Tills döden skiljer oss åt

– Jag hade nog ingen tydlig bild av att gifta mig. Det är ingen barndomsdröm utan något som vuxit fram över tid. Vår relation har vuxit fram i tillit.

Alina Ridderstad Nordberg ser på sin man Johannes och pausar, innan hon tillägger att det nog var tillit de saknade i början. Nu har de varit ett par i ungefär tretton år. Johannes ler och säger att för honom har det alltid funnits med, det där om att vilja gifta sig någon gång.
– När man är ungdom är det skakigt och lite fram och tillbaka, så var det i alla fall för oss, men efter något år bestämde vi att vi skulle skärpa oss. Vi ville landa i ett större och tydligare beslut, så vi tog en fasta från varandra i 40 dagar för att ta reda på vad vi ville. Efter det var jag helt säker, och när vi möttes igen visste jag att nu behöver jag fiska in henne här.
Paret tittar på varandra och skrattar. Alina berättar att hon fortfarande inte var helt övertygad.
– Men jag var försiktigt positiv som det heter, så vi fortsatte prata. Då växte tilliten till varandra och vår relation blev viktig på riktigt. 

Relationsfasta
Någon månad efter fastan togs det gemensamma beslutet att de ville fortsätta vara ihop och tillsammans.
– Jag tror att det var tiden som gjorde att beslutet blev så bra. Och för mig var nog det allra viktigaste att jag fick se att Johannes verkligen tog vår relation på allvar.
Idén till relationsfastan kom från en kompis som också var med i kyrkan. Det finns många exempel i Bibeln på människor som fastar för att kunna koncentrera sig i en viktig valsituation. Johannes och Alina kände att om de var ifrån varandra lite skulle de få tid att tänka och be på egen hand, men för Johannes blev det jobbigt. Han hade precis tagit studenten och börjat på Chalmers, och gymnasiekompisarna fanns inte kvar i vardagen. När han också skulle vara borta från Alina kändes det som att all trygghet rycktes bort. För Alina var det annorlunda.
– Vi visste att fasta kan vara ett sätt att skala av, få tid att hitta Gud och lyssna inåt, och det visade sig vara bra. Jag tyckte att det var skönt att ta en paus, för det var svårt att i en så ung ålder förstå vad det innebär att vara i en relation.

Stort löfte, stor trygghet
Alina och Johannes blev ihop år 2012, och gifte sig i juli år 2022. Båda hade konfirmerats på Åh stiftsgård och lärde känna varandra något år senare i Åh Göteborgsbaserade ungdomsgrupp BAS. När de blev ihop var Alina 15 och Johannes 16 år.
– Så när vi gifte oss hade vi varit ihop länge. I min kontext som miljökonsult blir folk ibland förvånade över att jag är gift trots att jag är ung, men de flesta blir bara nyfikna på ett bra sätt, berättar Alina.
Johannes jobbar som lärare på en kristen skola, där folk verkar mer vana vid folk som gifter sig unga.
– Fast så unga var vi inte. Jag var färdig lärare och Alina gick sin mastersutbildning och skrev på sitt examensjobb den våren då vi planerade vårt bröllop, hon var 24 och jag var 25 år då, förklarar han.

Det var en hektisk vår, då allt skulle göras samtidigt, och för att inte tappa bort vad det egentligen handlade om bestämde sig Alina och Johannes för att gå en Alpha-kurs om äktenskap i Buråskyrkan. De beskriver det som både läskigt och fint att ta beslutet om en gemensam framtid.
– När vi funderade på äktenskap förstod vi att vi båda bar på en längtan att dela livet med varandra på ett djupare plan. Att då lova att nu är det vi tills döden skiljer oss åt ger en väldigt stor trygghet att vila i, säger Johannes och Alina fyller i.
– Ibland hör vi andra äktenskapslöften, där “tills döden skiljer oss åt” inte finns med, och det kan vi reflektera över. För oss är det oerhört vackert att få lova varandra trohet in i döden. När vi förlovade oss var det ingen som överraskade någon utan vi gjorde det tillsammans. Det är ett jättestort beslut, så det är läskigt med rätta. Men ett stort löfte ger också en stor trygghet.

