Helgens texter: betraktelser och böner

Predikan Söndagen före pingst, första årgången

Ewa Schmidt, präst

Hjälparen kommer, Johannes 15:26-16:4
Psalmer: 197, 161, 293, 201:1-3, 304

Efter en mycket lång vinter har vi äntligen fått vår och i naturen sker nu ett uppvaknande. Först sakta och prövande, sedan mer och mer extatiskt. Det som tycktes vara dött, vaknar nu alltmer till liv.

Men uppvaknandet hör inte bara ihop med naturens växling och förvandling, utan det sker även i det andliga livet.

För det handlar i lika stor utsträckning om en väckelse i vårt eget inre: Att vi ska vakna upp och att det Jesus sagt och gjort inte enbart ska stannar vid kunskap, utan att det ska uppstår en balans mellan ord och tanke, känsla och handling.

För det är då som Ordet blir till kött och som ordet får liv!

Vår söndag ligger mitt emellan Kristi himmelsfärds dag; då Jesus lämnar lärjungarna, och pingstdagen; då de får ta emot den utlovade Hjälparen. 

En mitt-emellan-dag. En dag i väntan och förväntan, då hopp och tro blandas med tvivel. - För hur ska de kunna tro innan de har fått erfara?

Men söndagens övriga texter betonar också hoppet om en ljusare framtid. - För i tider av motgångar så behöver vi peka framåt mot bättre tider, utan att för den skull förneka att lidandet är en högst påtaglig realitet i nuet.

Rubriken för dagen är Hjälparen kommer. Orden kan tolkas på olika sätt. Antingen som ett rent konstaterande:
- Hjälparen kommer, ja, så är det med det!

Eller så kan orden tolkas som en försäkran när livet står på spel. Som när man säger till en svårt sjuk eller skadad:
- Räddning är på väg! Håll ut!

Jag tror att många människor kan vittna om att orden ”Håll ut!” var det som gjorde hela skillnaden i deras svåra situation. Skillnaden mellan liv och död. För hopp är lika viktigt som mat, kläder och tak över huvudet för att vi ska kunna överleva!

Också i kalenderåret är denna söndag en mitt-emellan-dag, där den ligger i den blommande senvårens långhelg och när vi har den stundande sommaren framför oss, då det goda livet lockar med sin härlighet.

Men sommarens stundande skönhet är inte åtkomlig för alla, för alla innebär den inte ett hopp om att allt är gott, utan den kan kännas som ett hot om en lång period av ensamhet, isolering och utanförskap.

Hur kan då en tilltro väckas - till att lita på det oväntade? Kan den helige Anden väcka denna tilltro? Kunde den det hos lärjungarna?

Men även vår egen vardag innehåller en hel del mitt-emellan-tid. Av tider då vi lever i oklarhet eller ovisshet och då vi inte har kontroll över tillvaron.

Men trots att tvivlet och hoppet hör mitt-emellan-tiden till, så är det ändå hoppet som får oss att fortsätta. Och trots att hoppet inte innebär några löften, så tror jag att vi kan få hjälp av våra tidigare erfarenheter. Av att vi tidigare har klarat oss igenom det svåra.

Att låta sig bäras av sina minnen, fick lärjungarna lov att göra när tiderna hårdnade. Men det kom också en tid av klarhet och av uppfyllelse av löften:
- För hjälparen kom ju faktiskt och förändrade allt!

Och kanske vi även själva behöver öva oss i tillit – och att tro på att Någon, även om vi inte vet av vem eller hur så kommer vi att få hjälp.

Anden kallas för Hjälparen, parakleten: Vilket betyder försvararen, förespråkaren, tröstaren. Men anden hjälper oss också till ett uppvaknande, som innebär att vi ska kunna se sanningen.

Den vill få oss att komma loss från illusionernas värld och den vill hjälpa oss att välja rätt, så att vi kan finna den väg som leder till livet.

