det skulle uppfattas som djupt orättvist. Och förresten, vilken farm skulle ens gå ut i elfte timmen och kalla på arbetskraft!? Klockan 17 på seneftermiddagen – vad säger det om arbetsgivarens planering? Luther såg redan 1517 potentialen i denna liknelse, som för honom visade på att det var nåden allena som gällde, och att ingen av oss kan samla ihop meriter inför Gud. Ingen av oss är bättre än någon annan, och vi får alla samma lön. Och påminner oss inte arbetarna som kommer i elfte timmen om den gode rövaren på korset? Han hade heller inga meriter eller något fint arbete att visa på. Som Gud agerar mot arbetarna som kommer i elfte timmen, som Gud agerar mot rövaren på korset, så agerar han mot dig och mig. Nåd allena.

Vers 20:16 slutar för övrigt på ett liknande sätt som 19:30, vilket får oss förstå att de två texterna hör samman. De sista kommer att vara såsom de första. Rövaren såsom den rike mannen som trodde sig vara from. Nåden är lika för alla. Ingen av oss ska tro att vi är värda mer belöning än andra. Kan det vara innebörden i liknelsen?

20:17-19. ”Se, vi gå upp till Jerusalem…”. Höjdskillnaden mellan Döda Havet och Jerusalem är över 1100 meter, därför talar man om att ”gå upp till” Jerusalem. Påsken var en av tre vallfärdsfester när man skulle gå upp till Jerusalem. Just påsken var en högtid som andades stora förväntningar. Det fanns till exempel en förväntan på att Gud skulle ingripa just en påsk för att befria sitt folk, precis som Gud gjorde vid den allra första påsken, när han befriade det judiska folket från faraos förtryck. Man såg därför fram emot att Guds rike skulle upprättas just en påsk. Verserna 18 och 19 visar att Jesus har full koll på händelseförloppet: han går till Jerusalem för att korsfästas. Korsfästelse var det strängaste straffet som romarna hade, och var till för slavar och upprorsmän.

20:20-28. Tredje gången gillt. Nu är det dags att vända tillbaka till de båda liknelserna vi just lämnade, de om den rike mannen och om arbetarna i vingården, för nu kommer samma poäng igen, för tredje gången. Och även här är poängen: nej, det finns inga speciella belöningar, inga guldmedaljer, i Guds rike.

Här handlar det om sätena till höger och vänster om Jesus, där det högra sätet var det finaste sätet. Man kunde tänka att lärjungarna vid det här laget, efter berättelsen om den rike mannen och liknelsen om vingårdsarbetarna, skulle förstå att det inte finns några speciella privilegier i Guds rike. Jesus svarar dem med en konstig motfråga: ”Kan ni dricka den bägare som jag kommer att dricka?”. Bägare är sedan profeternas tid en metafor för Guds dom, men kan också hänsyfta till en persons öde eller död, vilket är betydelsen här.

Guds rike är annorlunda. Här ska den som vill vara stor vara de andras tjänare, eller diakonos som är det grekiska ord som används (för första gången i evangeliet) just här. Det är således för att vara en diakon, att tjäna (diakonein), som Jesus har kommit till värden, för att ge sitt liv som ”lösen” för många. Ordet för lösen är här lytron, och det är enda gången det används i evangeliet. Det betyder ”lösensumma”, och var den summa man betalade för att köpa slavar fria (se till exempel 2 Mos 21:30).

Guds rike kommer nerifrån.

20:29-34. Med berättelsen om de två blinda männen avslutas ett avsnitt i evangeliet, och vi går från och med kapitel 21 in i det avslutande partiet: Jerusalem, påsken år 33. Jesus och hans lärjungar är nu i Jeriko, den sista anhalten på vägen till Jerusalem, med ungefär 30 km att gå. De blinda männen tilltalar Jesus närmast med liturgiska ord: ”Herre, förbarma dig över oss, Davids son”. Här känner vi igen fornkyrkans kyrie eleison (Herre, förbarma dig), som använts i gudstjänstens liturgi alltsedan dess. Uttrycket kommer ursprungligen från Gamla testamentet, där det är vanligt i Psaltaren, till exempel Ps 122:3.

I fornkyrkan kom berättelsen om de två blinda tiggarna i Jeriko att på många håll tolkas allegoriskt. Namnet Jeriko skulle nämligen kunna betyda ”månens stad” på hebreiska (ordet Jeriko tycks vara besläktat med det hebreiska ordet för måne, jareach, som betyder just måne). Tolkningen var att på samma sätt som månen fick sitt ljus av solen, fick de två blinda männen ljuset att se från Jesus.

