Sommarkonfirmander på Stiftsgården Stjärnholm 15/6-4/7 2020
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Helgens texter: betraktelser och böner

Eftersom vi inte kan samlas till gudstjänst lägger vi texter inför helgerna här: betraktelser, böner och en och annan psalm.

Söndagens (eller helgdagens) text

Betraktelse på fjärde söndagen i påsktiden

Magnus Hellström, präst

Johannes 16:16-22
Vägen till livet

I Faderns, Sonens och den helige andes namn

Jesus talar om korta tider och det kan vara lite svårt att på en gång förstå vad han menar. Jesus jämför med en födande kvinna, att föda barn är jobbigt, jag har bara suttit bredvid, hållit i handen och försökt att stötta. Men när barnet väl är fött och allt har gått bra, vänds födslovåndorna till glädje.

Jesus talar här om när han skulle korsfästas på Långfredagen, vistas i dödsriket, och komma tillbaks med glädjen vid uppståndelsen på Påskdagen.

I våra liv har vi stunder och stunder. Många dagar har bara passerat utan att lämna några spår. Vissa stunder har lämnat spår. I mitt liv har jag starka minnen från när jag var på scoutläger, från konfirmationen, när jag låg i det militära och var med om en massa äventyr jag inte hade upplevt annars, när jag rodde och seglade en vikingabåt genom Östeuropa, bakom järnridån under kalla kriget, när jag gifte mig, när jag fick barn och när jag prästvigdes. Jag har fler minnen. Vi bär nog alla på både goda och onda minnen. Sådant som gör ont att minnas, sådant som värmer att tänka på.

Men många dagar har inte satt några spår. Jag gillar exempelvis god mat, men jag kan ju inte påstå att jag minns särskilt många måltider. Fastän man äter blir man hungrig igen, fastän man dricker blir törstig igen.

Kan vara nyttigt att tänka på vad som varit viktigt i ens liv. Vad blir man lycklig av? Verklig lycka är inte förgänglig, utan ett tillstånd.

Gud och Kristus och den andliga dimensionen är inte förgänglig. Vi söker Guds rike och Jesus älskar oss och vandrar med oss. Vägen till livet går genom Jesus.

Amen.

Tidigare söndagars texter:

Predikan tredje söndagen i påsktiden

Ewa Schmidt, präst

Johannesevangeliet 10:1–10, Den gode herden
Psalm: 197, Den blida vår är inne

Den gode herden...
- Är du den gode herden?
- Skulle jag kunna följa dig?
- Skulle jag kunna lita på dig?
- Finns du där när jag behöver dig?
- Följer du med mig en extra mil?

eller...     
- Är du den som sviker och bedrar?
- Som flyr undan när kraven ställs och som huvudsakligen ser till ditt eget bästa, det som oftast handlar om:

”Så här vill jag ha det, det här är bra för mig.”
- Och som då menar att alla andra helst ska tycka, tänka och göra likadant?

Är du den som säger: Jag vill inte, jag kan inte, jag orkar inte, jag har nog med mig och mitt.

Eller har vi alla bägge dessa sidor inom oss - mer eller mindre - beroende på vad det handlar om och beroende på i vilken situation vi befinner oss i, att de framträder olika mycket i olika situationer?

Men jag tror också att de är två olika grundförhållanden:
Att det ena förhållningssättet har en starkare ställning och där det också framträder tydligare, för en del människor är betydligt mer pålitliga och omtänksamma än andra, och en del är betydligt mer opålitliga. - Det vet vi!

Så hur tänker vi och hur handlar vi, var och en av oss?
Vilken är vår spontana grundhållning?
Och kan vi och vill vi, förändra våra negativa sidor när det behövs till att orka bry oss lite extra?

Kanske framför allt i vardagssituationer:
Ett leende mot den som sitter framför oss på tunnelbanan, ett samtal med grannen i trapphuset, en omtanke mot en medarbetare.

Ja, vi vet själva, allt det där som lyser upp tillvaron och som får vårsolen att lysa lite extra!

Jag är övertygad om att det går att förändras om det behövs, men att det krävs en hel del vilja och en observans ifråga om det vi gör.

Vi behöver ställa oss utanför oss själva och ärligt fråga oss:
- Vad uppskattar jag att andra gör för mig?
- Vilken omtänksamhet betyder mycket för mig själv att få?

För som vi vet: Mycket börjar hos en själv!
Inte allt – men mycket!

För när vi tar ansvar och visar omtanke, så leder det till befrielse och till nytt liv.

Dagens text är hämtad från Johannes ev kap 10 och den står under rubriken: ”Liknelsen om fåren och den gode herden”

Efter slutmeningen i dagens stycke:

”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”
… därefter fortsätter texten med orden:
”Jag är den gode herden.
Den gode herden ger sitt liv för fåren.”

Under hela sitt verksamma liv gav han människor exempel på vad det innebar att vara ”en god herde”.

Han gick in i en nära relation med dem han mötte, utifrån den andres livsvillkor och förutsättningar, och utifrån den andres förutsättningar ledde han dem till upprättelse och befrielse.

Den danske filosofen Sören Kierkegaard formulerade detta i slutet av 1800-talet utifrån och sina egna erfarenheter på följande sätt:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.”

Jesus är vår herde och vi är de får han letar efter för att återföra till fållan. Men vi är också hans lärjungar. Och som lärjungar blir vi också varandras herdar.

Vi är skapade till att leva i nära relationer, till att befria och upprätta varandra. Vi är skapade till att lära av varandra och till att ta oss ur våra tröga vanor, för Gud skapar ständigt nytt!

- Ja, vårens blommor och fåglarnas sång, är ett övertygande bevis på Guds skaparkraft! I naturens på-nytt-födelse finns en grundläggande och inneboende vilja till att säga ”ja” till livet. En vilja som vi möter den hos det lilla barnet som gång på gång upprepar orden: ”Kan själv!”

Vi får lyssna efter Jesu röst, det är så vi kan lära känna honom och det är så som vi kan skapa en nära relation till honom. Men det är även så som vi kan lära känna och leva nära varandra.

Men texten ställer också frågor om det goda ledarskapet. Och svaren som Jesus ger oss är: Den gode herden går in genom den dörr som är Kristus. Han ska vara kallad av honom och sätta honom i centrum och hålla sig till hans ord.

Den rätte herden offrar sig för fåren.
Den falske offrar istället fåren.
Den rätte ger liv, den falske tar liv.

Men det viktigaste kännetecknet är att den rätte herden låter Jesus vara centrum i sitt eget liv!

Det är Jesus som är den store herden och alla andra herdar i Guds hjord är där på hans uppdrag. Och i uppdraget ligger att efterlikna honom!

Och utifrån detta kan vi också spegla vår samtid:
Hur ser det ut i vår närhet, i vår omgivning och i världen i stort? Vem och vad är i centrum?