Så det handlar inte om en filosofisk sanning som vi kan söka genom olika teorier, utan det handlar om sanningen om oss själva! För det är bara ur den som vi kan växa. Och den kan vi enbart söka i vår egen ärlighet.

Men hur pass perfekt måste jag i så fall bli och vara?

- Jag tror inte att sanningen handlar om att sträva efter det perfekta. Nej, jag tror att den handlar om att inse att vi är människor, med all vår brustenhet och att det är utifrån den realiteten som vi får arbeta med oss själva.

Därför tror jag att om det andliga uppvaknandet ska kunna ske, så är det varken ett ömkande eller tröstande som behövs, utan en insikt om att Gud är den som ser mig och som älskar mig för den jag är! Och trots att detta kan verka motsägelsefullt, så blir det inte det i realiteten.

 Men att se sanningen, handlar också om att se vad som händer i vårt samhälle. Att se våra ökade klyftor, och den utslagning och segregation som sker på många områden.

Se och reagera på hur de som redan är minst bemedlade får det allt sämre.

Häri ligger våra utmaningar när vi ska förkunna budskapet om honom som sa om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet!

Amen

Predikan tredje söndagen i påsktiden

Ewa Schmidt, präst

Johannesevangeliet 10:1–10, Den gode herden
Psalm: 197, Den blida vår är inne

Den gode herden...
- Är du den gode herden?
- Skulle jag kunna följa dig?
- Skulle jag kunna lita på dig?
- Finns du där när jag behöver dig?
- Följer du med mig en extra mil?

eller...     
- Är du den som sviker och bedrar?
- Som flyr undan när kraven ställs och som huvudsakligen ser till ditt eget bästa, det som oftast handlar om:

”Så här vill jag ha det, det här är bra för mig.”
- Och som då menar att alla andra helst ska tycka, tänka och göra likadant?

Är du den som säger: Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte, jag har nog med mig och mitt.

Eller har vi alla bägge dessa sidor inom oss - mer eller mindre - beroende på vad det handlar om och beroende på i vilken situation vi befinner oss i, att de framträder olika mycket i olika situationer?

Men jag tror också att de är två olika grundförhållanden:
Att det ena förhållningssättet har en starkare ställning och där det också framträder tydligare, för en del människor är betydligt mer pålitliga och omtänksamma än andra, och en del är betydligt mer opålitliga. - Det vet vi!

Så hur tänker vi och hur handlar vi, var och en av oss?
Vilken är vår spontana grundhållning?
Och kan vi och vill vi, förändra våra negativa sidor när det behövs till att orka bry oss lite extra?

Kanske framför allt i vardagssituationer:
Ett leende mot den som sitter framför oss på tunnelbanan, ett samtal med grannen i trapphuset, en omtanke mot en medarbetare.

Ja, vi vet själva, allt det där som lyser upp tillvaron och som får vårsolen att lysa lite extra!

Jag är övertygad om att det går att förändras om det behövs, men att det krävs en hel del vilja och en observans ifråga om det vi gör.

Vi behöver ställa oss utanför oss själva och ärligt fråga oss:
- Vad uppskattar jag att andra gör för mig?
- Vilken omtänksamhet betyder mycket för mig själv att få?

För som vi vet: Mycket börjar hos en själv!
Inte allt – men mycket!

För när vi tar ansvar och visar omtanke, så leder det till befrielse och till nytt liv.

Dagens text är hämtad från Johannes ev kap 10 och den står under rubriken: ”Liknelsen om fåren och den gode herden”

Efter slutmeningen i dagens stycke:

”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”
… därefter fortsätter texten med orden:
”Jag är den gode herden.
Den gode herden ger sitt liv för fåren.”

Under hela sitt verksamma liv gav han människor exempel på vad det innebar att vara ”en god herde”.

Han gick in i en nära relation med dem han mötte, utifrån den andres livsvillkor och förutsättningar, och utifrån den andres förutsättningar ledde han dem till upprättelse och befrielse.

Den danske filosofen Sören Kierkegaard formulerade detta i slutet av 1800-talet utifrån och sina egna erfarenheter på följande sätt:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.”