Nu börjar det dra ihop sig. ”Översteprästerna” och folkets äldste träffas hemma hos Kajafas (vers 3). Det fanns bara en överstepräst (Kajafas var överstepräst år 18-36 e.Kr.) men ”översteprästerna” (plural) används förmodligen här i överförd bemärkelse om de höga tempelfunktionärerna.

I vers 6 möter vi kvinnan med balsamflaskan. Det är en berättelse som finns i samtliga fyra evangelier. Evangelisten Johannes (12:1-8) talar om en liter balsam, vilket motsvarar 325 gram. Det var med andra ord en mycket stor mängd. Hos Johannes nämns också att den var värd 300 denarer, vilket var en årslön för en vanlig dagsarbetare. Texten har historiskt sett tolkats på två helt olika sätt. Smörjandet av Jesu huvud skulle kunna betyda en Messiassmörjning (överstepräster och kungar smordes med olja på huvudet, och Messias betyder just ”den smorde”). Jesu tolkning i texten är dock att kvinnan föregriper hans begravning (v 12).

Texten om kvinnan med balsamflaskan är intressant placerad i passionsberättelsen. Vi har just fått reda på att det finns planer på att försöka döda Jesus (vers 5). Texten om kvinnan får oss att stanna upp inför allvaret i händelseförloppet, får oss att stanna till inför det som nu ska hända. Kvinnan med balsamflaskan gör dessutom precis det (26:12) som kvinnorna vid graven lite senare inte behöver göra: smörja Jesus.

Men nu är lugnet över. I och med vers 14 kommer ordet ”utlämnas” (paradidomai) att nämnas 15 gånger enbart i kapitel 26 och 27. Ja, Jesus kommer nu, succesivt, att ”utlämnas” i ondskans händer. Jesus kommer att skalas av allt han har. Till slut känner han sig till och med övergiven av Gud: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig…” (27:46). Till och med de korsfästa rövarna hånar honom. Det går neråt, neråt, och det börjar med 26:14 och Judas förräderi. Judas kommer att sälja Jesus för blott 30 silverpenningar.  Exakt vad som avses med 30 silverpenningar är oklart, men det motsvarar någonstans mellan 30 och 120 denarer, det vill säga betydligt mindre än de 300 denarer som kvinnan med balsamflaskan betalde för balsamflaskan. Det motsvarar, oavsett värde, en mycket låg ersättning för att förråda en människa.

Orden i 26:16, ”Från det ögonblicket…” (apo tote) för tankarna till två tidigare indelningsmarkörer i evangeliet, nämligen 4:17 och 16:21, där också orden apo tote används. Något nytt är på väg att hända i evangeliet, med andra ord.

För nu förtätas historien. Jesus och hans lärjungar har påskmåltid, den första nattvarden. Förrädaren pekas ut, likaså förutses att Petrus ska förneka Jesus tre gånger innan tuppen gal (i samtida grekisk litteratur förknippades tuppens andra galande med soluppgången).

”Första dagen av det osyrade brödets högtid…” (vers 17), betyder detta att det är en judisk påskmåltid som Jesus och hans lärjungar firar? Det är en klurig fråga. För det osyrade brödets högtid började i realiteten efter påsken. Men ibland kunde man lägga in olika betydelser i orden, på samma sätt som vi i Sverige säger att vi firar jul den 24 december, när det i själva verket är den 25 december som själva julen inträffar. Hos Johannes äger dessa händelser rum före påsken (Joh 13:1, 18:28), och Jesus dör i Johannesevangeliet på exakt den tidpunkt då påskalammet slaktades (det är därför vi sjunger ”O Guds lamm” i kyrkan strax innan vi går till nattvarden).

Med vers 26 startar så nattvardens instiftelse hos Matteus. Vi har tre olika versioner av nattvardens instiftelse i Bibeln:

Markus 14:22-25 och dess parallell i Matteus 26:26-29,

Första Korinthierbrevet 11:23-25 samt

Lukas 22:15-18.