Och tillbaka till predikans början, till min övergripande tanke:
- Vad vill jag själv bidra med?

När jag ställer mina frågor in mot mitt eget liv och ut emot världen, så kan jag samtidigt – och hela tiden - leva i en fast förvissning om att han har kommit och kommer, för att vi ska ha liv – och liv i överflöd! Därför vill han leva nära oss!

Amen

Midfastosöndagen

Livets bröd

Magnus Hellström, präst

Söndagens text handlar om bespisningsundret. Jesus och lärjungarna for över till andra sidan Galileiska sjön och massor med människor följde efter. Jesus och lärjungarna gick upp på ett berg. När Jesus såg alla människor sa han: ”Var ska vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för 200 denarer, om de ska få en bit var.” Andreas sa: ”Vi har fem bröd och två fiskar.” Jesus sa: ”Låt folket sitta ner.” Jesus tackade Gud och de började att dela ut maten som räckte till alla 5 000 människor. Därefter drog sig Jesus undan i ensamhet högre upp på berget.

Vi människor är tränade att tillgodose våra biologiska behov som t.ex. att äta sig mätt. Det är nödvändigt för att överleva och för att leva ett bra liv. Men det finns något mer.

Jesus sa att människan lever inte enbart av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun. I Herrens bön ber vi: ”Vårt dagliga bröd giv oss idag.” Jag tänker att det handlar inte bara om att äta sig mätt på bröd. Vi behöver också andlig föda. Inte ens om vi lever ett supersunt liv får vi ett evigt biologiskt liv, för våra kroppar är tidsinställda. Våra kroppar är förgängliga. Men det finns ett andligt liv.

Livets bröd som vi tar emot i nattvarden är vår andliga kost under vår vandring genom livet. När vi äter av Livets bröd tar vi emot Jesus Kristus. De oblater som vi använder i nattvarden är utformade som mynt. I Bibeln finns en berättelse om en fisk med en lösepenning i gapet som kommer till lärjungarna för att betala deras skuld. Bilden är att myntet/oblaten i våra munnar hjälper oss över till andra sidan. Gud älskar oss, söker oss och vill ta emot oss med öppna armar.

Amen

Predikan 3 sön i Fastan, 1 årg.

Luk 11:14-26, Ef 5:1-9, Kampen mot ondskan, 2021
Psalm 826 Gå med Gud

Kampen mot ondskan – är en kamp för livet!

Hos Lukas möter vi Jesus, och vi får ta del av en världsbild som inte längre är vår egen... - Ja, så skulle vi kunna tänka och så tänka vi nog också, men är det så det är?

Är det inte snarare så, att mycket av den värld som Jesus gång på gång beskriver alltför väl går att liknas vid vår egen, både ifråga om bildspråk, ordbruk och innehåll, och som gör att den ständigt är så aktuell?!

Jag möter berättelserna om onda andar och demoner inom själavården. För många människor som lever i själslig nöd upplever sina inre röster och det som tar makten över deras liv, just som onda andar och demoner som utsätter dem för stora plågor.

Bibeln har många berättelser om onda andar och demoner, och vi är oftast väldigt snabba med att förklara dem som just en gammal förlegad förståelse, och så kan det nog också vara, men jag vill inte heller förminska människors egna upplevelser och erfarenheter när de berättar om dem.

Ja, vad är ondska och hur bedriver vi kampen mot det onda?

Inom oss kommer nog många olika bilder upp av sådant som vi själva har blivit utsatta för och av sådant som har drabbat andra. Men vilken kamp kan vi själva gå in i för att försöka förhindra att det onda sker?

Hur kan vi stå emot det onda när vi möter det i världens orättvisor och i våra egna handlingar?
Ja, hur lever vi i kärleken när vi möter hatet?

- Eller med de ord som Paulus använder i sitt brev till Efesierna: Hur bemöter vi och hur står vi emot otukt, orenhet och själviskhet, oanständigt taktlöst lättsinnigt tal och tomma ord?

- Ja, vi möter detta - och på olika sätt medverkar vi till det. Men jag skulle önska att jag kunde säga:

- Nej, men inte jag?! Men så är det inte – utan även jag!


Även jag lever i och medverkar till väldens bortvändhet från Gud. För är det något som jag är smärtsamt medveten om, så är det just detta!

Visst kan jag befria mig själv ifrån skulden genom att peka på dem som är mycket värre än jag själv, men det hjälper ju inte om jag vill leva i ljuset. Om jag vill leva i kärleken, såsom Guds barn.

Paulus skriver:
En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus.
Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt
där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”

Ja, det är här i vi har vår uppgift!

Att leva som ljusets barn i en värld som bombas och där folk ställs mot folk.
Där nationer rustar för att kunna skydda sig mot tänkta hot. Där nationalismen allt mer få fäste och där hatet delar upp oss i vi och dom och blir till rädsla och splittring.
Och vi kan konstatera att vi möter detta allt mer.

Men hur kan vi bedriva kampen mot det onda?
Vad kan vi göra för att skingra mörkret, så att vanmakt och missmod byts till hopp, och så att varje människa får känna att de har makten över sina egna liv?

Hur kan kärleken fördriva hatet?
Hur kan otro vändas till tro?
Hur kan falskhet och död bli till sanning och liv?

Paulus, vill gå kärlekens väg och han eftersöker en balans mellan ideal och verklighet:
Att se sig själv i ljuset - och att se sina egna skuggor!
Han säger: Lev i det goda, lev i tacksägelsen till Gud, för något annat passar sig inte.

Ja, det är när vi vågar spegla det onda in mot vårt eget liv som ondskan blir synlig, och det är då som vi kan förvandla vårt mörker till ljus!

All förändring börjar inom oss själva. Det vet vi. Det börjar i att jag vill mig själv gott genom att göra det goda mot andra. Då växer min inre styrka och med den kan jag också på ett förnyat sätt leva i Guds närhet.

För hos Gud kan jag söka förståelse och förlåtelse, där kan kärlekens makt bryta igenom min egen vilsenhet, och där kan min svaghet förvandlas till styrka.

Då kan jag också svara JA! till livet självt, i tro på att Guds nåd och kärlek bär mig.

*

Jesus sista vandring in i döden var en väg kantad av smärta, men det var en vandring som hade livet och den aldrig sinande kärleken som slutmål.

Och på samma sätt får vi, var och en av oss, aldrig sluta hoppas på att all förändring till det goda är möjlig.
Och på det sättet kan vi själva visa på att Jesu död hade en mening. En mening som aldrig slutar att upphöra eller som mister sin kraft.

Jesus samlade sina lärjungar. Han visste att vi behövde samlas för att bli starkare i kampen för det goda.
För det är inte endast de onda krafterna som talar med höga röster utan det gör även kärleken. Och i gemenskapen växer vår styrka när vi tillsammans höjer våra röster.

