Jag finner det intressant det här med kommunikation. Kommunikation sover ju inte. Den är ständigt närvarande och pågående. Arkeologisk forskning har sagt att det första språket som uttrycktes nog var i form av gester, tecken och något som liknade teckenspråk, innan talet kom att utvecklas. Kanske var det så.
Vi människor kommunicerar på olika sätt och vis beroende på vår kontext; kroppsspråk, ansiktsuttryck, känslospeglingar, med röstnyanser och språknyanser i tal, tecken och skrift, med teckenspråk och i tystnaden. ”Språk är makt”, sa en lärare högt och tydligt med stor entusiasm när jag i tonåren satt i klassrum och lyssnade/syssnade* storögt hur politik och retorik fungerar. Samma lärare hade även vanan att kvitteringskommunicera, det vill säga stämma av att det som läraren förmedlat nått fram till oss mottagare. Gärna med frågan ”är något oklart?” i barsk ton.
När jag blickar ut över tidskrifters omslag vid tidningsställen på Pressbyrån ser jag på flera magasin ”Var dig själv” eller ”Att hitta sig själv” och i tidningen så beskriver de lite mer ingående de olika verktygen för att finna sig själv. Ingenstans står det något om; hur kan du vara dig själv när du inte kan kommunicera och uttrycka dig för att din omgivning inte kan ditt språk? Hur ska du kunna sätta ord på dina tankar och känslor och klä in dina drömmar med ditt språks rika nyanser om ingen förstår det eller för att du inte får använda det?
Teckenspråket godkändes av riksdagen som dövas språk 14 maj 1981, så 2021 är det ett jubileumsår. Jag är döv och föddes in i teckenspråkets ”guldålder” som innebar att döva barn fick rätt att använda teckenspråk och hela familjen fick snabbt teckenspråksundervisning för att kunna kommunicera med mig. Det öppnades en ny värld för dem, att med kroppsspråk och ansiktsuttryck kunna förmedla så mycket mer än bara ord som uttrycks och sägs. Lars Kruth sa en gång ”Teckenspråk – en tyst värld, fullt av liv”. Dock är språk färskvara som behöver underhållas och med tiden så glömde de bort en hel del av tecknen de en gång lärt sig.
Tidigt förstod jag som barn att jag behövde lära mig min familjs talade språk, hur det nu var möjligt. Jag lärde mig att tala, det tog tid. Det har inte varit lätt, ord ska uttalas ”rätt”, och fortfarande är kära, skära och tjära väldigt svåra att skilja åt. Många äldre döva tvingades lära sig tala och det var förbjudet att använda ”det fula” teckenspråket. Lärarens katederpinne smällde över fingrarna om det utövades i klassrummen, spåren syns fortfarande i de äldres krokiga händer. Det märks idag i spåren av covid-19, att de äldre inte får träffa andra teckenspråkiga och ”underhålla” sitt språk, de blir helt enkelt berövade sitt språk.