I samtliga dessa texter finner vi dessutom varianter av orden ”detta är min kropp”, ”detta är mitt blod”, ord som varit anledning till bråk och schismer mellan våra olika kyrkofamiljer under århundraden. ”Hur mycket hat och schism har inte dessa få ord skapat bland de kristna?” för att säga det med den tysk-polske teologen Johann Ludwig von Wolzogen. Vad alla dessa bråk och schismer mellan kyrkor lett till är att de effektivt motsäger det som är själva poängen med nattvarden: att Jesus vill skapa gemenskap. Och att det är Kristus – inte olika kyrkliga representanter – som bjuder in till nattvard. Den bibliska texten framför oss talar om den frälsande makten i Jesu kropp och blod, men den försöker inte definiera denna frälsning i abstrakta filosofiska termer. Kyrkliga ledare, sådana som jag själv, måste våga fråga sig hur man kan ge upp den egna teologisk-filosofiska positionen för att återvända till en förståelse av en händelse och en närvaro som inte kan förstås logiskt eller intellektuellt. Gud är helt enkelt större. Och: Gud vill kyrkans enhet – Gud vill inte filosofiska spetsfundigheter.

26:39-42 beskriver hur Jesus beger sig till Getsemane, strax utanför Jerusalem. Verserna visar att bönen Fader Vår var viktig för Jesus; ”Fader… inte som jag vill utan som du vill … be att ni inte utsätts för prövning… låt din vilja ske”. Lärjungarnas sömnighet i texten framstår nästan som övernaturlig. Följden blir att Jesus succesivt förlorar omgivningens stöd: lärjungarna somnar, senare kommer de att fly och till slut till och med förneka Jesus. I vers 42 talar Jesus om ”bägaren”, i Gamla testamentet är bägaren en symbol för straff och lidande. Det är natt på många olika sätt.

I vers 51, när Jesus ska gripas, nämns att ”en av dem” lyfte svärdet och högg av örat på översteprästens tjänare. Enligt Johannesevangeliet var det Petrus som gjorde detta, och Johannes vet dessutom att berätta att tjänaren hette Malkos.

Jesus förs nu till stora rådet, Sanhedrin. Sanhedrin bestod förmodligen vid denna tid av 71 delegater. I det satt representanter för översteprästerna, de äldste (vilket innebär de förnämsta familjerna) samt de skriftlärda. Men Jesus tiger, och för på så sätt tankarna till profeten Jesajas text om Herrens lidande tjänare (Jesaja 53:7). Paradoxen i det hela är att Jesus, som är hela världens domare, nu står inför en världslig domare. Förhöret mynnar ut i en av evangeliets nyckelpassager, vers 64: ”efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”.

Kajafas svarar på detta genom att riva sönder sina kläder. Enligt traditionen var det så att domaren skulle riva sönder sina kläder om han hörde en hädelse uttalas. Och enligt Tredje Moseboken 24:16 skall den som uttalar en hädelse dö. Men för att häda Gud krävs att Jesus uttalar Gudsnamnet. Och Jesus uttalar inte Guds namn i texten, han säger att han skall sitta på ”Maktens högra sida”. Men förmodligen uppfattar Kajafas att Jesus jämställer sig med Gud, och att Jesus på så sätt ifrågasätter Guds enhet, Guds singularitet.

Nu skiftar scenen till Petrus, som är ute på gården, och Petrus förnekar Jesus precis som har förutsagts (26:69-75). I början av kapitel 26 har Judas förnekat Jesus. Sedan flyr de kvarvarande lärjungarna (v 56). Och nu förnekar således även Petrus honom, han som skulle vara Klippan, han som var den lärjunge som Jesus först kallade (4:18-20). Det sista vi får veta om Petrus nämns i vers 75: ”… han gick ut och grät bittert”. Men som Johannes Chrysostomos konstaterade redan för över 1600 år sedan: Petrus är modig. I motsats till alla de andra har han inte flytt, utan håller sig i närheten, trots den fara det innebär för hans eget liv. Petrus är på så sätt ett föredöme för oss alla, och kan vara en förebild för dig och mig. Vi önskar, liksom Petrus, följa Jesus, men lyckas inte alltid så väl som vi önskar. Så vi följer Jesus på distans, och anar hans närvaro, och ser honom ibland. Precis som Petrus ute på gården.

Jesaja 53 och Psaltaren 22 som bakgrund till Matteus 26 och 27

Matteus skrev sitt evangelium för personer som var bekanta med Gamla testamentet. Det gör att vi hos Matteus finner många citat från olika profettexter. Men inte bara uttryckliga citat, utan även motiv från flera gammaltestamentliga texter går att ana inte minst i kapitel 26 och 27. Hit hör framförallt Jesaja kapitel 52:13-53:12, samt Psaltaren 22, men även passager som Psaltaren 27:12, 35:11 och 109:2-3. Läs gärna dessa texter samtidigt som du läser Matteus kapitel 26 och 27.