Vi är döpta i vatten.
Därför kan vi, var och en av oss, vara den vattendroppe som urholkar stenen och som får förändringar att ske.
Tillsammans får gå ut i världen rustade och omslutna av Guds nåd. Och vi får leva i den kärlek som Kristus älskar oss med!

… och som Martin Luther skrev:
Ӏven om jag visste,
att världen skulle gå under imorgon,
skulle jag plantera mitt äppelträd idag.”

Amen

Av Ewa Schmidt, präst i Hammarby församling

Första söndagen i fastan

Matteus 4:1–11: prövningens stund
Psalm 358: Han gick in i din kamp på jorden

Ewa Schmidt, präst

Idag är överskriften för våra texter ”Prövningens stund”. De orden får stå som en övergripande tanke, som ett övergripande förhållningssätt för den tid som vi nu är inne i; i Fastans tid som varar i 40 dagar och för vår egen tid.

Jesu väg var kantad av prövningar, liksom vår väg är kantade av prövningar.

* * *

Prövningens stund vad handlar den om?
När vi tänker kring ord som prövningen stund så är det lätt att våra tankar går till det som är och har varit svårt och gjort onda, eller till alla våra brister och tillkortakommanden.

Men kan vi inte också se det ur en annan synvinkel, nämligen att se det goda som ett resultat av våra prövningar, och att det handlar om växt, om utveckling och om mognad? 

För om vi blir alltför rädda för att det svåra ska drabba oss och för att vi ska begå felsteg, så stoppar det ju oss också ifrån att pröva någonting nytt och från att våga ta ett steg i en ny riktning.

Handlar prövningens stund enbart om att vi ska komma på fall eller kan Guds prövning även handla om att vi ska kunna se nya möjligheter? Om att livet i sig är en prövning – och – att när vi upplever våra liv som en torr öken så kan vi trots allt få möjlighet att i djupet av vårt inre kunna nå en källa där livet åter strilar fram?

Men vem var han då, Jesus? Vem är han då, vår Gud? Ja, kanske finns det en motsvarighet i den beskrivning av människan som Gunnar Ekelöf gör i sin dikt Färjesång från 1941:

Jag tror på den ensamma människan
Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Ja, kanske kan dessa ord beskriva Jesu sätt att vara på och det uppdrag som han i och med sin ökenvandring gick in i?

Men ändå är det i mötet med andra människor som vi blir till och kanske först och främst i mötet med det radikalt annorlunda. Därför är det också i mötet med andra människor som vi kan ana vem Gud är.

Idag sker ett möte; Jesus möter Satan.
Hade han blivit en annan om han hade svarat Satan på ett annorlunda sätt?

Vi vet inte, men vi vet att här i öknen så formas han till den som vi ska få möta i text efter text. Oftast i konflikt med andra och oftast som något radikalt annorlunda.
Var det någonting han valde, alla dessa motsättningar och konflikter, eller kunde han inget annat?

Var det – det som var hans bestämmelse – så djupt präglat i honom, att han inte hade något annat val?

- Jag tror det! 

Jesus valde att avstå från att välja den världsliga makten, rikedom och ära, och han avstod ifrån att inte testa gränserna för Guds beskydd.

Jag tror att det var en bestämmelse som var så pass djupt präglad i honom att den inte rymde någon tvekan.

Både Gud och människa - men i detta avseende - mer Gud än människa!

Och här sker en radikal förändring, i och med sin tid i öknen och i och med mötet med Satan, så blir Jesus den han ska vara under de kommande åren och i vars ljus vi kan få återspegla våra egna liv.

Och här finns också en djup insikt, som även vi själva kan få erfara, då vi inser att det bara finns en väg att gå …

Men vilka är mina prövningar och hur förhåller jag mig till dem? Vilka är samhällets och världens prövningar och hur förhåller vi oss till dem?

Hur skulle Jesus ha handlat och vad önskar han sig av oss? Vad vill han att vi ska avstår ifrån och vad vill han att vi ska gör? Vilken är min underlåtenhet, det jag struntar i, men borde bry mig om?

Den Gud som jag tror på skapar ständigt nytt, och i den förändringen får jag leva! Och det är i den relationen som jag får vila i förvissningen om att Gud vill vara med mig när jag prövas. För vi har en Gud som säger till oss:

- Jag är där du är, jag är med dig i din vilsenhet, i din ensamhet och tomhet, i din utsatthet och smärta.

- Jag är där du är, så att hoppet kan väckas ur bedrövelsen, så att du ska orka med livets utmaningar, så att du kan orkar vandra lidandets och kärlekens väg.

- Jag är där du är, för jag älskar dig!

…och jag vill skapa en värld där upprättelse finns och där kärleken och försoningen får leva.

Amen

Kyndelsmässodagen

Ewa Schmidt, präst

Kyndelsmässodagen avslutar vårt julfirande. Rubriken knyter an till både julens och trettondedagstidens tema: Kristus som världens ljus och Guds härlighets uppenbarelse. Det är en ljusinvigningsdag som därför också kallas för Marie ljusmässa, en gammal ljusfest som nu sätter sin prägel på dagen och som har givit den namnet Kyndelsmässodagen, av fornnordiskans kyndel: ljus.

Kyndelsmässodagens budskap hör samman med Gamla testamentets offer- och renhetsregler. Offerreglerna inom judendomen innebar att allt förstfött tillhörde Gud, men istället för att offra ett barn så offrades ett djur. På den åttonde dagen skulle en pojke omskäras och då fick han också sitt namn. Renhetsreglerna tillskrev  en kvinna vara oren i fyrtio dagar efter förlossningen.

Med anledning av denna tradition skulle ett barndop ske på barnets åttonde dag. Fram till 1951 så var det också på dopdagen som barnets namn förkunnades offentligt för första gången. Därav sa vi tidigare oftast: Jag är döpt till … Men det är ett språkbruk som alltmer börjar försvinna.

Fyrtio dagar efter Jesu födelse firar vi Kyndelsmässodagen. Eller Jungfru Marie kyrkogångsdag eller Marie rening: purificatio Mariae, som dagen också heter. Då bär Maria fram sitt renhetsoffer i templet, sitt förstfödda barn. (Lukas 2:22-40)

Kyndelsmässodagen hör till de ursprungliga festdagarna inom julkretsen och firades som en egen helgdag den 2 februari fram till 1772.  Då inföll den stora helgdöden, vilken innebar att många firningsdagar lades samman eller försvann. Detta drabbade även Maria-dagarna, då det tidigare fanns flera Maria-dagar.

In på 1900-talet fanns en ordning inom Svenska kyrkan för kyrktagning, den kallades: ”En moders tacksägelse.” Den försvann i och med den nya kyrkohandboken 1942.

Namnet Jesus kommer av den grekiska och latinska formen av Joshua.
Namnet Maria kommer av en grekisk och latinsk form av Mirjam.

Enligt legenden kom Marias mamma Anna från Betlehem och hennes pappa Joakim från Nasaret. Mamman tillhörde eventuellt en gren av Davids ätt. 

