Att kunna ge en julklapp är lyx

De är mammor med ensam vårdnad om sina barn. Bidrag ger dem ekonomisk grundtrygghet. Men pengarna räcker inte.

– Mat finns det alltid. Men vi är fattiga, säger Lena.

Hon bor med sina två döttrar i en trea på Krono­parken i Karlstad. Sonen är vuxen och har flyttat hemifrån. Långt ute i kulissen finns en pappa med missbruk och psykisk sjukdom.

– Jag älskade honom verkligen. Men när han drack var han inte snäll. Nu är det jag och flickorna.

Förändringen kom för fem år sedan. En sliten post-it-lapp på sidan av kylen, bland barnteckningar och kvitton, påminner om beslutet att lämna honom. Det finns stolthet och styrka i Lenas berättelse, trots många svårigheter, både psykiska och fysiska.

Sjukdom, arbetslöshet, skulder, tillfälliga jobb och en ständig osäkerhet följer henne.

– Vi skulle inte klara oss utan soc.

Men myndighetens makt över vardagslivet skapar också frustration. Att vara beroende av försörjningsstöd innebär kontroll. Lagen måste följas och alla avsteg från normen godkännas.

– Jag fattar att siffrorna måste redovisas. Det finns svarta hål och alla som får ska inte ha. Men det är förnedrande.

Både att be om hjälp och att inte kunna försörja sig själv.

– Vad är alternativet? Jag klarar inte att jobba, har sökt sjukpension och fått avslag.

Lena får 14 000 kronor i månaden ... 7 000 går till hyran, 600 till el, 150 till barnomsorgen, 245 till telefon ... försäkringar, kläder, hygien, mat ... hon kan utgifterna utantill.

– Det räcker till mat hela månaden. Och jag har cigaretter och kaffe. Det är mina måsten, säger hon. Jag köper inget annat till mig själv.

Både Lena och Anneline röker. De turas om under fläkten.

Att den som lever på existensminimum har råd att röka kan provocera. Det är de väl medvetna om. Men nikotinet både piggar upp och lugnar. Ett begär. Att sluta är inte ett alternativ.

– Om jag inte rökte skulle jag matmissbruka, tror Anneline.

Men det skulle kanske accepteras lättare. Kvinnorna tycker att många ser ner på rökare. Och på socialbidragstagare också, för den de­len.

– Det där känner man, sättet folk kollar när man till exempel går på föräldramöten, folk från villorna.

Anneline, som är 20 år yngre än Lena, har inte gett upp hoppet om att klara sig själv. Hon håller på att bygga upp en tryggare tillvaro och har jobb sedan ett halvår tillbaka. Men rädslan finns där, att livet ska haverera igen. Marginalerna är små.

– Det är som att ha ett krig med sig själv inombords, säger hon.

Hur skulle ni vilja att det var?

– Att kontakten med myndigheter var mindre fyrkantig, att det gick att ta fler individuella hänsyn. Alla har olika förutsättningar och barn har olika behov.

De tar önskan om wi-fi som exempel. Barnen skulle behöva det, både för skolarbete och fritid. Men den som har skulder hos kronofogden kan inte teckna ett avtal. Och wi-fi ingår inte i normen.

Möjligheten till fritidsaktiviteter för barnen är ett annat område där bristen på pengar får tyd­liga konsekvenser. Annelines son spelar fotboll. Utrustning och medlemsavgifter kos­tar, men det krävs också att föräldrar kan ställa upp. Det ska skjutsas till träningar och matcher och klubbkassan dras in genom di­ver­se försäljningar. Alla kan inte och orkar inte. Skillnaderna blir så tydliga. Och det drabbar barnen.

– Att tjejerna till exempel skulle få rida, det är helt otänkbart, säger Lena. Vi hade inte råd med klassfotbollen ens.

Så här framemot slutet av året ökar alltid det ekonomiska familjetrycket. Julen är både dyr och fylld av förväntningar. Extra mat, julklappar, familjemys.

– Man vill så gärna att barnen ska ha det bra. Och kunna få det de önskar.

De senaste åren har både Lena och Anneline fått gåvor från Julänglarna.

– Det är jobbigt också att gå till kyrkan och be om hjälp, men det är ändå enklare än soc. Känslan är annorlunda.

 Lena har haft kontakt med Kronoparks­kyrkan alltsedan första barnet föddes 1991. Hon har deltagit i olika grupper men också jobbat med frivilliga insatser.

– Vi har fått mycket hjälp från kyrkan, både mat och kläder. Det var diakonen som frågade om vi behövde nåt från Julänglarna. Gärna, sa jag.

Första gången var det matkasse och färdiga julklappar, nu är det presentkort.

– Det är bättre. Att kunna gå ut och själv välja mat och presenter, att ge barnen något de önskar sig.

Anneline håller med men vänder på perspektivet.

– Att låta barnen få köpa en julklapp till sin mamma, det är också lyxigt, tycker hon. Eller att bara få unna sig en hemkörd pizza och ha det lite trevligt tillsammans. Det är sånt andra familjer gör och kompisarna pratar om.

Som att gå på hockey och se Färjestad, minns Lena.

– Ett år fick vi biljetter. Det var riktigt ro­ligt. Jag bjöd min son.

Stella, den lilla labradorvalpen gnyr och vill ut. Hon har väntat länge nu. Anneline och Lena gör sig klara för promenad.

– Jag har astma och behöver hunden för att komma ut och röra på mig, säger Lena.

Hon är van att förklara och försvara sina val.

 Helena Söderqvist