Nu kommer Pilatus in på scenen för första gången. Pilatus var romersk ståthållare över Judéen åren 26-37. Enligt en inskription vi funnit i Caesarea Maritima var hans titel på latin praefectus Iudaeae. Pilatus levde i Ceasarea Maritima, vid den behagliga medelhavskusten, och reste till Jerusalem enbart under de stora högtiderna. Andra antika judiska författare, som Josefus och Filon, har en hel del negativt att säga om hans styre, och han ger inte direkt något positivt intryck i den här texten heller. Lukas 13:1 vittnar om ett av de många våldsdåd som präglade hans styre. Men stora rådet, Sanhedrin, hade inte möjlighet att döma någon till döden, och de får därför passa på när Pilatus ändå är på besök i staden.

Plötsligt bryts dock berättelsen av med berättelsen om Judas och hans självmord (vers 3-10). Enligt Femte Moseboken kapitel 19 kan försoning för att ha utgjutit oskyldigt blod bara sonas genom blodet av den som utgjutit det. Judas handlar alltså här enligt den judiska lagen. Sett ur den judiska lagens perspektiv visar således Judas att han ångrar sig, och ur den judiska lagens perspektiv är Judas nu ren från synd.

(Origenes menar till och med att Judas begår självmord så att han kan befinna sig i helvetet innan Jesus kommer dit, så att han där kunde be Jesus om förlåtelse).

Men nu börjar rättegången mot Jesus. Eller rättegång… det är snarare en fars, där Pilatus inte verkar följa det upplägg som en rättegång skulle följa enligt romersk lag. Vi får veta att Pilatus hustru haft en dröm som varnar henne. Här ser vi att temat med drömmar, som ju var så tydligt i början av evangeliet, återkommer. I senare legender får hustrun namnet Claudia, och legenderna förmår berätta för oss att hon senare blev kristen, liksom hennes man.

Jesus håller dock tyst under rättegången, och för på så sätt tankarna till Herrens lidande tjänare (se faktaruta). Pilatus ställer Jesus, judarnas kung, mot en känd förbrytare, Jesus Barabbas. En Jesus ställs mot en annan Jesus. Barabbas betyder ”faderns son”, och paradoxen i berättelsen är att Barabbas går fri, medan Jesus, som ju ÄR faderns son, inte gör det.

Den vankelmodige Pilatus befaller att Jesus ska pryglas. Detta var inte ovanligt, och det var heller inte ovanligt att man misshandlade brottslingar så hårt att en del dog redan under prygeln. Jesus är efter misshandeln så illa däran, att Simon från Kyrene får bära korset senare. Kyrene var en stad, som låg i det som idag är Libyen. En detalj: texten uppger i 27:16 att Pilatus ”överlämnade” (paradidomi) Jesus till att korsfästas. Det är den 15:e och sista gången det ordet nämns, med start i 26:14.

Väl uppe på korset bjuds Jesus vin med galla. Förmodligen är detta ett utslag av sadism; att bjuda den lidande en odrickbar dryck. Uppe på korset reciterar Jesus psaltarpsalm 22: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. Förmodligen reciterar Jesus hela psaltarpsalmen där han hänger på korset. I den grekiska översättningen av psalm 22 används det grekiska ordet krazo för att ange hur tjänaren ropar ut i sin nöd (i vers 2, 5 och 24). Exakt samma ord, krazo, anges i 27:50 för att beskriva Jesu rop i dödsögonblicket.

I Jerusalems tempel åtskilde ett draperi, ett förhänge, det heliga från det allra heligaste. Detta draperi fick passeras endast en gång per år, och då endast av översteprästen Kajafas. Evangeliet berättar nu att detta förhänge går sönder, uppifrån och ända ned. Hur ska man tolka det?  Ett sätt att tolka det är att Gud sörjer. I den judiska kulturen vid denna tid rev man sönder sina kläder när man var i sorg. Gud sörjer. Hans son är död. Därför går förhänget i templet mitt itu. Det är solförmörkelse och natt på alla sätt som tänkas kan.

Och det är så det slutar. En rik man som heter Josef sveper in Jesu kropp i linnetyg och lägger Jesus i en grav som han har låtit hugga ut i berget (vers 57-60). De som hade råd begravde nämligen sina döda på så sätt, och än idag kan man se sådana antika gravar i Jerusalem. Faktum är att ett antal sådana stengravar finns i nära anslutning till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem; mycket talar för att det faktiskt var just på den platsen som Jesus begravdes.