 

Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie Kyrkogångsdag – Uppenbarelsens ljus

Text: 1 Joh 1:5-7, Lukas 2:22-40
Psalm: 37 Kristus är världens ljus

Under många år inom reklamen har vi både hört och sett orden:
Plötsligt händer det! - Plötsligt händer det när vi får oväntat besök, eller när någon kommer som vi inte hade förväntat oss, men ändå hoppats på.

I berättelsen om Symeons möte med Jesusbarnet så får jag den känslan. Att den var någonting utöver det vanliga och ovanliga, men ändå någonting som Symeon hade förväntat sig. Att han trodde så pass starkt på Guds nåd i sitt liv och på att under kunde ske!

Det är med samma förståelse som jag själv läser texten. Jag kan inte förstå den utifrån någon objektiv sanning, utan endast utifrån min tro på att under kan ske – i mitt liv och i andras liv! Plötsligt sker det oförutsägbara, det oväntade, det som drabbar oss på djupet.

I episteltexten, 1 Joh 1:5-7 kan vi läsa: ”Detta är budskapet som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.”

Jag älskar 1 Johannesbrevet! För Johannes låter så trosviss och så på djupet övertygad om allt han säger: ”… Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.”

Och det är ord som jag behöver höra när jag själv möter mörkret och när jag får ta del av allt det svåra som många drabbas av, för mörkret finns här – överallt och hela tiden.

Om mörkret sjunger Leonard Cohen i sin sång Anthem:

“There is a crack in everything that´s how the light gets in.”
”Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in.”  

Ja, i mörka tider så behöver vi mer än någonsin ljuset. Och nu kommer ljuset! För varje dag ljusnar det allt mer och för med sig hopp och framtidstro. Våren, solen, och värmen kommer och snart så kommer sommaren! Det som sker i naturen ger mig hopp om min egen framtid:

Om att dödens udd är bruten och att det eviga livet är ett faktum! Om att en port stod öppen för Symeon och att samma port står öppen för var och en av oss att träda in igenom, inte enbart i livet efter detta, utan även här och nu:

I varje möte och i varje ny situation.

Vi lever ”i världen, men inte av världen”. Vi delar världens villkor med allt och alla, men vi bärs av det eviga hoppet! Och ur det eviga hoppet växer livet!

Ljuset var i dina ögon
och i dina ögon såg jag ljuset.
Djupt in i dina ögon gick jag
tack vare ljuset.
Ljuset som var du.

 

Amen

Septuagesima och sexagesima

Ewa Schmidt, präst

Förfastan

Perioden från Septuagesima till och med tisdagen efter Fastlagssöndagen bildar Förfastan. Den egentliga fastetiden har alltså ännu inte börjat. Förfastan är en förberedelseperiod till förberedelseperioden.

Söndagarna Septuagesima och Sexagesima infördes i Rom i slutet av 500-talet som särskilda bönedagar inför hotet från anstormande goter och langobarder. Namnet betyder ”den sjuttionde ” respektive ”den sextionde”. Dessa söndagar är de första i sjuttio- respektive sextiodagarsperioden före påsk.  

Predikan Septuagesima, 1 årg,

Matteus 20:1-16, Nåd och tjänst
Psalm 61 Lågorna är många

Slut ögonen en stund.

Kan du se textens innehåll för din inre syn?

Kan du se människorna som står på torget, alla arbetslösa?

Och om du placerar dig själv i deras ställe, vem av dem är i så fall du?

 

Är du den som kom sist, vid elfte timmen?

Eller kom du vid nionde, sjätte eller tredje timmen?

Eller har du arbetat i solhettan under hela dagen?

 

Om du var en av dem som kom först, vad tänkte du när lönen skulle delas ut? Vad kände du? Vad sa du?

Blev du irriterad, arg eller avundsjuk?

Eller unnade du dem som kom sist, lika mycket som du själv fick?

 

* * *

Liknelsen som Jesus berättar är fylld av människor. De har inga namn, utan de omnämns endast som arbetare. Men vi får även höra talas om den som äger vingården och om förmannen. 

Även om vi inte vet vad någon av arbetarna heter, så är det människor som vi på ett eller annat sätt kan relatera till. För nog har vi väl alla, när vi vid något tillfälle har utfört ett arbete, både tänkt och känt som vi borde ha fått mera lön för mödan i form av uppskattning och/eller i form av pengar?!

Men dagens text är en liknelse om himmelriket. Och även om Jesus talar om det, så leder den även mina tankar till här och nu; till att komma till tro och till att leva i tro.  Arbetarna får personifiera denna bild.

- När kom du till tro: Var det så tidigt som du kan minnas?

Var det vid tredje, sjätte eller vid nionde timmen?

 

För en del av oss var det tidigt, medan det för andra var betydligt senare. Och de arbetare som började vid elfte timmen, de är dem av oss som än så länge inte har kommit till tro.

 

Hur ser jag på dem som har kommit till tro sent i livet eller på dem som inte har kommit till tro överhuvudtaget? Unnar jag dem att få del av Gud rika gåvor? Unnar jag dem att få komma in i himmelriket när deras liv har nått sitt slut? 

Men vem är då vingårdens ägare?

Det är Gud själv – och arbetet för hans rike har pågått allt sedan skapelsens början och pågår till tidens slut.

 

Allt sedan Jesus ankomst har han kallat människor in i sin tjänst. Först kallade han sina lärjungar, sedan har generation efter generation kommit till tro och förkunnat evangeliet.

Men Jesus ska även komma tillbaka för att upprätta sitt rike, och det är då som förmannen samlar arbetarna, och det är då som vingårdens ägare ger dem deras lön. 

Men var vi befinner oss i detta tidsperspektiv –

det vet bara Gud!

Men vad jag tror, det är att Gud inte handlar efter några principer om jämlikhet, eftersom hans nåd inte är en ersättning för någons arbetsinsats eller arbetstid.

Guds nåd sätter inga sådana gränser.

Men däremot vill Gud ta oss i anspråk och använda oss i sin tjänst för sitt rike. Allt utifrån våra egna möjligheter.

Och lönen vi får är att leva i relation med Kristus själv och med varandra som grenar i Kristi kyrka.

Amen

ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN
 

Livets källa

Magnus Hellström

I de flesta kristna länder tar julen slut 6 januari då de vise männen kom med gåvor till det nyfödda Jesusbarnet. Men i Norden slutar julen 13 januari med Tjugondedag Knut och julgransplundring. Nu städas julpyntet undan. Bakgrunden är att den populäre Knut blev mördad av sin kusin Magnus när julen var slut i en maktkamp om kungatronen i Danmark på 1100-talet. Folket gjorde uppror och Knuts son Valdemar gjordes till kung.

