Veronica och Sören Dalevi gifte sig unga, har tre barn och en tydlig ambition att leva jämställt. I 27 år har de delat dagarna, de senaste tusen i biskopsgården. Att byta livssituation både utmanar och stärker.
– Tiden är viktigare än allt annat. Den måste användas rätt.
Att Sören skulle ställa upp i biskopsvalet var ett familjebeslut. Även om ingen riktigt kunde förutse hur det skulle bli.
– Jag släppte inte in tanken, säger Veronica. Inte ens på valdagen fast jag visste att det var jämnt.
Sjuksköterskan var fullt upptagen på jobbet, precis som i dag – patienter, telefonrådgivning och forskningsstudier att koordinera. Hon var i sitt.
– Jag vet exakt var jag stod när Sören ringde och berättade att han blivit vald.
Veronica öppnar dörren till neurologmottagningens dropprum. Det var här hon slog sig ner den där aprildagen för tre år sedan. Det hade aldrig hänt tidigare att en kandidat som placerat sig på sjätte plats vid nomineringen, sen valts till biskop. Men så blev det. Som den yngste någonsin och lite av ett wild-card i det anrika sammanhanget tog den disputerade arbetargrabben från Björneborg sig an uppgiften, med välsignelse både från frun och herren.
– Jag ville ge Sören den chansen, jag visste att han skulle bli en bra biskop. Samtidigt insåg jag att vår vardag skulle förändras.
Att ge upp sin karriär, ta över huvudansvaret för hem och barn och bli någon sorts stiftets första dam, en biskopinna, var aldrig ett alternativ. Hon skrattar åt tanken.
– På jobbet kan jag stå i centrum, när jag har en tydligen roll, men mingel och representation är inget jag är bekväm med.
Makens nya ämbete, det högsta inom Svenska kyrkan, är knappast ett sju till fyra jobb. Biskopstiteln följer livet ut och uppdraget är förenat med boplikt. Numera är det bara statsministern, landshövdingar och biskopar som inte får välja var de ska bo.
För familjen Dalevi betydde det att mamma, pappa, tre barn, hund och katt bytte ett gult 70-talshus på Hammarö mot 500 kvadratmeter kulturgård mitt i stan.
– Det har tagit tusen dagar att landa, tycker Sören.
Veronica har haft en tröttare och mer tankspridd man än tidigare, det ska sägas, men överenskommelsen att ha tid för varandra och att dela på hemarbetet fungerar fortfarande. Någon städhjälp behövs inte.
Sörens bibelcitat inför biskopsvalet ”Se, jag gör allting nytt” och hans motto ”Människa bland människor” förpliktigar. Han var också tidigt tydlig med att han hade ett privatliv: ”Även en biskop måste kunna säga nej och prioritera familjen. Att jobba jämt är inte trovärdigt i en organisation som värnar om äktenskap, barn och familj.”
Jodå, han driver linjen vidare men väljer ändå sina strider. Det finns absolut en förståelse, kanske till och med någon sorts högaktning, inför den principiella hållningen att inte jobba jämt. Men när det kommer till den praktiska vardagen är det ändå många som vädjar om undantag. Just det här mötet, den här invigningen, den här traditionen... ett ämbete med tusenåriga anor tar tid att förändra.
Veronica och Sören gör ändå sina val, allt från egna tapeter i den privata delen av huset till att öppna biskopsgården för nya grupper. Det måste finnas plats både för prestigestyngda sällskap och unga konfirmandledare.
– Gud tänker 2030. Inte 1950, säger Sören.
Han sätter på tevatten och Veronica dukar fram muggar på det stora bordet i det ännu större köket. Ena halvan av rummet är privat, den andra används av stiftets personal då representationsmat ska tillagas och serveras en våning upp. Men planlösningen är öppen, familjens veckomeny och personliga fotokalender är tillgänglig för alla.
– Jag minns att jag tänkte ”det finns inte bara ett sätt att leva”. Även om det var svårt att bryta upp från hemmet på Hammarö, vännerna och hela den vardag som vi byggt upp under 19 år så fanns det också en lockelse, en chans att prova något helt annorlunda, säger Veronica.
En nyrenoverad 1700-talsgård mitt i stan är ett privilegium som förunnas få.
– Bytet var nog enklast för barnen. De var 10, 15 och 18 och fann sig snabbt tillrätta.
Veronica och Sören visar runt. De bor i en inredningsdröm med fem fungerande kakelugnar, gigantiska ljuskronor, breda golvplankor, generös stuckatur, över tre meter i takhöjd och dagsljus från alla håll. De tunga jätteporträtten, mestadels av män i svarta kaftaner, och salongernas matsalsmöbler för uppemot 80 gäster är kanske inte drömlika, men den historiska helheten är unik.
Vid den stora stadsbranden i Karlstad 1865 var huset ett av nio som klarade sig. Residenset brann upp och biskopsgården stod kvar. Det sägs att almarnas fukt efter nattens regn skyddade mot lågorna.
– Eller så var det som i skrönan: ”Landshövdingen grät och bad och biskopen svor och släckte.”, säger Sören.
Vad är bäst, 70-talsvilla eller biskopsgård?
– Hammarö var bättre. Det var ju vårt. Här hyr vi.
Att leva i det här huset är en fantastisk möjlighet men det är inte ett livskontrakt, förklarar de. Sören citerar psalm 249: ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.
– Vi har bott här i tusen dagar och trivs, men jag hoppas inte det blir tiotusen.
Han gillar oneliners. Och sportmetaforer.
Sören, som tävlat i stafett, förklarar att den som lämnar över pinnen då farten är högst vinner loppet. Det är samma med biskopsjobbet. Pinnen ska vidare.
– Men när, det är inget vi går och tänker på. Jag fyller 50 i sommar, det är knappast troligt att vi stannar tills jag är 70.
Ett litet eget hus någonstans kan det nog tänkas bli, kanske på Hammarö eller möjligen östra sidan landet. Veronica har växt upp på Yxlö i den sörmländska skärgården och skulle inte ha något emot att komma närmare havet. Men det är sen. Nu är nu.