För det är ju ändå inte där, i stengraven, det slutar.

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen (28:1), det vill säga på söndagen, kommer två Marior till graven. Stenen som förseglar stengraven rullas åt sidan, och en ängel förkunnar: ”Han är inte här, han har uppstått” (vers 6).

Evangeliet avslutas så med att Jesus och hans lärjungar är tillbaka där det hela började: i Galileen. Vers 17 antyder, märkligt nog, att några tvekade/tvivlade. Det grekiska ord som används här är distazo, samma verb som används när Petrus går på vattnet och sedan blir osäker och börjar sjunka (14:31). Denna osäkerhet kan ha många rötter, men den mest självklara är kanske det faktum att senast som Jesus träffade lärjungarna var i Getsemane, där de ju övergav Jesus. Så: vilket bemötande kan de nu vänta sig, när de möter honom igen?

Men Jesus går inte omkring och tänker på detta, istället sänder han ut sina lärjungar, i den text som fick namnet Missionsbefallningen på 1800-talet (28:18-20):

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Så slutar evangeliet som det börjar. Den frälsare vars namn ska vara Emmanuel (”Gud med oss”), 1:23, avslutar nu med att han själv säger just det: att han är Emmanuel, att han är ”Gud med oss”, till tidens slut (28:20). Jesu lärjungar, som spreds som rö för vinden i 26:56, är nu tillbaka i god vigör. Och de kallas till en mission som inte längre enbart rör de förlorade fåren av Israels folk (10:6, 15:24), utan alla nationerna. Det lilla senapsfröet har nu lagts i marken, och kommer så småningom att växa upp till ett träd och bli till en stor religion (13:31-33). I centrum av denna religion står den uppståndne Jesus själv, precis som han själv sagt att han skulle vara (18:20). Och han står där med betydligt större auktoritet än han skulle ha haft om han hade nappat på Satans erbjudande i början på evangeliet (4:8-10). Orden ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden” ekar Daniels bok 7:14 lång väg: ”Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under”. Faktum är att det anknyts till Daniel 7:13-14 ganska ofta i Matteus (16:28, 19:28, 24:30-31 för att nämna tre ställen). Här, i slutet av evangeliet, betonas dessutom Jesus som kung. Det började med den kungliga genealogin i kapitel 1, som betonade att Jesus härstammade från kung David, fortsatte med de tre vise männens jakt på ”judarnas konung”, fortsatte med att Jesus red in i Jerusalem i 21:1-11, och kulminerar här med att Jesus har fått all makt i himlen och på jorden.

Många av trådarna i evangeliet binds på detta sätt ihop i dessa de sista verserna av Matteusevangeliet.

Men ändå, viktigast av allt: Han är inte död. Han lever.

Och hans uppdrag går nu vidare till dig och mig.

I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn

Efter att Jesus döps i kapitel 3 omnämns inte dopet alls i Matteus – förrän nu, alldeles i slutet. För Matteus läsare var det förmodligen en sådan självklar rit, att den inte behövde förklaras närmare. Detta är den enda tydliga trinitariska dopformel (trinitarisk betyder att Fader, Son och Ande omnämns alla tre) vi känner i Nya testamentet. Apostlagärningarna talar om dop i Jesu namn (Apg 2:38, 8:16, 10:48, 19:5), samtidigt som vi vet att man tidigt i kyrkans historia döpte just i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn (jfr Didache 7:1; ”döp i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”).

Frågor att samtala kring

Hur ser du på Judas? Vilken är hans roll i berättelsen? Och hur ska vi se på det faktum att han ångrar sig? Är Judas förlåten av Gud, tror du?

Vad betyder Jesu död och uppståndelse för oss idag? För dig idag? Vad betyder det att följa Jesus idag?

Centrum i kristen tro är söndagen, uppståndelsens dag, den dag då Gud griper in och uppväcker Jesus ifrån de döda. I kristen själavård brukar man tala om att inte i första hand ställa frågor om "hur kunde det bli på detta sätt?" (kausalitet), utan i stället "vad kan jag nu göra, nu när det är så här?" (finalitet). Vi lever i en tid som står inför stora utmaningar och ibland hopplöshet. På vilket sätt kan Gud verka i vår värld även när allt hopp tycks vara ute? Vad säger du?

Du har nu läst ett av Bibelns fyra evangelier. Vad i det tycker du är extra värt att lyfta fram? Vad fastnade du för? Om du var tvungen att välja ut bara en text eller berättelse ur Matteusevangeliet, vilken text skulle det vara?