Söndagens evangelietext handlar om Jesus första under som han gör på ett bröllop i Kana, uppe i Galileen. Vinet tar slut och Jesus mamma ber honom lösa det. Det var så att på den här tiden var bröllopen mycket stora och pågick flera dagar. Det var massor med gäster och man satte en ära i att vara generös och bjuda stort. Här tar vinet slut vilket ansågs vara en skandal. Jesus löser det hela med att förvandla 600 liter vatten till vin.

Vin och vatten är viktiga kristna symboler. Vatten är en förutsättning för liv, återfödelse och rening. Som bebisar simmar vi i fostervatten. Utan vatten torkar vi ut och kan inte leva. Vi behöver vatten för att tvätta oss. En vattenkälla symboliserar Jesus som Livets källa.

Vin motsvarar Jesus blod. Vin blandat med vatten är det gudomliga blandat med det mänskliga. Vin är anden som rör vattnet och ger liv. Född av vatten och ande. Det mänskliga blandas med det gudomliga. 

I Bibeln används ofta bröllop och äktenskap som en bild för vårt möte med Guds rike. För att kunna förstå det som är så svårt att förstå. Guds rike är lika fantastiskt som när människor förenas i kärlek.

 

Amen.

Predikan Söndagen efter Nyår – Guds hus

Ewa Schmidt

Text: Första Samuelsboken 3:1-10 och Lukas 2:42-52
Psalm: 744 Barn och stjärnor

Jag läste en gång orden: ”Följ ovillkorligen rösten i ditt inre,
ty den representerar det gudomliga inom oss.”

I texterna Söndagen efter Nyår får vi möta den unge Samuel i templet, när han får höra Guds röst som kallar honom in i sitt uppdrag.
Vi får även möta Jesus, när han sitter i templet mitt ibland lärarna, lyssnar och ställer frågor.
Vi vet inte hur gammal Samuel är, bara att han är ung, men vi vet att Jesus endast är 12 år gammal och att hans kunskap är stor.

En annan person som lyssnade till sin inre röst var Malala Yousafzai. Malala föddes i Pakistan 1997 och på eftermiddagen den 9/10 2012 blev hon skjuten med flera skott i huvudet av talibanerna, då hon var på väg hem i skolbussen. Mirakulöst nog så överlevde hon.

Redan i mycket unga år hade Malala börjat kämpar för att barn skulle få gå i skolan, för att flickor skulle få möjlighet att utbilda sig och för att kvinnor skulle behandlas jämlikt. För sina insatser fick Malala år 2013 ta emot ”Sacharovpriset för tankefrihet” och år 2014 blev hon tilldelad ”Nobels fredspris”.

En annan flicka som följer sin inre röst, och som vi under flera års tid har kunnat följa via media, är Greta Thunberg. Vi har sett hur hon, från att ha suttit ensam utanför Riksdagshuset fredag efter fredag i protest mot den globala miljöförstörelsen, har blivit en röst som har nått ut över världen och in i maktens boningar.

Dessa unga människor får mig att ställa livsavgörande frågor till mig själv:
- Vad säger min egen inre röst och vad ber den mig att göra?
Talar den om jämlikhet mellan människor och mot förtryck?
Talar den om fattiga människors rätt till mat och överlevnad,
och om mitt ansvar för skapelsens fortlevnad?

- Ja, vad ropar Gud till dig och mig och hur vill Gud ta oss i anspråk?

Jag vet inte hur Malala och Greta tolkar vart deras uppdrag kommer ifrån. Men i mycket unga år har de båda lyssnat till sina inre röster och följt sin kallelse. De har båda gått in i ett uppdrag som har växte till ett stort ansvarstagande. De har blivit en avgörande länk mellan den minsta människan som inte kan göra sin röst hörd och till de människor som utifrån sin makt kan medverka till förändring.

Guds kallade Samuel när han bara var ett barn.
Gud kom till världen som ett barn, då Gud blev människa i Jesus, och som redan vid 12 års ålder påtalar för sin mamma vilken väg han måste gå.

Vi får även möta barnens utvaldhet i Jesu ord:
”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Dessa ord om barnen som mottagare av Guds rike är så pass viktiga för Matteus, Markus och Lukas, att de alla tre har med dem i sina evangelium.

Barnen får inte ta emot Guds rike som en ursäkt för att de blir illa behandlade av lärjungarna eller i väntan på att de ska bli vuxna, utan Gud ställer dem i centrum för sitt agerande.

Kanske är det för att Gud vet att barnen i sitt inre rymmer en betydligt större öppenhet än vuxna i mötet med Gud, och att de därför även har en större beredskap för att ta emot vad Gud vill ge till dem?

Om det är så, så behöver vi i betydligt större utsträckning lyssna på våra barn och ungdomar, inte enbart för deras egen skull, utan för mänsklighetens bästa.
För ett barn kan förändra världen!

Amen

I årets julinsamling har Act, Svenska kyrkans biståndsverksamhet, ett särskilt fokus på att stärka unga flickors rättigheter till ett värdigt liv. Var gärna med och stötta!

Act Svenska kyrkan

Juldagen

 Thomas Riddervik

Gud blir ett av våra barn så att vi kan bli hans barn. Den evige går in i tiden, den starke blir svag, den högste blir ett barn, Guds son ligger lindad i en krubba, för vår skull.

Ibland måste jag förundras över hur snabbt jag vänjer mig, vänjer mig vid julens oerhört radikala budskap. Vänjer mig vid att se den lille kolten i krubban som en söt bebis omringad av mamma, pappa, herdar med ulliga får, kor och getter och kanske en söt och skinande ängel. Det är lätt att glömma att krubba inte alls är ett gammalt ord för barnsäng, utan ett gammalt ord för matho. Det är lätt att se stallet som en mysig och genuin miljö att föda barn i, och glömma att det snarare måste ha varit ett sista desperat försök att åtminstone få tak över huvudet när vattnet hade gått och värkarna hade börjat.

Ett barn fött i nästan övertydlig ringhet kan man tycka. Kontrasten är total. Judarna var vana att tänka sig sin Gud tronade i härlighet i det allra heligaste i Jerusalems tempel omgiven av guld, rökelse och kanske myrra i stora mängder, omgiven av blod och rök från mängder av offrade får, kor och getter.

Och så beskriver evangelisterna en liknade scen, fast helt annorlunda, någonstans ute i en liten obetydlig förort till den heliga staden ligger Gud på den enklaste bädd, med halm som underlag, i en krubba för att slippa ligga på golvet, han är omgiven, inte av präster i vackra liturgiska kläder utan, två trötta och slitna föräldrar och av fåraherdar i den enklaste utstyrsel.

Med det perspektivet är det lätt att förstå att människor blev arga på dom kristna och ville förfölja dom. Det är ju helgerån, att säga att Gud den högste och onämnbara skulle kunna bli en människa bunden av tid och rum. Men vi har vant oss vid att Gud faktiskt kan bli människa eller så har vi glömt att det är Gud som föds i Betlehem och tänker på Jesus som ett människobarn vilket som helst. Om vi gör det så har vi också glömt vad Gud tog med sig till oss när han blev människa.