Äktenskapskonferens
Kursen i Burås gav paret fördjupade samtal inför det stundande äktenskapet. Här var just relationen och resten av livet i fokus, inte själva bröllopet. 
– Mitt i att vi var trötta och stressade den våren var det en värdefull tid. Kursen gav oss verktyg som vi fortfarande använder oss av, säger Alina, och frågar Johannes om det är okej att berätta om konflikthanteringsmetoden. Han nickar, så Alina fortsätter.
– De sade att det ofta finns två sätt att möta en konflikt, antingen som en igelkott eller som en noshörning. Noshörningarna springer med nosen först och lyfter gärna upp konflikten i luften, de vill bolla argument och lösa allting omedelbart. Igelkotten stänger in sig och vill tänka ifred innan något kan lösas. Den bilden har verkligen hjälpt oss.
– Ja, för vi är en av varje, säger Johannes, och båda skrattar.
Ett annat verktyg de använder sig av var tipset att åka på en årlig äktenskapskonferens. I likhet med föreningar och företag som ordnar konferenser för att reflektera bakåt och planera framåt åker också Alina och Johannes iväg för att se över sitt äktenskap. 
– Vi tillbringar en helg i en sommarstuga, och så pratar vi. Det är väldigt teoretiskt, och det kanske kan låta lite torrt, men det är jättebra. Det kan röra hur ekonomin ser ut, hur det går med hushållssysslorna eller vad vi vill i framtiden. Det handlar egentligen om att se till att vi får plats i vår relation båda två, förklarar Alina.
Johannes håller med och säger att det kan vara svårt att en vanlig onsdag vid middagsbordet ta upp en jobbig ekonomisk fråga eller något annat som skaver. Då är det bra att båda vet att det kommer att finnas tid till detta längre fram.

– Vi inleder helgen med att säga vad vi gillar med varandra, så att vi alltid vet att grunden till att vi gör allt vi gör är att vi älskar varandra och vill leva ett bra liv tillsammans. Det var också något vi lärde oss på kursen, att alltid börja större samtal med att visa uppskattning för varandra.

Lever med kyrkan
Alinas och Johannes tankar om äktenskap kommer till stor del från kyrkan, och Gud har en viktig plats i deras relation. Tron är en naturlig del av vardagen, med kyrka varje söndag, bordsbön och ett gemensamt böneliv. Det senare är dock inte alltid så lätt att få till.
– Vi säger att vi längtar efter det men det kan vara svårt, dels att få in det i livspusslet, dels att

vi är vana att prata med Gud på vårt eget sätt. Nu ska vi lära oss att prata med honom gemensamt, lite som att hitta ett nytt språk, säger Alina.

Johannes berättar att gudstjänsten är den primära platsen där de möter Gud, och att det är fint att få göra det tillsammans. Han pausar och frågar Alina om det är okej att berätta om evangelietexten? Nu är det hennes tur att säga ja.
– Jo, när evangelietexten ska läsas och prästen säger “Upplyft era hjärtan till Gud”, då brukar vi lägga armen om varandra. Jag tycker om den stunden: här står jag och min fru tillsammans inför Guds ord.
– Det tycker jag också om, instämmer Alina. 

Om de ska ge något råd till dem som just nu funderar på om de ska gifta sig eller inte, skulle det vara att våga ta steget. De är ivriga och avslutar ibland varandras meningar.
– Att våga bestämma sig för att det är vi är stort och kan vara en skrämmande tanke, men det är både vackert och värt, säger Alina. Johannes tillägger att modet kanske behövs extra mycket just nu.
– Vi lever i ett samhälle där vi alltid ska ha alla dörrar öppna, men ibland måste man stänga några för att det ska bli bra. Att säga nej till något annat är att säga ja till varandra och att våga hänge sig åt relationen.

Text: Malin Aghed
Bild: John Eliasson