Jesus är vår herde och vi är de får han letar efter för att återföra till fållan. Men vi är också hans lärjungar. Och som lärjungar blir vi också varandras herdar.

Vi är skapade till att leva i nära relationer, till att befria och upprätta varandra. Vi är skapade till att lära av varandra och till att ta oss ur våra tröga vanor, för Gud skapar ständigt nytt!

- Ja, vårens blommor och fåglarnas sång, är ett övertygande bevis på Guds skaparkraft! I naturens på-nytt-födelse finns en grundläggande och inneboende vilja till att säga ”ja” till livet. En vilja som vi möter den hos det lilla barnet som gång på gång upprepar orden: ”Kan själv!”

Vi får lyssna efter Jesu röst, det är så vi kan lära känna honom och det är så som vi kan skapa en nära relation till honom. Men det är även så som vi kan lära känna och leva nära varandra.

Men texten ställer också frågor om det goda ledarskapet. Och svaren som Jesus ger oss är: Den gode herden går in genom den dörr som är Kristus. Han ska vara kallad av honom och sätta honom i centrum och hålla sig till hans ord.

Den rätte herden offrar sig för fåren.
Den falske offrar istället fåren.
Den rätte ger liv, den falske tar liv.

Men det viktigaste kännetecknet är att den rätte herden låter Jesus vara centrum i sitt eget liv!

Det är Jesus som är den store herden och alla andra herdar i Guds hjord är där på hans uppdrag. Och i uppdraget ligger att efterlikna honom!

Och utifrån detta kan vi också spegla vår samtid:
Hur ser det ut i vår närhet, i vår omgivning och i världen i stort? Vem och vad är i centrum?

Och tillbaka till predikans början, till min övergripande tanke:
- Vad vill jag själv bidra med?

När jag ställer mina frågor in mot mitt eget liv och ut emot världen, så kan jag samtidigt – och hela tiden - leva i en fast förvissning om att han har kommit och kommer, för att vi ska ha liv – och liv i överflöd! Därför vill han leva nära oss!

Amen

Predikan 3 sön i Fastan, 1 årg.

Luk 11:14-26, Ef 5:1-9, Kampen mot ondskan, 2021
Psalm 826 Gå med Gud

Kampen mot ondskan – är en kamp för livet!

Hos Lukas möter vi Jesus, och vi får ta del av en världsbild som inte längre är vår egen... - Ja, så skulle vi kunna tänka och så tänka vi nog också, men är det så det är?

Är det inte snarare så, att mycket av den värld som Jesus gång på gång beskriver alltför väl går att liknas vid vår egen, både ifråga om bildspråk, ordbruk och innehåll, och som gör att den ständigt är så aktuell?!

Jag möter berättelserna om onda andar och demoner inom själavården. För många människor som lever i själslig nöd upplever sina inre röster och det som tar makten över deras liv, just som onda andar och demoner som utsätter dem för stora plågor.

Bibeln har många berättelser om onda andar och demoner, och vi är oftast väldigt snabba med att förklara dem som just en gammal förlegad förståelse, och så kan det nog också vara, men jag vill inte heller förminska människors egna upplevelser och erfarenheter när de berättar om dem.

Ja, vad är ondska och hur bedriver vi kampen mot det onda?

Inom oss kommer nog många olika bilder upp av sådant som vi själva har blivit utsatta för och av sådant som har drabbat andra. Men vilken kamp kan vi själva gå in i för att försöka förhindra att det onda sker?

Hur kan vi stå emot det onda när vi möter det i världens orättvisor och i våra egna handlingar?
Ja, hur lever vi i kärleken när vi möter hatet?

- Eller med de ord som Paulus använder i sitt brev till Efesierna: Hur bemöter vi och hur står vi emot otukt, orenhet och själviskhet, oanständigt taktlöst lättsinnigt tal och tomma ord?