Vi kan kanske tänka oss att Gud skulle förändras genom att bli människa, få nya erfarenheter, kunna dela mänsklig glädje, sorg, kärlek och smärta på ett nytt sätt. Jesus har ju många namn i bibeln och ett av dom är Emanuel, Gud med oss.

I samband med Jesu död och uppståndelse talar vi ofta om ett saligt byte. Gud tar vår synd och skuld och ger oss rättfärdighet och evigt liv i utbyte. Men vi talar inte alls lika ofta om det byte som sker när Gud tar mänsklig gestalt. Hur Gud tar del i vår natur och hur vi får del i Guds natur. Hur Gud blir människa så att vi ska kunna bli mer lika Gud, mer gudomliga.

 

Om jultiden

Julen är den enda av de stora kristna högtiderna som har uppstått i västerlandet och som firas på ett fixerat datum. Påsken och pingsten är däremot beroende av det österländska månåret. Detta beror på att julfirandet inte blev aktuellt förrän i början på 300-talet i samband med de kristologiska striderna om Jesu gudomliga och mänskliga naturer och förhållandet mellan dem.

När den 25 december fastställdes såsom Jesus födelsedag så gjordes det utifrån teologiska och symboliska reflektioner om Guds fullkomlighet, sambandet mellan det gamla och nya förbundet, och om skapelsen och den nya skapelsen.

Enligt den julianska kalendern inträffade vårdagjämningen den 25 mars, vilken ansågs vara skapelsens första dag. Man tänkte sig också att det gamla förbundet började och slutade på samma datum. Eftersom det gamla förbundet avslutades med Jesu försoningsdöd; Jesu död på korset, så måste Jesus dödsdag ha varit den 25 mars.

Utifrån detta fastställande ansågs även den nya skapelsen ha börjat samma datum.

Det nya förbundet började med inkarnationen, att Gud blev människa i Jesus Kristus. Därför fastlades Jesu födelse från början till den 25 mars. Men frågan om inkarnationens början var inte helt enkel att lösa, eftersom även fostertiden måste räknas dit, för även den hörde ju till inkarnationens, Guds delaktighet i de mänskliga villkoren. Alltså inträffade bebådelsen den 25 mars och själva födelsen nio månader senare, den 25 december.

Dessa teologiska tankegångar och symboliska beräkningar låg i stort sett färdiga vid 200-talets början, men de var inte avsedda att ligga till grund för ett särskilt firande av Jesu fördelses dag, utan var endast reflektioner.

Ett ofta framfört påstående är att man hade förlagt Jesu födelse till den 25 december av taktiska skäl, i avsikt att ge den romerska Sol Invictus-festen en kristen tolkning. Eftersom dessa två fester sammanföll i tiden, kunde det kristna firandet uppta vissa drag från Sol Invictus-festen och därigenom bekämpa den.

Den starka betoningen av den kristna sol-symboliken, Kristus som rättfärdighetens sol och soluppgången som en symbol för Kristi uppståndelse och återkomst i härlighet, tros ha sitt ursprung häri. Liksom seden att orientera kyrkorna i öst-västlig riktning, vända mot öster, mot solens uppgång, den s k Kristusriktningen.

Man vet inte exakt när julen började firas i Rom. Men troligen har det skett efter år 243 och före år 336, då julfirandet är klart belagt, troligen under 300-talets första tredjedel, (se kyrkomötet i Nicea år 325). Från Rom spred sig senare julfirandet österut och är känt i Konstantinopel år 379, i Alexandria år 432 och i Jerusalem på 450-talet.

 I anslutning till den 25 december har senare data fastställts för andra kristna fester: 1/1 Jesu omskärelse, 2/2 Marie kyrkogångsdag, 25/3 Marie  bebådelsedag och 24/6   Johannes döparens födelse

Under de närmaste dagarna i anslutning till juldagen firades Kristi efterföljelse (comites Christi): 26/12 martyren Stefanus, 27/12 aposteln Johannes och 28/1 De menlösa barnen i Rama (Matt 2:16-18), vilken i Sverige först kom att benämnas Menlösa barns dag, och efter år 2000 för Värnlösa barns dag.

Från 1100-talet finns ett talesätt som säger att först föddes Kristus, därefter hans kyrka, representerad av martyrerna (Stefanus), apostlarna (Johannes) och de vanliga kristna (de oskyldiga barnen).

 Det kristna julfirandets förhistoria visar på Västkyrkans stora intresse av att hävda inkarnationen och Kristi gudom; att Gud blev människa i Jesus Kristus, dess förlängning i den kristna kyrkan som är Kristi kropp (soma Christou) och i nattvardsbrödet.

 Text: Ewa Schmidt, präst i Hammarby församling 

 

Predikan 4:e sön i Advent

Ewa Schmidt

Luk 1:30-55 årg 1-3, Herrens moder
Psalm: 480 Var hälsad Herrens moder
481 Alla källor springer fram i glädje

På tröskeln till julen möter vi Maria.
Hon svarar ja på Guds kallelse.
Trots de svårigheter som ligger framför henne
kan ingenting hindra henne.

Maria ...

Hur skulle någon kunna tro
att hon hade funnit nåd hos Gud?
Att han hade kallat henne, en flicka i 13-årsåldern
till att föda ett barn – en son från Gud själv –
och med hjälp av helig Ande?
Var inte detta helt ofattbart?

Det började med att en ängel kom till Maria
och talade om att hon skulle bli havande och föda en son
och att hon skulle ge honom namnet Jesus.

Men vad skulle hon göra?
Vad skulle hon säga till Josef?
Hur skulle han kunna tro
att hon inte hade varit med någon annan man?
De som var trolovade och snart skulle gifta sig.
Nu skulle han lämna henne.

Maria visste att hon skulle komma att dra vanära
och skam över Josef och hela hans hus.
Och hennes egen familj, vad skulle de säga?
Och hennes släkt? Ja, hela stan?
De skulle stena henne,
såsom hon hade sett dem göra med andra kvinnor!

Men om de hade trott på Elisabet
när hon hade sagt att Herrens ängel hade kommit
till henne med bud om att hon skulle föda en son,
trots att hon var så gammal,
ja, kunde de i så fall även komma att tro på henne?

Men även Elisabet hade känt skammen,
ja, Sakarias också för den delen.
De som har levt ett så långt liv tillsammans
utan att få barn.

Men vad var det ängeln hade sagt?
Att Maria hade funnit nåd hos Gud!
Men kommer Gud i så fall inte att vara med henne
igenom allt det som låg framför henne,
kommer han inte att vara med sitt barn - sin ende son?

Men så sa ängeln en massa andra saker också
som hon just då inte förstod så mycket av:

”Han ska bli stor och kallas den Högstes son
och Gud ska ge honom hans fader Davids tron.
Han ska kallas helig och Guds son.”

