Foto: Maria Prytz

Med känsla för bröd och tradition

Nyhet Publicerad

Många bagarstugor står idag bara och samlar damm. Kanske är det för att det är något omständligt att baka tunnbröd. Förutom själva bakandet kräver eldningen tid och tålamod. Framför allt är det inte så många som vet hur en bagarstuga används. Det vet diakon Berit Selling, som under en eftermiddag delade med sig av sin känsla för bröd och tradition.

När jag kommer till bagarstugan i Säbrå möts jag av värme och ljud från en sprakande bakugn. Diakon Berit Selling är först på plats och har redan förberett degen och med hjälp av vaktmästarna sett till att bakugnen är varm. Berit ser väldigt hemtam ut i miljön och tar fram eldrakan för att göra plats för tunnbröd på hällen. Efter en liten stund ansluter två nya bagerskor till platsen, Lena Vik, kommunikatör och domkyrkokaplan Cristina Grönroos. Av oss fyra, är det alltså Berit som sitter på kunskapen och hon är villig att dela med sig till oss andra. Gamla traditioner är något som måste visas och läras ut, det är svårt att läsa sig till den typen av kunskap.

- Vi brukar baka med barnen som har sommarläger, berättar Berit. Det är nästan lättare att baka med barn för de gör som man säger, fortsätter hon och skrattar.

Själv får jag varma minnen från barndomen så fort jag stiger in i bagarstugan. I farmors by i Viken Haverö träffades kvinnorna några gånger per år för att baka mjukt tunnbröd, hårt tunnbröd och paltbröd (blodbröd). Där hade alla sina speciella roller. Ett par av kvinnorna kavlade så tunt man någonsin kunde föreställa sig. En annan hade ansvar för ugnen. Någon hade förberett degen. Själv fick jag möjligtvis borsta brödet när de kom ut ur ugnen och organisera kakorna. Men jag fick se och lära, och jag fick vara med i gemenskapen. Dessa dagar i bagarstugan kan ha varit de bästa på året. Samarbetet och samtalen kvinnorna emellan. De få misslyckade varma tunnbrödkakorna som jag fick smaka på med en stor klick smör. Svårt att tänka sig något godare eller något trevligare. Knastret från bakugnen, doften av mjöl och brödkryddor.

Idag får vi alltså lära oss grunden till att baka sladdkakor/hällakakor och hårt tunnbröd i pastoratets bagarstuga i Säbrå. Berit visar oss hur vi ska forma ”ämnen” av degen. Lena får snabbt koll på läget och rullar runda bullar i ett svep. Sedan kommer vi till att kavla, det svåraste momentet, särskilt vad gäller tunnbröd. Degen ska kavlas så tunt att den nästan inte håller ihop och sedan ska den pannkaksvändas upp med spjålken på brödfjölen (bakspaden). Skjuts in i ugnen! Väl på hällen gäller det att övervaka bröden noga och snurra dem med pinnar så att de inte bränns. Vi kämpar på hårt under stor koncentration och får börja om många gånger. Degen fastnar på bakbordet eller går sönder. Men vet att vi gör precis så bra som vi bara kan så vi har överseende med att våra tunnbröd får hål i sig eller fattar eld i ugnen. Efter ett tag med hällakakorna får vi till ett ganska bra flöde och fler och fler hällakakor ser ut att bli ätbara. Vi har bra snurr på arbetet, någon bakar, någon står vid ugnen och någon borstar mjöl. Vi pratar minnen, för alla har vi barndomsminnen vad gäller tunnbröd. I någon familj bakades det mjukt tunnbröd och i någon annan hade man kornmjöl eller speciella kryddor i degen. Vi minns alla de starka och kunniga kvinnor som såg till att det fanns bröd hela året.

Halvvägs in i bakningen får vi en välförtjänt paus med kaffe och provsmakning. Ingen snålar på smöret. Vi förstår alla att det krävs ganska mycket träning för att få till bakningen och ingen av oss kommer i närheten av Berits fina hällakakor. När vi kommer till att baka tunnbröd förstår vi att vi behöver öva en hel del om vi ska få till fina tunnbröd. Det är ett hantverk att lära sig och vi är överens om att vi gärna gör det igen. Vi pratar mycket om hur mycket dold kompetens som finns bland personalen i Härnösands pastorat och hur mycket vi kan lära av varandra. Det är dags för bagarstugans återkomst!

- Jag känner mig verkligen from i den här miljön. Finns det något heligare än att baka bröd, undrar Cristina. Jag tycker det är fantastiskt med människor som har den här typen av kunskaper, och som är villig att dela med sig på det sätt som Berit gör. Vi har alla så mycket att ge, fortsätter Cristina samtidigt som hon stolt tar ut sitt tunnbröd ur bakugnen.

Text och bild: Maria Prytz