Välkommen till vår sorgegrupp "Leva vidare"

Efter begravningen av min älskade livskamrat besökte jag kyrkogården frekvent vilket jag för övrigt, gör fortfarande! Vid ett av mina besök på kyrkogården såg jag en annons  på kyrkogårdsförvaltningens anslagstavla med inbjudan till svenskakyrkans  samtals- och  sorge-grupp. Och jag anmälde mig! En anmälan jag verkligen inte ångrat. I samtalsgruppen fick jag möjlighet att bara vara jag - utan att på något sätt behöva föreställa mig. Och att jag som man, kunde våga visa mina innersta känslor. Därtill under trygg handledning av församlingens diakoner fick jag nu vara en del i en stärkande samtalsgemenskap tillsammans med ett antal medmänniskor vilka, precis som jag, drabbats av saknad och sorg!

.........................................................
Så tråkigt när ens livskamrat inte är med längre. Overkligt. Ofattbart.
Ja vad ska man säga. Kaos i hjärnan. Jag kom med i en sorgegrupp ett år efter min mans bortgång. Det kom en pandemi i vägen. I vår lilla fina grupp kunde jag känna mig trygg och hade full förståelse för mina medsörjande. Det kändes bra att det vi berättade för varandra inte fördes vidare. Även om jag tack och lov har många
vänner att prata med så vet jag att det pratas på ett annat sätt. Vi satt tillsammans i 1.5 timme som var alldeles lagom och fikade och pratade. Vi hade även några träffar utan medverkan från kyrkan och det kommer nog bli fler framöver. Vi var ett sällskap där man inte känner varandra sedan tidigare så man har fått nya vänner. Jag fick också lära mig bra tankar från mina medkamrater och jag hoppas och tror att även jag har kunnat tillföra något.