- Ja, vi möter detta - och på olika sätt medverkar vi till det. Men jag skulle önska att jag kunde säga:

- Nej, men inte jag?! Men så är det inte – utan även jag!

Även jag lever i och medverkar till väldens bortvändhet från Gud. För är det något som jag är smärtsamt medveten om, så är det just detta!

Visst kan jag befria mig själv ifrån skulden genom att peka på dem som är mycket värre än jag själv, men det hjälper ju inte om jag vill leva i ljuset. Om jag vill leva i kärleken, såsom Guds barn.

Paulus skriver:
En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus.
Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt
där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”

Ja, det är här i vi har vår uppgift!

Att leva som ljusets barn i en värld som bombas och där folk ställs mot folk.
Där nationer rustar för att kunna skydda sig mot tänkta hot. Där nationalismen allt mer få fäste och där hatet delar upp oss i vi och dom och blir till rädsla och splittring.
Och vi kan konstatera att vi möter detta allt mer.

Men hur kan vi bedriva kampen mot det onda?
Vad kan vi göra för att skingra mörkret, så att vanmakt och missmod byts till hopp, och så att varje människa får känna att de har makten över sina egna liv?

Hur kan kärleken fördriva hatet?
Hur kan otro vändas till tro?
Hur kan falskhet och död bli till sanning och liv?

Paulus, vill gå kärlekens väg och han eftersöker en balans mellan ideal och verklighet:
Att se sig själv i ljuset - och att se sina egna skuggor!
Han säger: Lev i det goda, lev i tacksägelsen till Gud, för något annat passar sig inte.

Ja, det är när vi vågar spegla det onda in mot vårt eget liv som ondskan blir synlig, och det är då som vi kan förvandla vårt mörker till ljus!

All förändring börjar inom oss själva. Det vet vi. Det börjar i att jag vill mig själv gott genom att göra det goda mot andra. Då växer min inre styrka och med den kan jag också på ett förnyat sätt leva i Guds närhet.

För hos Gud kan jag söka förståelse och förlåtelse, där kan kärlekens makt bryta igenom min egen vilsenhet, och där kan min svaghet förvandlas till styrka.

Då kan jag också svara JA! till livet självt, i tro på att Guds nåd och kärlek bär mig.

*

Jesus sista vandring in i döden var en väg kantad av smärta, men det var en vandring som hade livet och den aldrig sinande kärleken som slutmål.

Och på samma sätt får vi, var och en av oss, aldrig sluta hoppas på att all förändring till det goda är möjlig.
Och på det sättet kan vi själva visa på att Jesu död hade en mening. En mening som aldrig slutar att upphöra eller som mister sin kraft.

Jesus samlade sina lärjungar. Han visste att vi behövde samlas för att bli starkare i kampen för det goda.
För det är inte endast de onda krafterna som talar med höga röster utan det gör även kärleken. Och i gemenskapen växer vår styrka när vi tillsammans höjer våra röster.

Vi är döpta i vatten.
Därför kan vi, var och en av oss, vara den vattendroppe som urholkar stenen och som får förändringar att ske.
Tillsammans får gå ut i världen rustade och omslutna av Guds nåd. Och vi får leva i den kärlek som Kristus älskar oss med!

… och som Martin Luther skrev:
Ӏven om jag visste,
att världen skulle gå under imorgon,
skulle jag plantera mitt äppelträd idag.”

Amen

Av Ewa Schmidt, präst i Hammarby församling

Kyndelsmässodagen

Ewa Schmidt, präst

Kyndelsmässodagen avslutar vårt julfirande. Rubriken knyter an till både julens och trettondedagstidens tema: Kristus som världens ljus och Guds härlighets uppenbarelse. Det är en ljusinvigningsdag som därför också kallas för Marie ljusmässa, en gammal ljusfest som nu sätter sin prägel på dagen och som har givit den namnet Kyndelsmässodagen, av fornnordiskans kyndel: ljus.