Skulle hon föda ett sådant barn?
Men kunde hon ha sagt nej till ängeln?
Går det att säga nej när man har blivit utvald av Gud?

Maria visste inte.
Hon visste bara att hon svarade:
”Jag är Herrens tjänarinna.
Må det ske med mig som du har sagt.”
Och hon frågade inte varför,
för det fanns helt enkelt inget annat svar!

*

Maria blev föremål för Guds kärlek, omvårdnad och beskydd, och upptagen i Guds gemenskap.
Hon skulle föda ett hopp till världen
och ge honom namnet frälsaren, räddaren, den ende.

I Maria möttes tiden och evigheten.
Inom sig bar hon fröet till evigheten,
och inne i henne började evangeliet växa och ta form.

Själv skulle Jesus bli en ny utgångspunkt
för det som var och som skulle komma!

*

En gång valde Gud dig och mig.
Inte för att föda en gudason,
men för att i och med våra kroppar föra ut evangeliet,
det glada budskapet.

Även inne i mig – på grund av min tro –
så möts tiden och evigheten.
Men gång på gång behöver jag be Gud om hjälp
för att kunna fullfölja mitt uppdrag.
Är det likadant för dig?
Amen


Dagens bön

Livets Gud,
tillsammans med Maria
väntar vi på barnet som skall födas.
Vi prisar dig som låter stora ting ske.
Hjälp oss att som Maria leva i tillit,
tro på dina löften
och övervinna all rädsla.
I Jesu namn.

Amen


Amen

 

Tredje advent: sankta lucia, den lysande

Magnus Hellström, präst

Det finns många berättelser om Sankta Lucia, men min version lyder ungefär så här. Lucia levde under romartiden, på 300-talet i staden Syrakusa på Sicilien. Det berättas att hon ansågs vacker. Hennes pappa ska ha dött tidigt och därför växte hon upp ensam med sin mamma. De bar på en hemlighet. Lucia var kristen och det var farligt i romarriket på den här tiden. Kejsare Diocletianus förföljde kristna hårt.

Hennes mamma lovade i all välmening bort henne till en rik yngling som envist friade till Lucia. Friaren lämnade hemgiften för äktenskapet till Lucias mamma. Problemet var att Lucia inte ville gifta sig med friaren utan delade ut pengarna till fattiga i staden.

När den rike ynglingen fick veta detta blev han rasande. Han gick till myndigheterna och anmälde att Lucia var en sådan där kristen. Myndigheterna agerade och grep Lucia. De satte henne på en oxkärra för att föra henne till en bordell för att förnedra henne. Men trots att oxarna slet och drog så rubbade sig inte vagnen. Den var som fastfrusen i marken.

Då bestämde de sig för att bränna Lucia på bål, men lågorna vek undan från henne. Något osynligt skyddade henne. Då försökte de hälla kokande olja över henne, men inte heller det skadade henne. Till slut bestämde sig bödeln för att köra ett svärd genom henne och då dog stackars Lucia.

Men sedan berättas det att det kom en stor hungersnöd till staden. Många svalt och hade det svårt. Då uppenbarade sig Lucia och gick runt och delade ut mat till svältande människor.

Lucialegenden är en fruktansvärd berättelse, men den speglar en förtryckande människosyn och kvinnosyn som varit vanlig genom historien. Tyvärr är en förtryckande kvinnosyn fortfarande vanlig på många håll och kanter. Det handlar om alla människors lika värde. Oavsett kön, tro, tankar, läggning osv.

Därför går Svenska kyrkans årliga julinsamling till kampen för flickors rätt till mänskliga rättigheter världen över. Flickors rätt till studier, arbete, att slippa barnäktenskap och rätten att själv välja umgänge och partner.

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Lukasevangeliet 6:31

Så som ni vill att människor ska göra mot er, så skall ni göra mot dem.

Andra advent (6 december)

Magnus Hellström

Den här tiden före jul, Adventstiden, räknar vi ner till jul. Varje söndag tänder vi ytterligare ett ljus.

 En central gestalt i julfirandet är jultomten som kommer med julklapparna. Jultomten är en intressant blandning av två gestalter. Dels kommer tomten ifrån den gamla gårdstomten, ett naturväsen som enligt folktron hjälpte till på gården, under förutsättning att man höll sig väl med tomten. Gav honom gröt osv. Kom man inte på god fot med tomten kunde det börja gå illa för gården.

 Dels kommer jultomten ifrån helgonet S:t Nikolaus (Santa Claus). Nikolaus var biskop på romartiden i staden Myra på sydkusten av dagens Turkiet. Han hade ärvt en förmögenhet som han inte visste vad han skulle göra med. Det fanns en familj i närheten som hade drabbats av fattigdom.  Döttrarna for illa och tvingades att tjäna pengar genom förnedrande arbete.

 Nikolaus ville hjälpa familjen. En mörk natt smög han fram till deras hus och kastade in ett knyte genom ett fönster och sprang sin väg. Han ville vara hemlig. På morgonen steg pappan upp och hittade knytet. Han öppnade knytet och det innehöll guld.

 Men familjens problem var inte över, när guldet var slut var de fattiga igen. Nikolaus fortsatte att smyga dit nattetid och kasta in ett knyte med guld.

 Till slut bestämde sig familjen för att ta reda på vem det var som hjälpte dem. De började vaka om nätterna. En natt när knytet flög in sprang de ut och fick tag på S:t Nikolaus. De tackade honom och de var så glada att de berättade för hela staden hur hjälpsam S:t Nikolaus var.

 Jesus älskar oss och möter oss på våra mänskliga villkor. Guds rike sprider kärlek här på jorden genom Jesus Kristus och hans folk. Guds kärlek sprids genom föredömen som S:t Nikolaus och genom sådana som oss, kanske i jeans och sportskor. Guds rike är nära.

 Skänk gärna en slant till årets julinsamling som går till flickors rättigheter runt om i världen.

 Romarbrevet 15:7

Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Första advent (29 november)

Thomas Riddervik

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem har nog nästan alla svenskar en relation till. Den har lästs, blivit anspelad på, avbildats och filmatiserats i oändliga varianter. Åsnan, folket, palmbladen, mantlarna, hosiannaropen och så Jesus i mitten, ständigt denna Jesus som inte alltid verkar särskilt glad eller närvarande, utan med blicken i fjärran och läpparna sammanpressade.

Men allt det där är egentligen till för palmsöndagen, då handlar det om vägen till korset, den svåra vägen, via dolorosa. I dag är det en annan väg Jesus anträder för det är ett annat mål i sikte. Idag rider Jesus mot människornas hjärtan. Mot ditt och mitt.

För den som försöker bekanta sig med det kristna budskapet så är det första man brukar lära sig att människan är syndig och att hon inte kan rädda sig själv från synden, inte ens genom att låta bli att synda. För att rädda människorna från döden valde därför Gud att offra sin egen son som ett försoningsoffer som räknas människorna till godo och genom att i sitt hjärta tro detta blir människorna rättfärdiga och slipper dö.