Kyndelsmässodagens budskap hör samman med Gamla testamentets offer- och renhetsregler. Offerreglerna inom judendomen innebar att allt förstfött tillhörde Gud, men istället för att offra ett barn så offrades ett djur. På den åttonde dagen skulle en pojke omskäras och då fick han också sitt namn. Renhetsreglerna tillskrev  en kvinna vara oren i fyrtio dagar efter förlossningen.

Med anledning av denna tradition skulle ett barndop ske på barnets åttonde dag. Fram till 1951 så var det också på dopdagen som barnets namn förkunnades offentligt för första gången. Därav sa vi tidigare oftast: Jag är döpt till … Men det är ett språkbruk som alltmer börjar försvinna.

Fyrtio dagar efter Jesu födelse firar vi Kyndelsmässodagen. Eller Jungfru Marie kyrkogångsdag eller Marie rening: purificatio Mariae, som dagen också heter. Då bär Maria fram sitt renhetsoffer i templet, sitt förstfödda barn. (Lukas 2:22-40)

Kyndelsmässodagen hör till de ursprungliga festdagarna inom julkretsen och firades som en egen helgdag den 2 februari fram till 1772.  Då inföll den stora helgdöden, vilken innebar att många firningsdagar lades samman eller försvann. Detta drabbade även Maria-dagarna, då det tidigare fanns flera Maria-dagar.

In på 1900-talet fanns en ordning inom Svenska kyrkan för kyrktagning, den kallades: ”En moders tacksägelse.” Den försvann i och med den nya kyrkohandboken 1942.

Namnet Jesus kommer av den grekiska och latinska formen av Joshua.
Namnet Maria kommer av en grekisk och latinsk form av Mirjam.

Enligt legenden kom Marias mamma Anna från Betlehem och hennes pappa Joakim från Nasaret. Mamman tillhörde eventuellt en gren av Davids ätt. 

Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie Kyrkogångsdag – Uppenbarelsens ljus

Text: 1 Joh 1:5-7, Lukas 2:22-40
Psalm: 37 Kristus är världens ljus

Under många år inom reklamen har vi både hört och sett orden:
Plötsligt händer det! - Plötsligt händer det när vi får oväntat besök, eller när någon kommer som vi inte hade förväntat oss, men ändå hoppats på.

I berättelsen om Symeons möte med Jesusbarnet så får jag den känslan. Att den var någonting utöver det vanliga och ovanliga, men ändå någonting som Symeon hade förväntat sig. Att han trodde så pass starkt på Guds nåd i sitt liv och på att under kunde ske!

Det är med samma förståelse som jag själv läser texten. Jag kan inte förstå den utifrån någon objektiv sanning, utan endast utifrån min tro på att under kan ske – i mitt liv och i andras liv! Plötsligt sker det oförutsägbara, det oväntade, det som drabbar oss på djupet.

I episteltexten, 1 Joh 1:5-7 kan vi läsa: ”Detta är budskapet som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.”

Jag älskar 1 Johannesbrevet! För Johannes låter så trosviss och så på djupet övertygad om allt han säger: ”… Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.”

Och det är ord som jag behöver höra när jag själv möter mörkret och när jag får ta del av allt det svåra som många drabbas av, för mörkret finns här – överallt och hela tiden.

Om mörkret sjunger Leonard Cohen i sin sång Anthem:

“There is a crack in everything that´s how the light gets in.”
”Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in.”  

Ja, i mörka tider så behöver vi mer än någonsin ljuset. Och nu kommer ljuset! För varje dag ljusnar det allt mer och för med sig hopp och framtidstro. Våren, solen, och värmen kommer och snart så kommer sommaren! Det som sker i naturen ger mig hopp om min egen framtid:

Om att dödens udd är bruten och att det eviga livet är ett faktum! Om att en port stod öppen för Symeon och att samma port står öppen för var och en av oss att träda in igenom, inte enbart i livet efter detta, utan även här och nu:

I varje möte och i varje ny situation.

Vi lever ”i världen, men inte av världen”. Vi delar världens villkor med allt och alla, men vi bärs av det eviga hoppet! Och ur det eviga hoppet växer livet!