Jag antar att flera har hört detta förut, i religionsundervisning, av konfirmandprästen eller någon annanstans. Om inte annat kan man läsa det i Joh 3:16. Detta är inte en vantolkning av det kristna budskapet, men det är inte heller hela eller den enda tolkningen av evangeliet. Det är påskens kristendom, men inte julens.

Påskbudskapet är ganska enkelt att förstå, åtminstone på ytan. Det arbetar med enkla svartvita strukturer. Ont och gott, brott och straff, skuld och förlåtelse. Linjerna är skarpa, gränserna tydliga. Allt rimmar väl med invanda mönster från uppfostran, skola och samhälle. Det är patriarkalt, repressivt och fostrande. Det är sådant som de flesta av oss accepterar, men knappast älskar, det är sådant många revolterar emot.

Men till jul siktar inte Gud på vårt samvete utan på vårt hjärta. Detta är det underliggande, det långa och det mer obskyra evangeliet. Successivt har Gud planterat detta evangelium i Israels historia och föreställningsvärld och där med i bibeln. Om påskens evangelium är lagens evangelium, då är julens evangelium templets.

Tanken är som följer. Gud bor i Jerusalems tempel, i dess innersta rum, kallat det allra heligaste. Gud bor där för att Gud vill det, men också för att folket har bejakat Guds vilja genom att bygga templet och helga det i yttre mening. När Gud flyttar in i templet helgas det i sin tur inifrån och denna helgelse sprids sedan utåt till staden och till folket. I förlängningen tänkte man sig att så länge Gud bodde i templet så var staden ointaglig för fienden. Staden intogs förvisso av babylonierna tillslut, men det sägs att innan dess hade en av profeterna sett hur Gud lämnade templet på en vagn av eld.

Det som är konkret för gamla testamentets folk, är ofta analogiskt i nya testamentet. Det vill säga sant på ett nytt sätt. Bilden byter fokus och i stentemplets ställe står en människa av kött och blod, där står du och jag och Gud kommer emot oss, kanske ridande på en åsna, och han söker en boplats.

Genom dopet är vi i yttre mening helgade att vara en sådan boplats och om vi önskar kan vi upplåta plats åt Gud i våra hjärtan, i våra liv, i våra kroppar. Genom dopet blir vi ett guds tempel, en plats där gud kan bo om vi öppnar åt honom. Uppmaningen i advent är just denna: Bered en väg för herren och det är inte vilken väg som helst som ska beredas, det är Guds väg in i våra liv. Det är just den vägen som ska göras bred och jämn.

 

22 november: Domssöndagen

Ewa Schmidt

Predikan Domssöndagen, 3 årg.
Matteus 13:47-50, Kristi återkomst

Ewa Schmidt

Det går ett nät genom vattnet,
evigheten rör sig genom tiden
och ur folkhavet kallar Gud människan,
trots djupen, trots stormen,
trots vågorna som reser sig höga.

Men när nätet dras upp ur vattnet
så dras himlen ur havet
och evigheten tas ur tiden.
- Då finns ingen återvändo.

När nätet tas upp på land och rensas,
när den goda fisken samlas i korgar
och den dåliga kastas bort.
- Då är frälsningen nära.

När nätet dras upp så är det på något sätt slut.
Allt det som har varit, har nu nått sin gräns
och jag undrar hur det ska bli,
världens slut, mitt slut och Kristi återkomst?

För det kan ju inte fortsätta så här, tänker jag ofta:
Vår sorg och vår smärta,
våra onda tankar och handlingar,
våra motsättningar mellan folk och stater,
krig och naturkatastrofer.
Allt måste nå ett slut.

Men vad innebär slutet, att vi ska utplånas?
Eller är slutet ett möte med Kristus
och en nyskapelse av hela människan?

Är det vid tidens slut som vi får resa oss upp
och lyfta våra huvuden?
Är det då som domen sker,
inte som ett nederlag, utan som en befrielsen?
Inte som ett straff, utan som ett heligt möte?
Handlar domen om att sanningen bryter in i våra liv,
in i våra tankar om vilka vi själva är,
in i vår längtan efter en Gud
som kommer till oss i Jesus Kristus?

Är det när jag står inför honom som jag kan se
att mycket av det som jag trodde var värdefullt och viktigt,
det jag strävade mot och längtade efter,
nu har fått en helt annan innebörd?

Att all min duglighet och mina prestationer,
att allt det jag var så stolt över
nu har fått ett helt annat värde?

Är det när jag står inför honom
som min trångsynthet och mina förnekelser,
som min snålhet och min brist på tolerans,
står naket inför mig själv?
Men att min nakenhet också rymmer en insikt
om att jag är förlåten?

- För i mitt innersta hör jag någon viska,
på samma plats där all min brist har sin boning:
- Kom! Se! Jag gör allting nytt!

En viskning som lugnar stormen,
som får vinden att bedarra och vågorna att dra sig tillbaka.
En viskning som bär mitt namn
och som säger att jag är älskad!

Och bilderna som jag bar om tidens slut
- som tidigare hade varit så dömande och svåruthärdliga,
blir nu till befrielse och upprättelse.

Nu när jag förstår att en människa måste vara mer
än summan av alla sina handlingar!

Och att alla de misstag och felsteg
som jag har burit på som en tung börda,
nu börjar strila som sandkornen mellan mina fingrar.

Och att det som blir kvar
är det liv som från början lades i mina händer.
Ett liv som rymmer en insikten om
att vi alla delar samma villkor.
Där finns min längtan efter närhet och värme,
där finns mina möjligheter till att ge och ta emot.

Men där finns också en förtröstan om
att den Gud som nu bär mig
också kommer att bära mig genom domen.
Och att domens dag är ett möte med kärleken själv
och ett liv i förening med honom!

Amen

Kyrkans förbön 22 november
Lena Bergcoutts

Herre,
Vi ber för rena hjärtan
att du ska sila bort våra grumliga tankar
så att vi kan se klart på varandra
så som du ser oss
med barmhärtighet, kärlek, nåd,
lekfullhet och tålamod

 Fader,
Vi ber för den brustna värld vi lever i
Hjälp oss att förstå
att trots att Corona överlägger våra liv
på olika sätt
så håller du oss ändå i din hand
och ditt ljus är större
än allt mörker

 Jesus,
Hjälp oss att höra din röst
kom med livskraft till alla dem
som kämpar med viruset just nu
kom till dem som jobbar på sjukhus
och äldreboenden
kom till dem som förlorat närstående
och känner saknad

 Helige Ande
Låt din låga brinna
i våra hjärtan
Låt din kärleks eld spridas
över världen

 Kristus,
endast du kan befria oss
till ett liv i förlåtelse
liksom du gav dig själv till oss
så ger vi oss själva
och hela våra liv till dig


Amen.