Ljuset var i dina ögon
och i dina ögon såg jag ljuset.
Djupt in i dina ögon gick jag
tack vare ljuset.
Ljuset som var du.

Amen

ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN
 

Livets källa

Magnus Hellström

I de flesta kristna länder tar julen slut 6 januari då de vise männen kom med gåvor till det nyfödda Jesusbarnet. Men i Norden slutar julen 13 januari med Tjugondedag Knut och julgransplundring. Nu städas julpyntet undan. Bakgrunden är att den populäre Knut blev mördad av sin kusin Magnus när julen var slut i en maktkamp om kungatronen i Danmark på 1100-talet. Folket gjorde uppror och Knuts son Valdemar gjordes till kung.

Söndagens evangelietext handlar om Jesus första under som han gör på ett bröllop i Kana, uppe i Galileen. Vinet tar slut och Jesus mamma ber honom lösa det. Det var så att på den här tiden var bröllopen mycket stora och pågick flera dagar. Det var massor med gäster och man satte en ära i att vara generös och bjuda stort. Här tar vinet slut vilket ansågs vara en skandal. Jesus löser det hela med att förvandla 600 liter vatten till vin.

Vin och vatten är viktiga kristna symboler. Vatten är en förutsättning för liv, återfödelse och rening. Som bebisar simmar vi i fostervatten. Utan vatten torkar vi ut och kan inte leva. Vi behöver vatten för att tvätta oss. En vattenkälla symboliserar Jesus som Livets källa.

Vin motsvarar Jesus blod. Vin blandat med vatten är det gudomliga blandat med det mänskliga. Vin är anden som rör vattnet och ger liv. Född av vatten och ande. Det mänskliga blandas med det gudomliga. 

I Bibeln används ofta bröllop och äktenskap som en bild för vårt möte med Guds rike. För att kunna förstå det som är så svårt att förstå. Guds rike är lika fantastiskt som när människor förenas i kärlek.

Amen.

Om jultiden

Julen är den enda av de stora kristna högtiderna som har uppstått i västerlandet och som firas på ett fixerat datum. Påsken och pingsten är däremot beroende av det österländska månåret. Detta beror på att julfirandet inte blev aktuellt förrän i början på 300-talet i samband med de kristologiska striderna om Jesu gudomliga och mänskliga naturer och förhållandet mellan dem.

När den 25 december fastställdes såsom Jesus födelsedag så gjordes det utifrån teologiska och symboliska reflektioner om Guds fullkomlighet, sambandet mellan det gamla och nya förbundet, och om skapelsen och den nya skapelsen.

Enligt den julianska kalendern inträffade vårdagjämningen den 25 mars, vilken ansågs vara skapelsens första dag. Man tänkte sig också att det gamla förbundet började och slutade på samma datum. Eftersom det gamla förbundet avslutades med Jesu försoningsdöd; Jesu död på korset, så måste Jesus dödsdag ha varit den 25 mars.

Utifrån detta fastställande ansågs även den nya skapelsen ha börjat samma datum.

Det nya förbundet började med inkarnationen, att Gud blev människa i Jesus Kristus. Därför fastlades Jesu födelse från början till den 25 mars. Men frågan om inkarnationens början var inte helt enkel att lösa, eftersom även fostertiden måste räknas dit, för även den hörde ju till inkarnationens, Guds delaktighet i de mänskliga villkoren. Alltså inträffade bebådelsen den 25 mars och själva födelsen nio månader senare, den 25 december.

Dessa teologiska tankegångar och symboliska beräkningar låg i stort sett färdiga vid 200-talets början, men de var inte avsedda att ligga till grund för ett särskilt firande av Jesu fördelses dag, utan var endast reflektioner.

Ett ofta framfört påstående är att man hade förlagt Jesu födelse till den 25 december av taktiska skäl, i avsikt att ge den romerska Sol Invictus-festen en kristen tolkning. Eftersom dessa två fester sammanföll i tiden, kunde det kristna firandet uppta vissa drag från Sol Invictus-festen och därigenom bekämpa den.

Den starka betoningen av den kristna sol-symboliken, Kristus som rättfärdighetens sol och soluppgången som en symbol för Kristi uppståndelse och återkomst i härlighet, tros ha sitt ursprung häri. Liksom seden att orientera kyrkorna i öst-västlig riktning, vända mot öster, mot solens uppgång, den s k Kristusriktningen.

Man vet inte exakt när julen började firas i Rom. Men troligen har det skett efter år 243 och före år 336, då julfirandet är klart belagt, troligen under 300-talets första tredjedel, (se kyrkomötet i Nicea år 325). Från Rom spred sig senare julfirandet österut och är känt i Konstantinopel år 379, i Alexandria år 432 och i Jerusalem på 450-talet.

 I anslutning till den 25 december har senare data fastställts för andra kristna fester: 1/1 Jesu omskärelse, 2/2 Marie kyrkogångsdag, 25/3 Marie  bebådelsedag och 24/6   Johannes döparens födelse

Under de närmaste dagarna i anslutning till juldagen firades Kristi efterföljelse (comites Christi): 26/12 martyren Stefanus, 27/12 aposteln Johannes och 28/1 De menlösa barnen i Rama (Matt 2:16-18), vilken i Sverige först kom att benämnas Menlösa barns dag, och efter år 2000 för Värnlösa barns dag.

Från 1100-talet finns ett talesätt som säger att först föddes Kristus, därefter hans kyrka, representerad av martyrerna (Stefanus), apostlarna (Johannes) och de vanliga kristna (de oskyldiga barnen).

 Det kristna julfirandets förhistoria visar på Västkyrkans stora intresse av att hävda inkarnationen och Kristi gudom; att Gud blev människa i Jesus Kristus, dess förlängning i den kristna kyrkan som är Kristi kropp (soma Christou) och i nattvardsbrödet.

 Text: Ewa Schmidt, präst i Hammarby församling 

Tredje advent: sankta lucia, den lysande

Magnus Hellström, präst

Det finns många berättelser om Sankta Lucia, men min version lyder ungefär så här. Lucia levde under romartiden, på 300-talet i staden Syrakusa på Sicilien. Det berättas att hon ansågs vacker. Hennes pappa ska ha dött tidigt och därför växte hon upp ensam med sin mamma. De bar på en hemlighet. Lucia var kristen och det var farligt i romarriket på den här tiden. Kejsare Diocletianus förföljde kristna hårt.

Hennes mamma lovade i all välmening bort henne till en rik yngling som envist friade till Lucia. Friaren lämnade hemgiften för äktenskapet till Lucias mamma. Problemet var att Lucia inte ville gifta sig med friaren utan delade ut pengarna till fattiga i staden.

När den rike ynglingen fick veta detta blev han rasande. Han gick till myndigheterna och anmälde att Lucia var en sådan där kristen. Myndigheterna agerade och grep Lucia. De satte henne på en oxkärra för att föra henne till en bordell för att förnedra henne. Men trots att oxarna slet och drog så rubbade sig inte vagnen. Den var som fastfrusen i marken.

Då bestämde de sig för att bränna Lucia på bål, men lågorna vek undan från henne. Något osynligt skyddade henne. Då försökte de hälla kokande olja över henne, men inte heller det skadade henne. Till slut bestämde sig bödeln för att köra ett svärd genom henne och då dog stackars Lucia.

Men sedan berättas det att det kom en stor hungersnöd till staden. Många svalt och hade det svårt. Då uppenbarade sig Lucia och gick runt och delade ut mat till svältande människor.

Lucialegenden är en fruktansvärd berättelse, men den speglar en förtryckande människosyn och kvinnosyn som varit vanlig genom historien. Tyvärr är en förtryckande kvinnosyn fortfarande vanlig på många håll och kanter. Det handlar om alla människors lika värde. Oavsett kön, tro, tankar, läggning osv.

Därför går Svenska kyrkans årliga julinsamling till kampen för flickors rätt till mänskliga rättigheter världen över. Flickors rätt till studier, arbete, att slippa barnäktenskap och rätten att själv välja umgänge och partner.

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Lukasevangeliet 6:31

Så som ni vill att människor ska göra mot er, så skall ni göra mot dem.

Första advent (29 november)

Thomas Riddervik

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem har nog nästan alla svenskar en relation till. Den har lästs, blivit anspelad på, avbildats och filmatiserats i oändliga varianter. Åsnan, folket, palmbladen, mantlarna, hosiannaropen och så Jesus i mitten, ständigt denna Jesus som inte alltid verkar särskilt glad eller närvarande, utan med blicken i fjärran och läpparna sammanpressade.

Men allt det där är egentligen till för palmsöndagen, då handlar det om vägen till korset, den svåra vägen, via dolorosa. I dag är det en annan väg Jesus anträder för det är ett annat mål i sikte. Idag rider Jesus mot människornas hjärtan. Mot ditt och mitt.

För den som försöker bekanta sig med det kristna budskapet så är det första man brukar lära sig att människan är syndig och att hon inte kan rädda sig själv från synden, inte ens genom att låta bli att synda. För att rädda människorna från döden valde därför Gud att offra sin egen son som ett försoningsoffer som räknas människorna till godo och genom att i sitt hjärta tro detta blir människorna rättfärdiga och slipper dö.

Jag antar att flera har hört detta förut, i religionsundervisning, av konfirmandprästen eller någon annanstans. Om inte annat kan man läsa det i Joh 3:16. Detta är inte en vantolkning av det kristna budskapet, men det är inte heller hela eller den enda tolkningen av evangeliet. Det är påskens kristendom, men inte julens.

Påskbudskapet är ganska enkelt att förstå, åtminstone på ytan. Det arbetar med enkla svartvita strukturer. Ont och gott, brott och straff, skuld och förlåtelse. Linjerna är skarpa, gränserna tydliga. Allt rimmar väl med invanda mönster från uppfostran, skola och samhälle. Det är patriarkalt, repressivt och fostrande. Det är sådant som de flesta av oss accepterar, men knappast älskar, det är sådant många revolterar emot.

Men till jul siktar inte Gud på vårt samvete utan på vårt hjärta. Detta är det underliggande, det långa och det mer obskyra evangeliet. Successivt har Gud planterat detta evangelium i Israels historia och föreställningsvärld och där med i bibeln. Om påskens evangelium är lagens evangelium, då är julens evangelium templets.

Tanken är som följer. Gud bor i Jerusalems tempel, i dess innersta rum, kallat det allra heligaste. Gud bor där för att Gud vill det, men också för att folket har bejakat Guds vilja genom att bygga templet och helga det i yttre mening. När Gud flyttar in i templet helgas det i sin tur inifrån och denna helgelse sprids sedan utåt till staden och till folket. I förlängningen tänkte man sig att så länge Gud bodde i templet så var staden ointaglig för fienden. Staden intogs förvisso av babylonierna tillslut, men det sägs att innan dess hade en av profeterna sett hur Gud lämnade templet på en vagn av eld.

Det som är konkret för gamla testamentets folk, är ofta analogiskt i nya testamentet. Det vill säga sant på ett nytt sätt. Bilden byter fokus och i stentemplets ställe står en människa av kött och blod, där står du och jag och Gud kommer emot oss, kanske ridande på en åsna, och han söker en boplats.

Genom dopet är vi i yttre mening helgade att vara en sådan boplats och om vi önskar kan vi upplåta plats åt Gud i våra hjärtan, i våra liv, i våra kroppar. Genom dopet blir vi ett guds tempel, en plats där gud kan bo om vi öppnar åt honom. Uppmaningen i advent är just denna: Bered en väg för herren och det är inte vilken väg som helst som ska beredas, det är Guds väg in i våra liv. Det är just den vägen som ska göras bred och jämn.